Den sista Dalai Lama

John Illman 16 juli, 2021

Inom buddhismen och särskilt i den tibetanska grenen av religionen är Dalai Lama ett andligt överhuvud, utsett av det tibetanska folket. Den nuvarande heter Tenzin Gyatso och har varit Dalai Lama i över åttio år, men eftersom han lever i landsflykt blir det svårt att utse en efterträdare. Kommer Dalai Lama-traditionen nu att brytas – eller kommer en ny Dalai Lama att utses av den kinesiska regeringen?

Buddhismen är en av världens största religioner med sina knappt 500 miljoner utövare, främst baserade i södra och sydöstra Asien. Trosriktningen uppstod i Indien kring år 500 före vår tideräknings början och läran delas ofta in i tre huvudfåror; therayana, mahayana och den specifikt tibetanska grenen vajrayana.

Ledaren för den tibetanska buddhismen kallas Dalai Lama och titeln har sedan år 1940 tillfallit Tenzin Gyatso (född som Lhamo Dhondrup) som är den fjortonde Dalai Lama. Traditionen sträcker sig tillbaka till slutet av 1300-talet och befästes under 1500-talet då mongolernas ledare Altan Khan (ättling till Kublai Khan) i förtjusning över buddhismens läror införlivade Tibet och allierade sig med den tredje Dalai Lama Sonam Gyatso (som påstod sig vara inkarnationen av munken Drogön Chögyal Phagpa, som trehundra år tidigare konverterat Kublai Khan till buddhismen – cirkeln var sluten). Enligt Thomas Laird som skrivit boken Historien om Tibet – Samtal med Dalai Lama lyckades Khan ta kontroll över Tibet eftersom centralstyret var svagt och den verkliga makten låg i klostersamhällena runt om i bergsriket, där furstar och monarker av lägre rang styrde över sina egna områden.

Enligt den tibetanska buddhismen leder hat och våld till att människan återföds i helvetet.

Laird skriver att flera folkslag i Asien gjorde motstånd mot mongolerna, bland dem uigurerna och alldeles särskilt kineserna, men tibetanerna gick aldrig till kamp; dels på grund av den svaga statsapparaten, dels deras numerära underläge men också för att tibetanerna är ett ideologiskt fredligt folk. Enligt den tibetanska buddhismen leder hat och våld till att människan återföds i Naraka, helvetet. Det faktum att Nobels fredspris år 1989 tilldelades Dalai Lama är ett erkännande för den vilja till fred och dialog som tibetanerna traditionellt stått för.

Mongolerna var inte alltid nådiga mot tibetanerna men till en ökad sämja bidrog omständigheten att bägge är nomadfolk, som rör sig från område till annat tillsammans djuren som man vallar. Även uigurerna som bodde norr om Tibet var ett nomadfolk, vilket däremot inte kineserna var. Det bidrog till olika konfliktallianser mellan folkslagen; mongolerna, tibetanerna och uigurerna mot kineserna. En konsekvens av antagonismen från väst blev den berömda Kinesiska muren (som egentligen består av flera murar) i närheten av nuvarande huvudstaden Peking. Nämnas kan att den tibetanska armén under en konflikt avancerade fram till staden Xi´an, cirka tusen kilometer väster om Peking och nästan tretusen kilometer öster om Tibets huvudstad Lhasa.

Det ursprungliga Tibet sträckte sig från dagens Pakistan till sydvästra Mongoliet och Himalayabergen.

Enligt Laird är det viktig att i en skildring av Dalai Lama-traditionens ursprung poängtera att Tibet inte ingick i det kinesiska riket vid traditionens uppkomst. Det dåtida Tibet bestod av hela den tibetanska platån, ett höglandsområde som sträcker sig från dagens gräns mellan Pakistan och Kina i väst till öknen Taklamakan i närheten av sydvästra Mongoliet och dagens inre Kina samt Himalayabergen i söder.

Svaret på varför Dalai Lama, trots att han är tibetanernas spirituella ledare, inte längre bor i Tibet, ligger i den senare 1900-talshistorien och dess svallvågor. Då revoltören Mao Zedongs folkarme segrade över nationalistpartiet Kuomintang och dess ledare Chiang Kai-shek i det kinesiska inbördeskriget 1949 och kommunisterna tog makten i landet, valde Mao kort därpå att ockupera också Tibet. Mao Zedong – liksom kinesiska ledare både före och efter honom – ansåg att Tibet alltid varit en naturlig del av Kina. Det är en uppfattning som också dagens kinesiska ledning delar.

Tibetanerna själva, liksom de flesta västerländska länder och övernationella aktörer, till exempel Internationella Juristkommissionen ICJ samt många forskare och författare, menar ändå fortsatt att Tibet borde få sin självständighet. Det finns en lång historisk tradition att luta kravet mot, och landet var de facto en självständig stat åren 1913–1950, det vill säga fram tills den kommunistiska invasionen ägde rum. Den kortvariga självständiga tibetanska staten skapades av Tenzin Gyatsos föregångare Thubten Gyatso, vilket man kan läsa om i bland annat Melvin Goldsteins och Cynthia M. Beals bok The Impact of China’s Reform Policy on the Nomads of Western Tibet.

Idag är den av Kina skapade autonoma regionen Tibet till sin geografiska omfattning avsevärt mindre än den var när mongolerna tog kontrollen, eller när kineserna erövrade landet på 1950-talet. Tidigare hade man tre administrativa regioner: Ü-Tsang, Kham och Amdo. Den autonoma regionen Tibet utgör idag ett geografisk område mindre än det tidigare Ü-Tsang medan Kham och Amdo är uppstyckade i kinesiska provinser.

Den 86-årige Dalai Lama är Tibets andliga, kulturella och politiska ledare. Blir han den sista?

Dalai Lama Tenzin Gyatso är nu 86 år och frågan om ett personskifte på ”tronen” blir oundvikligen aktuell inom en överskådlig framtid. Ett slut på Dalai Lama-traditionen vore en oerhörd kulturell och politisk förlust för Tibet och dess befolkning. Också Tenzin Gyatso förespråkade tidigare ett självständigt Tibet, men numera kräver han endast att regionen ska ges mer omfattande kulturell och politisk autonomi. Med tanke på den maktpolitiska utveckling som Kina hängett sig under senare år, är en sådan utveckling knappast sannolik.

I och med att Tibet numera i praktiken styrs från Peking är det också den kommunistiska regimen som kan kontrollera vem som blir nästa Dalai Lama. Men kommer tibetanerna att acceptera en Dalai Lama utsedd av Kina? Trots att det har gått över femtio år sedan kommunisterna ockuperade Tibet och Dalai Lama lämnade Tibets huvudstad Lhasa och tog sin tillflykt till sitt nuvarande säte i Dharmsala i norra Indien, är det många tibetaner – både i Tibet och i exil runt om i världen – som fortfarande ser Tenzin Gyatso som Tibets egentliga ledare, framom Folkrepublikens Kinas självsvåldige Xi Jinping.

Den svenske författaren Jojje Olsson lyfter i sin bok Det nya Kina – den repressiva stormakten fram att Tibet utgör en relativt stor del av Kinas yta och dessutom har stora naturtillgångar. Att tibetanerna alltid ogillat den kommunistiska regimen i Peking är också uppenbart. Kraftiga protester mot Kinas ockupation bröt ut i Lhasa bland annat år 1959 men demonstrationerna slogs snabbt ner av de till antalet överlägsna kinesiska trupperna. Kort därpå begav sig den nuvarande Dalai Lama iväg i exil till Indien. Efter upproret gick den kinesiska armén hänsynslöst fram i regionen, med upp till 87 000 tibetanska dödsoffer som följd (enligt kinesiska källor). Dalai Lama och den tibetanska exilregeringen anser att dödstalet var mångdubbelt större: sextusen kloster brändes och över en miljon människor torterades, förslavades och mördades 1961 i vad ICJ beskrivit som ett folkmord. Tibetaner som bor utomlands protesterar årligen mot Kinas förtryck, men något större intryck har det knappast gjort. Signalen är att motstånd mot kommunistregimen inte lönar sig.

Efter upproret 1959 gick den kinesiska armén hänsynslöst fram i regionen – en miljon tibetaner torterades, förslavades och mördades.

Det är med denna konfliktfyllda bakgrund mycket osannolikt att tibetanerna – eller andra buddhister för den delen – någonsin kommer att acceptera en Dalai Lama som utsetts av Kinas statsledning. Enligt Olsson försöker Kina eliminera Dalai Lamas inverkan i den internationella politiken och att västerländska politiker och statsöverhuvuden träffar honom får Kina att se rött. När dåvarande brittiska premiärministern David Cameron besökte Dalai Lama år 2012 ledde det till att Kina sade upp normala handelsmässiga kontakter med Storbritannien i nästa två år.

Utan de andliga och kulturella dimensionerna hos Dalai Lama skulle Tibets politiska strävanden knappast få lika stor internationell uppmärksamhet som idag. Vid tiden för den kinesiska invasionen kunde man med fog säga att Tibet var en teokrati, i vilken en religiös ledare hade den yttersta makten. Men redan 2011 meddelade Tenzin Gyatso att han vill omvandla Dalai Lamas politiska roll och i framtiden låta folket rösta fram en person för uppdraget. Några år tidigare hade Kina instiftat Order nr 5 enligt vilken alla ”levande buddhor” och religiösa inkarnationer ska godkännas av kommunistiska partiet.

Ifjol instiftades i USA ett motdrag i form av Tibet Support and Policy Act (TPSA) enligt vilken endast det tibetanska folket har rätt att utse sina egna andliga ledare. Dekretet kryddades med hot om sanktioner och inreseförbud, men vad det verkligen har för effekt visar sig först när tronföljden aktualiseras.

Det som redan står klart är att framtiden för den tibetanska grenen av buddhismen, liksom Tibets unika kulturella arv och politiska autonomi, är mycket oviss och starkt hotad om Tenzin Gyatso inte efterträds av en fri andlig ledare av tibetanskt ursprung.

___________

John Illman är finlandssvensk journalist med fokus på Mellanöstern, Asien och Fjärran Östern. (Foto: Gang Hao)