Jag skriver inte för att jag älskar att skriva. För det mesta är det svårt och besvärligt och det mesta jag skriver klipper jag bort. Jag skriver inte för att jag har ett budskap. Jag skriver ur ovisshet och oro och längtan och vet aldrig vart jag är på väg, skriver författaren Hannah Lutz.

Ovisshet är besvärligt. Oro är besvärligt. Selma, min huvudperson, är också besvärlig. Hon är inte den jag trodde hon skulle vara, den jag drömde om, då jag började skriva om en människa som var 30 år äldre än jag. Hon vill inte ge mig visdom. Hon vill inte lugna mig med sitt perspektiv, säga att allt kommer att bli bra till slut. Att döden, min eviga följeslagare, är mindre farlig än jag tror. Hon är lika rädd för döden som jag. 

Hur mycket jag än skrev kom jag tillbaka till döden. De krävde sin plats, krävde ett rum där de båda fick finnas.

Så varför Selma? Varför skriva? Varför bli med besväret?

För att det är där rörelsen finns, förvandlingen. För att livet finns i besväret med att leva, i besväret med att ha en kropp. I besväret med att röra sig bland andra kroppar och våga möta dem, våga låta dem komma en till mötes. I besväret med att älska. I besväret med att möta sin rädsla, sina demoner, igen och igen. Jag skriver för att stanna, för att bli. I kärleken, i kroppen, här på jorden. 

Och hur mycket jag än skrev kom jag tillbaka till Selma. Och hur mycket jag än skrev kom jag tillbaka till döden. De krävde sin plats, krävde ett rum där de båda fick finnas. Selma och döden. Döden och Selma. Och jag skrev, full av död, full av längtan och besvär, levande.  

*”Att bli med besväret” är en parafrasering av Donna Haraways Staying with the Trouble