Jag vet ingenting om Svenskfinland. Science fiction är min hemmaplan, skriver Henna Johansdotter som debuterar med science fiction-romanen Glasvaggan.

Vem tror du att du är?

En dag ska jag komma på ett bra svar på den frågan. Idag nöjer jag mig med att rycka på axlarna och le sådär lite blygt som man ska om man är under 25 år och vill bli författare.

Det finns de som undrat hur en flicka från det svenskspråkiga Finland får för sig att skriva en science fiction-roman. Jag kan inte minnas när jag ”fått för mig” något överhuvudtaget. Jag visste bara att jag vågar, vill, måste skriva. Allt har varit så självklart för mig att jag känt mig skymfad när andra ifrågasatt det.

Någon undrade försynt om jag inte borde skriva om något mer hemvant. Skojar du? Jag vet ingenting om Svenskfinland. Science fiction är min hemmaplan. Genetisk ingenjörskonst, övermänskliga krafter och gudsmaskiner. Glasvaggan handlar om allt detta, men också om att hitta sin styrka och plats i en värld som svikit en.

Jag vet ingenting om Svenskfinland. Science fiction är min hemmaplan.

Berättelsen börjar i den dystopiska Nya Fredliga Unionen, ett samhälle som leds av en extremistisk regering. Taalia har kämpat hela sitt liv för att passa in, men hennes vardag slås i spillror när sanningen om hennes konstgjorda ursprung kommer fram. Jagad och ensam finner hon motvilligt sin tillflykt hos tre glasbarn som övergetts av sina skapare. Tillsammans med Nen, Ramon och Dravin ser Taalia sin värld med nya ögon och tvingas slåss både mot de som vill henne illa och sig själv. För vad är väl en konstgjord människa värd egentligen?

Fröet till historien kom till under min depression som tonåring. Jag kände mig avskuren från allting, skör, en glasskulptur i en värld av metall. Till slut var jag övertygad om att varje person jag mötte på gatan ville göra mig illa. Flera år senare började jag på allvar arbeta med konceptet, som jag placerat i en dystopisk AI-vision. Glasvaggan har varit ett andra liv, en tillflykt och ett snäsigt svar på ”jaha vad håller du på med då gumman”.

Någonstans under processen har jag blivit en ung kvinna som står på egna, darrande ben. Ändå finns hon fortfarande där, någonstans. Den rädda femtonåringen. Metallstaden. Var jag varit, och vart jag är på väg. Jag mot hela världen. Hela jag mot världen.

Så i brist på bättre svar på frågan vem jag egentligen tror att jag är, säger jag: vi får se.