Janne Strang: Mediechefer, sluta gnälla och börja tävla!

Janne Strang 14 december, 2020

Än en gång är Yles roll som nyhetsförmedlare under attack från det privatägda mediefältet. Man påstår att skattefinansieringen förvränger konkurrensen, men det är en ängslig attack som vittnar mer om en förvrängning av synen på vad nyheter, konkurrens och kundservice innebär.

Fram till slutet av 1970-talet rådde en någorlunda naturlig indelning av nyhetsdomänerna: Yle skötte radio och tv med ensamrätt, och den fria pressen gav ut tidningar. Tv-nyheterna klockan halv nio sändes på Yles bägge(!) tv-kanaler och var länge de enda, ”officiella” tv-nyheterna, ända tills Oy Mainos-TV-Reklam Ab (MTV) i september 1981 – efter lång politisk kamp – fick sända landets första ”alternativa” tv-nyheter. MTV hade grundats redan 1957 av ett koppel reklambyråer, som i tjugo år fick hyra sändningstid på Yles kanaler. Först år 1993 fick man en egen kanal.

Tänk er om det fram till 1980-talet hade funnits bara en laglig morgontidning.

För att illustrera det något absurda i radio- och tv-monopolet, tänk er om det fram till 1980-talet hade funnits bara en (1) laglig morgontidning (till exempel vid namn Yle-Lehti) som varje morgon föll ner i postluckan hos finländska hushåll. Idag har MTV:s huvudnyhetssändning klockan 22 knappt 800 000 tittare dagligen, medan Yles traditionella halv nio-sändning samlar i genomsnitt en miljon fler. På tv-sidan råder ändå ett slags balans i kampen om tittarna, då Yle ”tar hand om” nyheter, grävjobb och aktualiteter, och de kommersiella kanalerna lever av underhållning.

På tidningssidan ser kampen väldigt annorlunda ut. Genom hela 1990-talet levde dagstidningarna fett på annonsmarknaden, upplagorna var hållbara och prenumerationspriserna rimliga. Den stora omvälvningen – som vi fortfarande idag genomlever – kom förstås med internet. Ännu långt in på det andra decenniet av 2000-talet våndades många tidningar med sina internetstrategier. Jag minns bland annat hur dåvarande vd:n för en ledande finländsk dagstidning i november 2012 sammankallade redaktionen för att förkunna att man nu bestämt sig för att ”internet ska vara vår vän, inte vår fiende”. (Då hade till exempel Facebook redan funnits i Finland i fem år, och som kuriosa och kontrast kan noteras att svenska Aftonbladet sjösatt sin hemsida redan 1996.)

När man sent omsider förstod att börja prioritera de digitala plattformerna framom papperstidningen, och småningom fått styr på appar, gränssnitt, kundstigar och betalningsmodeller, vaknade tidningshusen upp till en ny verklighet där också Yle börjat göra en ”tidning” – det vill säga skrivna nyhetsartiklar på webben – som de dessutom gav bort gratis. Samtidigt hade de amerikanska teknologibolagen som byggt de nödvändiga digitala infrastrukturerna dammsugit den digitala annonsmarknaden. Det är lätt att förstå att det kunde – och kan – kännas surt för en klassisk, marknadsdriven publicist.

För att ”återställa” något av balansen på den finländska nyhetsmarknaden lobbade intresseorganisationen för de privatägda medierna i Finland, Medieförbundet, i somras fram ett lagförslag som skulle förbjuda Yle att göra sin ”tidning” på nätet, och istället tvinga dem att hålla sig till sin traditionella läst – de audiovisuella innehållen. Undantag skulle utgöras av bland annat kulturartiklar och regionalt nyhetsmaterial på svenska, men det svalde inte de finlandssvenska tidningarna, som i höst kontrade med att bekosta en undersökning om finlandssvenska medievanor, och man fick såklart det resultat man betalat för: Det kunde bland annat påvisas att en viss del av dem som sagt upp sin prenumeration på en svenskspråkig (lokal)tidning, som delorsak angav att de kunde få motsvarande innehåll gratis via Svenska Yles nyhetswebb.

År 2012 bestämde man sig för att internet ska vara en vän, inte en fiende.

Huruvida de förlorade fåren, när Yles utbud skärs ner, skulle återvända till fållan, det vill säga tidningarnas avgiftsbelagda hemsidor och appar, eller huruvida de helt enkelt skulle minska sin nyhetskonsumtion, är förstås svårt att svara på. Också kvalitet, tillgänglighet, relevans och identitet med mera är volatila faktorer då man väljer ”sitt” nyhetsmedium.

Det finns många stora frågor här. Skulle en påtvingad nedläggning av Yles nyhetsutbud i text faktiskt sporra tidningarna till nya satsningar och engagemang, eller skulle vi bara hamna i ett självförvållat, fattigare nyhets- och debattlandskap där lättjan och minimering av kostnader får det ännu lite lättare att styra utvecklingen?

Borde inte företag som sätter viss stolthet i att verka på marknadsvillkor sträva till att göra sina egna produkter så lockande att människor vill betala för dem, istället för att be domaren sätta käppar i hjulet på motståndaren?

Och är det inte lite oklädsamt att stå och ropa fusk bara för att konkurrenten lever av skattepengar? För att provocera frågan: Vad spelar det för roll varifrån Yles pengar kommer? Och är det så stor skillnad på att vara skattefinansierad eller – som de finlandssvenska mediehusen – ha stinna ägarfonder bakom sig? Yle kan dessutom aldrig påverka sina egna inkomster genom att göra ett gott jobb, och de är inte heller med och tävlar om kakan på annonsmarknaden.

Vad spelar det för roll varifrån Yles pengar kommer?

Finns det inte bakom strävan att handikappa Yle en lite missledd tanke om att nyhetsförmedling är ett nollsummespel – att om en kanal rapporterat en nyhet, så är det förmätet för de andra att göra det? Eller vittnar det om bristande självförtroende, att man inte tror sig kunna presentera en story bättre, mer engagerande eller ur en mer intressant och kunnig vinkel än till exempel Yle?

Det har fromt talats om att introducera en ny era av samarbete mellan Svenska Yle och de privatägda finlandssvenska mediehusen, något som alltid varit anatema, men som nu också Yle försiktigt gläntat på dörren för. Exakt hur ett sådant samarbete skulle se ut är inte alldeles lätt att föreställa sig, men låt oss för debattens skull tänka oss en vulgär lösning där Yle lovar upphöra med skrivna artiklar från till exempel kommunfullmäktigen och ishockeymatcher – innebär det att tidningarna då i gengäld måste lägga ner sina videoinslag och podcaster? Vem vet, men hur man än tänker sig den här reducerande ekvationen, är det svårt att se något annat slutresultat än ett fattigare utbud av finlandssvensk media.

Om det finns någon vinnare i den tilltänkta reglerade nya medieverkligheten, där man delar upp fältet i nya monopol, så är det knappast tidningarna utan just Yle. Intresset för att inta berättelser via ljud och ”rörlig bild” är knappast på avhällning, tvärtom verkar allt fler hitta till ljudböcker och podcaster, och visuellt presenterade news bits i form av lätta giffar eller videosnuttar kommer att explodera i popularitet så fort man kan erbjuda dem i bekväma, smidiga och mobila format.

Det är via innovation, inte genom att handikappa konkurrenten, som man ska ta sig ur kriser

Och vad, om inte en explicit och mångordig överenskommelse, skulle hindra Yle från att fortsätta skriva precis vilka nyheter man vill – med hänvisning till public service – och bara tillfoga en (maskin)inläst ljudfil till textartikeln? Något som tidningshusen för övrigt redan borde ha börjat göra i mycket högre grad. Det här är lågt hängande frukter, men ändå ett exempel på den innovation som på förmodat finländskt vis borde vara vägen ut ur en kris.

Att som Molotov och Ribbentrop dela upp nyhetsförmedlingen enligt 1900-talets frontlinjer – text och bild kontra ljud och video – framstår som både kortsiktigt och egennyttigt. Oss polacker, förlåt, läsare och tittare, verkar det inte finnas någon general som tänker på.

(Foto: NeONBRAND / Unsplash)

______

Janne Strang är skribent och kurator för FRLGT. Mera av Janne hittar du här: