Nyland var knappast ett begrepp i daglig användning för särskilt många innan finska regeringen i slutet av mars lät barrikadera ut- och infarterna mellan det sydliga landskapet och övriga Finland. När pratar man om ens om Nyland? I väderleksrapporter, kanske, och under valår, förstås. Och för studerande är ju Nylands Nation bekant. Många värnpliktiga har (kära) minnen från Nylands Brigad och Nyländska jaktklubben är symbolen för allt det där som icke-finlandsvenskar tror att finlandssvenskar är. Och så hyperaktuella HUS, förstås, Helsingfors och Nylands gemensamma sjukvårdsdistrikt, som består av 24 kommuner och 25 sjukhus, vid vilka förekomsten av coronavirus eskalerade som mest i Finland, vilket fick regeringen att ta till den drastiska åtgärden att avskärma hela Nyland från moderlandet.

Det kändes väldigt udda att just Nyland blev utpekat, och inte till exempel huvudstadsregionen. Och det fick mig att  fundera vad det innebär för människor, som till vardags är Borgåbor och Hangöbor, från Hyvinge eller Esbo. Finns det en gemensam, livskraftig nyländsk identitet? Är det faktiskt någon som hänvisar till och uppfattar sig själv som just nylänning? Det kommer kanske finnas skäl till det nu. Tyvärr.

Nyland är Finlands överlägset rikaste landskap vad gäller ekonomi och befolkningsmängd, såväl som kulturellt utbud. Som självständig stat vore Nyland världens 15:e förmögnaste per capita. Visste du att Nyland har sina egna identitetsskapande landsskapssymboler ur floran och faunan? Nylands landskapsdjur: igelkott, blomma: vitsippa, fisk: gös och fågel: koltrast. Vi saknar eget landskapsträd men är begåvade med en stenart: hornblände, ibland kallad strålsten. ”En förening”, läser jag, ”men ej blandning av, en mörkare och en ljusare magma”. Kul.

Är det faktiskt någon som hänvisar till sig själv som nylänning?

Oftare än i nylänningarnas egna tankar, verkar de existera i det övriga Finlands vokabulär och sinnebilder. Nyländska villagrannar har uppenbarligen varit en sten i skon på många stugägare i Insjöfinland, och nu fick man äntligen tillstånd att lätta på trycket som åratal av grannskap med BMW-familjerna från Esbo orsakat. I slaskmedierna, some och kvällstidningar, har man kunnat läsa hur de malliga nylänningarna som reser till Tyrolen på sportloven är skyldiga till att coronavirus överhuvudtaget kom till Finland. Och sedan skulle de invadera Lapplands skidorter till påsk med sina importerade bobbor. Att förhindra detta själviska rikemanspack från att sprida sina sjukdom på den jungfruliga finska landsbygden blev snabbt en kär, nationell angelägenhet. Med hönsnät och betongsuggor håller vi gummipittarna stångna!

Att Nyland och särskilt huvudstadsregionen är det mest invandringstäta och mångkulturella området i landet har länge i extremnationalistiska kretsar gjort att man redan stämplats som ”förlorat territorium”, och avskyn mot centralmaktens säte sitter en som en smäck på det traditionella finska herrehatets kala hjässa. I småstäderna ute i landet är det en hembygdsplikt att örfila visiterande hesabor på byastråket, och metropolens förföriska neonljus är också orsaken till avfolkningen på vischan.

”Oh Helsingfors, so much to answer for”, som Morrissey hade sjungit.

Man kan också, om man vill, spekulera huruvida den synbarliga lättheten i beslutet att avskärma nationens juvel från de övriga landskapen kanske påverkades av det faktum att bara en (1) av beslutsfattarna i frågan vuxit upp i Nyland.* * Statsminister Sanna Marin (sdp) är visserligen född i Stan men uppvuxen i Birkaland, undervisningsminister Li Andersson (v) är från Åbo i Egentliga Finland, finansminister Katri Kulmuni (c) från Torneå i Lappland och justitieminister Anna-Maja Henriksson från Jakobstad i Österbotten. Också republikens president Sauli Niinistö är från Egentliga Finland, staden Salo, och Markku Tervahauta, direktören för Institutet för hälsa och välfärd THL, är född i Lahtis i (det nuvarande) landskapet Päijänne-Tavastland. Endast inrikesminister Maria Ohisalo (gr) är från Helsingfors. Så man kan spekulera, men inte mycket mer.

Hela 94 % i norr och öster ansåg det rätt att bura in Nyland

Beslutet att försätta Nyland i offside avnjuter också – åtminstone efter fullbordat faktum – ett oerhört brett understöd hos det finska folket. I Helsingin Sanomats opinionsundersökning som gjordes i slutet av förra veckan uppgav hela 88 procent av de svarande stöda åtgärden. Siffrorna var – kanske lite överraskande – nästan lika höga bland nylänningarna själva, 85 procent, men allra populärast var beslutet i de östra och norra delarna av landet. Hela 94 procent ansåg det korrekt att bura in sydkusten.

Liknande nordkoreanska enhällighet rådde också i tilltron till krisens ledare, statsministern (84 %) och presidenten (85 %). Som ett nostalgiskt tillägg till regeringens dagliga presstillfällen har det på den konservativa sidan också efterlysts regelbundna, veckovisa tal av presidenten till nationen. Det lär vi slippa, såpass republikanska är vi finländare ändå. Men någon egentlig politisk opposition har setts till sedan februari, och de vanliga rabulisterna sannfinländarna tappade också för första gången på ett sin förstaplats i galluparna till socialdemokraterna.

I stället för att ifrågasätta inskränkningarna i medborgarnas rörelsefrihet och näringsrätt har högeroppositionen tvärtom stött regeringens linje att utlysa undantagstillstånd, och faktiskt krävt ännu hårdare tag. I sannfinländarnas vision skulle utegångsförbud råda och gatorna bevakas av polis, medan folket kurar hemma och släpps ut endast för de allra nödvändigaste ärenden till mataffär och apotek. I stället är det de liberala regeringspartiernas ”andremän”, sfp:s Anders Adlercreutz och de grönas Ville Niinistö, som varit först ut med att efterlysa exit-strategier. Det är en ironisk situation att det bland medborgarna upplevs lite kontroversiellt och nästan subversivt för riksdagsledamöter att bevaka medborgarnas fri- och rättigheter, och i stället för att hitta på nya förbud söka en väg ut ur förnedringstillståndet. Det är att ta ansvar, och det belönades med tillsättningen av en exit-arbetsgrupp. I måndags sällade sig minister Andersson via en räcka tweets till dem som öppet vågar tala om samhället efter krisen, med en påminnelse om att lära sig av misstagen från 1990-talet och finanskrisen.

Det är nästan subversivt att efterlysa exit-strategier

Kanske var det den disciplinerade attityden hos dryga 80 procent av folket som bidrog till att polisen i söndags meddelade att man ”inte längre dygnet runt bemannar gränsposteringarna på samtliga vägar” mellan Nyland och Finland. Det förklarar i sin tur varför vägen låg öppen som dörrarna till Sokos redan på lördag, då vi tog en liten bilsafari för att utforska vårt nyländska ”fängelse”. Från Helsingfors genom natursköna Sibbo till gamla Borgå, och vidare till de istida jättegrytorna i Askola. Där den nyländska gränskommunen Pukkila övergår i Orimattila väntade vi oss piket, en uniform och stoppskylt, men tji fick vi. Försiktigt rullade jag tjugo-trettio meter in i landskapet Päijänne-Tavastland och för en kort stund fick vi smaka frihetens vind i våra hår. Men vad skulle vi i Päijänne-Tavastland att göra? Vi vände bilen och körde hemåt igen.

Det är ett typiskt drag för den pragmatiska mentaliteten i vårt land, vårt land att snabbt vilja ”fixa” saker. Ofta, alltför ofta, sker det utan en tanke på de oavsiktliga men ofrånkomliga, abstrakta följderna av ingreppet. Föll det något av statsråden i hågen vad upprättandet av en inre gräns inom landet skulle innebära för upplevelsen av rikets enhet? Lite tillskärpt sagt finns inte längre något gemensamt land som tillhör alla. Vi är inte längre ett (1) folk definierat av gemensamt öde och gemensamma umbäranden. Solidariteten mellan landskapen är bruten och hur stor andel av folket som än understöder delningen av Finland – och av vilka orsaker – kommer Nylands gränser nu att finnas på ett sätt de inte fanns förut. På ytan kommer vi, när denna prövning äntligen är över, att bete oss som om allt var som förut, men när det åter uppstår slitning mellan landets skilda delar och när landskap ställs mot landskap ska man kanske inte i de ekonomiskt tilltufsade avfolkningskommunerna i norr och ost med samma självklarhet längre vänta sig den välvilja och inkomstöverföringar man vant sig vid att Nylands tillväxtmotor har försett en med. Det är inte otänkbart att klyftan mellan de regioner som klarar sig själv och de som hamnat i utarmningsspiralen nu fått licens att växa, då vi slopat en-för-alla och statuerat ett exempel för att råkar man bo i en viss del av landet, så kan man behandlas olika än andra.

Det finns inte en nyländskhet, det finns två. Att känna sig och kalla sig för väst- respektive östnylänning lever starkt, men pan-nyländskheten vill – jämfört med många andra landskap – inte riktigt få luft under vingarna. Nu har den åtminstone en teoretisk möjlighet att utvecklas. Från diverse grupp-psykologiska experiment vet vi att människor är böjda att forma en identitet kring vilken trivialitet som helst, och mer eller mindre irrationellt sympatisera med och försvara den grupp man blivit godtyckligt placerad i. Att nu bli inlåsta som smittspridande råttor och med hot om gevär och böter åtskiljas från vänner, släktingar och fritidshus inom – det som vi en gång trodde var – vårt eget land, kan inte undgå sätta spår i en kollektiv nyländsk erfarenhet. Men tiden kanske inte är inne att erkänna det ännu. Bitterheten och viljan till upprättelse kommer nog som ett brev på posten – med rejäl försening.

Människor är benägna att forma en identitet kring vilken trivialitet som helst

Alla är förstås inte kosher med det sociala och identitära experiment som stängningen av inre gränser innebär – också tunga tänkare har kritiserat tilltaget som futilt och ohållbart, och i allt relevant en högst symbolisk karantänåtgärd. Som alla ingrepp i normaliteten kommer den att medföra långsiktiga och kaotiska följder, på både mikro- och makroplanen. Och som en iskall bitter pärla på en tårta av strålsten visade helgens statistik att coronafallen nu på vissa håll i landet ökat snabbare än i Nyland. Så är det kanske dags för de unga värnpliktiga som huttrar vid motorvägsbarrikaderna att vända gevärspiporna och stoppskyltarna 180 grader. Nu behöver vi skydda oss från hotet från vildmarken – och utropa vårt Nya Land.