För exakt ett år sedan gick jag och sneglade i smyg mot varenda människa på stan. ”Den där? Kanske. Eller han…? Nä. Men hon där då?”

Det var soliga dagar i slutet av mars 2019 och jag hade låtit mig övertalas att ställa upp i riksdagsvalet som obunden kandidat på Helsingforslistan för ett litet och liberalt, svenskspråkigt mittenparti, och sugits in i det valtaktiska nollsummespelets galenskap: Alla jag mötte förvandlades till potentiella röster. ”Han där kanske? Talade han inte svenska i luren”, tänker jag och går fram och erbjuder en flyer. Ser en mamma med några barn: ”Hon gillar säkert vår 6+6+6-modell”. Några tonåringar kommer emot: ”De har säkert ingen klar kandidat. Och jag är ju nästan ungdom.” [Skribenten var 44 år i mars 2019 -red. anm.] Gatumusikern: ”Han uppskattar säkert mitt engagemang för kultur och medborgarlön.” Fyra kvinnor på andra sidan gatan: ”Bara le stort och gå säg hej, alla älskar oss glada finlandssvenskar.” Pensionären där: ”Jag bryr ju mig om de gamla. Också. Jättemycket.”

Det var redan från början uteslutet att jag kunde bli invald. Oddsen för kandidat #198 gav minst 999 gånger pengarna, dvs. icke noterbar sannolikhet. Istället hade alla vi tjugo kandidater på partiets lista ett gemensamt mål – att få igenom en (1) toppkandidat, eller med massiv tur kanske två. Bland oss övriga arton fanns många oerhört kompetenta personer som ägnat sina liv till politiken, det allmännas väl och partiet, och som alla förtjänat väljarnas förtroende. Och så några som bara var med för att … tja, man blivit tillfrågad.

Trots att man vet att man inte har någon chans att bli invald, håller man illusionen vid liv. Spelets regler kräver det då makten i landet står på spel – den som inte tar sin kandidatur på allvar sviker sitt parti, förringar folkmakten och drar skam över sig själv. Det råder en spiknykter aura av ansvarsfullhet kring valarbetet, laddat med positivt, internt peppande: ”Du fixar det, såklart! Alla kommer att rösta på dig. Jag skulle också rösta på dig om jag inte var uppställd själv!” Alla inbillade glatt sig själv och andra hur bra det kommer att gå i valet. Det lite barnsliga men välmenande självbedrägeriet skapade en guldskimrande bubbla av optimism som gav kandidaterna den energi och motivation vi behövde att orka dyka upp till torgjippon och valmöten, men som i sin intensitet inte kunde låta bli att ibland slå över i psykotiskt dagdrömmeri: Varje kotte man lyckades sticka en flyer i handen på var som ett litet men konkret steg närmare målet. Drömmen om att inreda ett arbetsrum på Arkadiabacken, anställa assistenter och bli välkomnad av vaktmästaren med namn. (Riksdagens personal memorerar alla nya ledamöters ansikten och namn innan de kommer på jobb första dagen.) Ett berusande vansinne med irrationellt hopp som bränsle.

Ett år senare går jag åter på stan och sneglar på varenda människa: ”Den där? Kanske. Eller han…? Nä. Men hon där då?”

Där alla mötande ifjol var potentiella röster, framstår de nu som möjliga bärare av coronavirus. ”Han där kanske? Hostade han inte lite underligt?”, tänker jag och andas utåt, tittar bort. Ser en mamma med några barn: ”Dagis är en smitthärd”. Ett gäng tonåringar går emot: ”Lätt för dem att skratta, de vet att bara gamla drabbas.” Gatumusikern: ”Han fick säkert covid-19 redan i februari utan att märka det.” Fyra kvinnor på andra sidan gatan: ”Minst två av dem kommer statistiskt sett att insjukna. De där två dyrast klädda var säkert i Tyrolen på sportlovet.” Pensionären: ”Jaha, njut nu, det är sista promenaden på stan för dig innan dina barn tvingar dig i karantän.”

Kring allting har det lagt sig en bubbla av spänning och rädsla. Och jag tänker på det psykotiska tillstånd som jag lät mig själv dras in i för ett år sedan. Fantasierna om en ny, smäcker Tiger of Sweden-kostym och skjortor med dubbla manschetter, vilken slips jag skulle ha i första plenum och vem av mina vänner jag skulle be till assistent har nu bytts ut mot föreställningar av infekterade dörrhandtag, bordsytor, tangentbord, köpkorgar, kaffepannor och buffébestick. Jag tycker mig se den kontaminerade andningsluften av förbipasserande, och hur förpestade fuktdroppar fäster sig i halsduken, hur mina fingrar gnuggar sjukdom in i ögat. Bilder av hålögda sjukvårdare i hazmatdräkter flimrar genom medvetandet, likkistor på gatorna i Milan, och ändlösa korridorer med hostande åldringar i syrgasmask. Jag ser min farfar på sin dödsbädd ’94. Det rosslar som en bilkross då han girigt drar in luft i sina trasiga lungor. Det gör ont som fan och han skriker för att dämpa smärtan då han andas ut, men det låter bara bara som en väsning: ”hääääääääääh…”

Då dagen för riksdagsvalet äntligen kom på söndag 14 april 2019 hade många käcka kandidater jobbat i flera månader på sin kampanj. Vissa hade tagit långledigt från jobbet, andra hade satsat sparpengar, någon tagit banklån för att bekosta sitt inval. ”Ser det som en investering – när jag är invald blir det lätt att lappa kassan.” Ännu hängde framgångens förtrollning för ögonen. Men klockan 20 på valkvällen, när resultatet från förhandsrösterna publicerades, hann verkligheten ikapp. Som när rullgardinen smiter ur ens grepp och smäller upp i taket. Som morgonsolens vita knivar rusar in och snittar en i ögat. Som Nosferatu pulvriseras till en hög av aska, så förintas på nolltid alla narcissistiska fantasier om maktens korridorer. All den tid, all möda och alla spelmarker man satsat krattar croupieren med fast hand ner i sin kassa, utan att ens titta en i ögonen.

Käftsmällen av verkligheten är frigörande. Illusionen, vansinnet och spänningen var över. Golvet fick en fastare karaktär och luften stod inte längre still. Människor blev åter människor, inte bara funktioner att manipulera vid valurnan. Och alla mina fina flyers – det fanns en bunt kvar – förvandlades från inträdesbiljetter till ett nytt och spännande liv till värdelösa papperslappar. Brännbart avfall.

”Det här var roligt, låt oss aldrig göra det igen”, sa jag på väg hem från valvakan.

Jag försöker kämpa mot min rädsla för coronavirus. Jag försöker hålla vett och sans och perspektiv. Jag iakttar stor varsamhet i hygien och håller rimligt avstånd till människor både inom- och utomhus. Ändå ter sig verkligheten hotande. Jag är säker, jag har resignerat i tanken på att jag kommer att ådra mig smittan – och jag ”vet” samtidigt att jag kommer att överleva den. Jag borde inte vara rädd men oron ligger där konstant, precis som förväntningen gjorde ifjol. Då drevs jag av ett irrationellt, suggestivt hopp – nu av en irrationell, suggestiv rädsla. Och jag är inte den enda. Även om vi vet att bara en liten, liten del av oss kommer att drabbas av personlig skada, har coronanoia (eller coronoia) redan skördat så gott som alla. Världen utanför har blivit skrämmande, och ingenstans syns det bättre än på sociala medier. På Twitter krigar uppblåsta egon, Dunning-Kruger-diagnoser och intellektuellt självförhärligande narcissister om vilken statens strategi för pandemiresponsen borde vara. Och nu har man krisen till ära undanröjt också den sista, civilisationsbärande fernissan av ödmjukhet.

Häromdagen blev jag kallad ”mördare” då jag nämnde att jag rör mig utomhus. Självutnämnda anarkister enas nu med självutnämnda klassiska liberaler om att utegångsförbud och militär på gatorna är enda vägen om inte folk förstår att låsa om sig. Vissa undrar om de borde polisanmäla 70-plussaren de såg på stan, andra fantiserar om att med hot om våld tvinga hem barn som leker i parken. 

Kriser blottar för oss själva och för andra hurudana vi verkligen är. Kriser river fasader och försnabbar utvecklingar. Många som man trodde hade ett kyligt sinne förfaller till paralyserande rädsla och ropar nu efter en stark ledare. Om man inte tror på rättsstaten och parlamentarismen under kris, trodde man på den i normaltillståndet? Många låter nu obehaget för de snabba förlusterna av liv vi sett i Italien styra sin logik och moral – ”vi måste fixa detta nu, allt annat måste vänta”. Andra försöker hålla huvudet kallt och räkna ut en minimering av det onda i ett längre perspektiv – ”när huset står i lågor, är det klokt att försöka släcka elden genom att kasta allt man äger på den?” Det är omöjligt att säga vilket som är rätt, för bägge är tänkvärda, tänkbara och ansvarsfulla etiska hållningar med tanke på den myriad av variabler som coronakrisen utgörs av. 

Som filosofen och journalisten Sebastian Bergholm skrev i sin essä för Yle, är det svårt att tänka sig att regeringen i en humanistisk demokrati som vår skulle ha något moraliskt spelrum till exempel i frågan om att offra människoliv till förmån för att hålla ekonomin i gång. Våra värderingar kräver att staten gör sitt yttersta för att rädda liv i en akut situation. Vår samhällsdiskurs har inte begrepp för utilitaristisk avvägning på sikt – inte när det gäller människoliv. Vi kan visserligen räkna ut och vara överens om hur många människor som sannolikt kommer att dö till följd av den ekonomiska recession som karantänåtgärderna orsakar, men vi saknar kollektiva moralteoretiska färdigheter att behandla ekvationen, och vår kultur saknar gemensamma berättelser och hjältemyter om hur gamla offras för att ungas ska slippa lida. De liv som kan räddas, ska räddas nu. Allt annat är uteslutet. Folkets perspektiv inför döden, också någon annans död, den abstrakta döden, är akut, och aptiten för drakoniska mått och steg är stor. Övervägningar om huruvida en stängning av skolorna medför tillräcklig nytta i bekämpandet av smittspridning för att motivera åtgärden, betraktas nu som svagt ledarskap, även om det motsatta är sant. Att regeringen Marin består av unga kvinnor på nyckelpositioner ger en ytterligare pikant bismak av misogyni till hela debaclet, och ledande medier har redan försökt injicera president Niinistö in i krisberättelsen – en stark partriark och tupp i hönsgården är vad kvällstidningarna bedömt att folket vill ha. Och oron är kanske inte obefogad.

Där regeringen Marin agerat enligt grundlag och experters råd, är det tydligt att den auktoritära våg som dragit över världen inte avmattats i krisen. Nu formligen skriker man efter en man med järnhand – en som fixar och inte trixar. En som skyddar folket genom att strunta i folkets rättigheter. I Ungern tar Viktor Orbán nu tillfället i akt och knyter makten till sig, och lyckas man där eller i andra autokratier hålla antalet döda relativt sett lägre än i liberala demokratier, innebär det återigen ett argument för att ifrågasätta den öppna rättsstaten. Historien visar oss att rädsla gör människor benägna att ge upp sin frihet i utbyte mot trygghet. Och när de sedan märker att de inte längre har någondera, är det redan för sent. Igen.

Därför är det på sin plats att påminna om att lika omöjligt som det är att offra liv för att rädda framtida liv, är det att strunta i grundlagen och ”bara fixa saken”. Vi har ett liv att leva också efter detta, och allt vi gör nu medan krisen pågår kommer att bita oss i benet och erbjuda prejudikat och riktlinjer i framtiden. Oberoende av hur detta tragiska scenario nu utvecklas och vilket resultatet blir, befinner vi oss redan i en ny politisk, ekonomisk och kanske också moralfilosofisk tidsålder.

Det finns bara dåliga alternativ just nu, och väldigt lite absolut rätt svar. Det enda riktigt vettiga vi vanliga kan göra, förutom tvätta händerna och följa myndigheters instruktioner, är att försöka släppa efter på rädslan lite. Det är emot spelreglerna att inte ta situationen på allvar, men försök låta bli att se smittan överallt. Försök läsa något annat än virusnyheter, sluta knarka antal smittade och döda i realtid, sluta kalla folk för mördare, sluta ropa om hur katastrofen kommer, hur det redan är för sent, hur man borde ha lyssnat på just dig. Gå ut i naturen, ta en cykeltur, öppna åtminstone fönstret. Att befinna sig i ett permanent fly eller fäkta-tillstånd kommer att driva dig till psykotiskt tillstånd och få varje liten grej att framstå som ett steg mot sjukdomen och graven.

När du inser att du faktiskt gör ditt bästa och är maktlös till annat, åker kanske rullgardinen upp, golvet får en fastare karaktär och luften står inte längre stilla. Dom pestbärande råttorna i närbutiken blir åter människor.

____

Fotnot: Skribenten mätte på måndag morgon den 23 mars en kroppstemperatur på 37,3° C och var övertygad om att han nu drabbats av covid-19. På eftermiddagen hade temperaturen åter sjunkit till normala 36,5° C. Nu är han inte säker längre.