Malin Kivelä vaknar upp ur sitt naiva pacifistiska slummer till en värld där varken hon själv eller ”ryssen” hon växte upp med står att känna igen. Det är mycket som rämnar nu.
EN NATT FÖR inte länge sen drömde jag att president Niinistö sa, på sitt svalt vänliga sätt, på tv eller i motsvarande drömkanal: ”Jag har stora orsaker att tro att fred sluts imorgon”. Han menade Ukrainakriget. Det stod klart att nån oväntad vändning hade skett, att Putin på nåt sätt hade övertalats eller insett saker och ting, och att allt nu skulle bli bra. Niinistö är en person som aldrig hade lovat så mycket om inte saken redan varit fullkomligt klar, och i drömmen, kanske också där jag låg fysiskt i min säng, drog jag en suck av lättnad, så djup och avkopplande som jag minns inte när.
Det här var en unik dröm i mitt liv. För första gången, vid 48 års ålder, trängde det politiska läget rent explicit in i mitt undermedvetna och manifesterade sig utan hölje. Den gjorde mig glad, för jag har ofta undrat om jag är känslokall som ganska lätt kunnat fortsätta mitt sköna liv trots allt hemskt som sker i världen. Men den rubbade också min syn på mig själv.
Jag har ofta undrat om jag är känslokall som ganska lätt kunnat fortsätta mitt sköna liv.
I drömmen var republikens president min landsfader, en vars ord jag absolut litade på. Så har jag aldrig tänkt på honom eller nån annan heller någonsin. Aldrig innefattat landsfäder eller -mödrar i min världsbild överhuvudtaget.
JAG TILLHÖR DEN apolitiska Generation X som levt av ironi. Mitt liv har varit så tryggt som ett liv kan bli. Samtidigt var den politiska atmosfären då jag växte upp sån att det inte kändes som nån idé att höja rösten om något alls. Allt var ändå redan bestämt och det fanns ingen möjlighet att påverka något. Bäst att äventyra loss på egen hand bara. Ta ut allt som gick att få, vara kritisk till allt bland vänner, ha det så roligt som möjligt, där i randen.
Jag har deltagit i en halv demonstration allt som allt, en fredsmarsch i tonåren. Ganska fort började den kännas jobbig med sina slattriga banderoller, klyschiga slagord och övervintrade hippies (som jag tolkade dem) och jag och min kompis avvek utan större väsen till McDonalds där vi kunde vara oss själva. Diffusa krig pågick någonstans långt borta och andra världskriget var en saga från för länge sen, som man liksom automatiskt tog avstånd från. Med modersmjölken kom den kollektiva förnekelsen, för man var ju solklart separerad från forntidens unkenhet, man var en individ, man hade lyxen att alltid skoja bort allt och bara uttala unika meningar, och allt var på väg uppåt, uppåt.
Denna inställning var i sig rätt märklig eftersom det faktiskt krigades för fullt i Finland bara trettio år innan jag föddes – lika nära i tid som vi är 90-talet nu. Fram till Rysslands attack mot Ukraina i februari i år har jag levt i en skyddad, naivistisk värld, den jag adopterade av mina släktingar. Farfar och morfar som bägge krigade som purunga soldater, överlevde och sen satsade resten av sina liv på att glömma, gå vidare och få allt det härliga, vilket de faktiskt lyckades galant med. Mormor, vars minnen av kriget kom fram i bisatser om vardagen, hur man kokade något man inte brukade (vad?) för att det inte gick att få tag i den äkta varan, hur man inackorderade folk (vem?) i den stora gården där hennes familj bodde för det var bara så man fick lov att göra för att hjälpa till. Farmor som ofta pratade om kriget som något som varit ganska spännande också i hennes tonårsliv. Hippor bakom mörklagda fönster, promenader hemåt i natten med crushen medan fallskärmsbomber föll och grannhusen brann. Jag var så ung, jag förstod inte att vara rädd, sa hon. Glupskt på väg ut i livet, bomber och ryssar bäva.
”RYSSEN” VAR DE där fyra nog skeptiska till livet ut. Morfar gick så långt att han tog mig och min bror till Leningrad för att se hur hemskt kommunismen hade gjort allt. Jag vet inte om det hade önskad effekt. Det var verkligen otroligt fascinerande med de blodiga bindorna längs golvet på toan i Eremitaget, tanterna som sålde toabiljetter utan pardon, några gyllene, dunkla kyrkor, avgaslukten som blandade sig med svettlukten som lade sig över allt, den konstiga maten i de avskilda turistkabinetten, de undersköna, gråbleka soldatpojkarna och gummorna i hucklen som sålde smörgåsar med svåliga korvar längs floden Neva. Aldrig har den inspirationen runnit ur mig. Och morfar pappersingenjören gjorde det mesta av sin karriär i östblockets länder, levde där i månader per år. Ojade sig över omständigheterna, men återvände ständigt.
…de undersköna, gråbleka soldatpojkarna och gummorna i hucklen som sålde smörgåsar med svåliga korvar längs floden Neva.
Senare reste jag tillbaka till Ryssland många gånger. Det var fortfarande underligt men på ett för evigt kittlande sätt, det var en rikedom att hela det där gigantiska kaoslandet låg där precis bredvid. En annan värld. Bara att ta för sig. Ryssarna jag lärde känna var alla sällsynt trevliga, öppna och bildade. Perestrojkan var beviset på att ryssen nu också förstått hur det lönade sig att vara här i världen. Alla var överens om att det inte var nån idé att hålla på med kalla krig och maktlystnad och annat förlegat, vi var på väg mot en ny modernitet, tillsammans. Putin var töntig men knappast farlig på riktigt.
Att jag inte var ensam om mina naiva stämningar bekräftas av Ingemo Lindroos krönika När vi skrattade åt Putinkajen (Hbl 11.10). I den berättar hon om hur hon och andra finländska journalister under ett besök i Slite hamn på Gotland år 2016 ”drog lite på munnen” åt svenskarnas njugga attityd till den kommande transporten av rysk naturgas längs bottnen av Östersjön och Finska viken. Slite var då med i planerna som eventuell uppläggningshamn för bygget av Nord Stream 2-ledningen. ”Exakt vad som var underhållande var svårt att sätta fingret på” skriver Lindroos. Hade det något att göra med svenskarnas förhållande till ”ryska undervattensaktiviteter”? Eller berodde det på deras drastiska smeknamn på hamnen: Putinkajen, mitt bland de gotländska fåren och salmbärssylten på saffranspannkakan. ”Här var det minsann inga omskrivningar som vi var vana vid från Finland!” Gasröret var ju blott ”ett ekonomiskt projekt som skulle lösas på det rent praktiska planet. Vi är ju pragmatiska vi finländare.” I Sverige pågick en säkerhetsdiskussion om gasrören ”i jämförelse med ingen diskussion alls i Finland”. Som vi kanske minns slutade det med att Sverige drog sig ur projektet och uppläggningshamnen förlades till Koverhar i Hangö i stället ”med arbetsplatser, pengar och minnesmärke som följd”.
Det är som om jag samtidigt med hela resten av Finland nu vaknar till realiteterna.
Det är som om jag samtidigt med hela resten av Finland nu vaknar till realiteterna. Det är en underlig känsla. Alltid har jag lyckats hålla mig från att definiera mig som en medborgare, som en del av något, som en typisk det ena eller det andra. Det är mycket som rämnar nu. Det har väl alltid känts så i människolivet, men nu verkar kollapserna och hoten verkligen sällsynt konkreta. Det är svårt när svaren man levde efter, som man tänkte var de objektivt sett rätta för att de ju var så pacifistiska, hoppfulla, demokratiska och toleranta, ändå inte innerst inte var allas mål. Åtminstone inte ur samma vinkel som min.
ÄR NI MED i Nato nu? undrar min danska kompis och det hörs på rösten att han, poeten, tycker det vore en bra idé om vi var det. Nej, inte än, svarar jag, Erdogan trilskas. Fast jag vill ju inte ens vara med egentligen, fortsätter jag. Han brusar upp: Pacifism är lyx!
Hjärtat
€25.90För att svalka mig läser jag Virginia Woolfs Tre Guineas (1938), en rasande och opoetisk feministisk och pacifistisk essä skriven vid randen av andra världskrigets utbrott. Den propagerar framför allt för hur kvinnor ögonblickligen bör ges tillträde till alla slags akademiska studier och därmed kunna få alla jobb och befattningar på exakt samma villkor som männen, vilket kommer att leda till att krigen tar slut. Detta på grund av kvinnors erfarenheter som ”utomstånde” genom tiderna, samt deras annorlunda biologi. Jag läser med intresse men svalkan uteblir. Kvinnorna fick ju tillträdet – i den västerländska världen – men krigen tog inte slut. Och fortfarande känns det som att det är precis samma gubbar som styr och ställer och blir avskyvärda diktatorer. Woolf ville skriva ner ”döda ord, korrupta ord” på pappersark och bränna dem. ”Orden Tyrann, Diktator, till exempel. Men tyvärr, de orden är ännu inte förlegade.”
FRÅGAN KOMMER, DEN kommer lätt, den är människans fråga: Vad ska man göra? Jag har skrattat åt folk som nu plötsligt efter alla dessa år av accelererande klimatkris börjar tänka på att spara el, bara för att det blivit så dyrt. Men ärligt talat märker jag att jag själv också har börjat tänka på elen på ett annat sätt. Eltillförseln och -förbrukningen har medvetandegjorts. Jag går omkring och släcker lampor. Hemma pågår ett experiment som går ut på att vi ska leva utan att ha på värmeelementen, vi kör med mer kläder i stället. Det är intressant att följa med hur många grader det är och hur det känns. Tills vidare har det varit 18,5 som minst.
Här sitter jag och skriver och skriver och betalar små slantar till Ukrainakrigets offer och ekologiska ändamål. Men som Laura Klingberg konstaterar i sin FRLGT-kolumn för en månad sen: ”Riktigt förändringsarbete kräver riktiga uppoffringar, men vi har vant oss vid en livsstil som är framför allt bekväm.”
Samtidigt som det skrivna ordet, och pengar, förstås är bättre än att göra illa hjälper mina texter inte dem vars hem och närstående blir bombade i Ukraina. Tyvärr måste jag säga det på detta banala sätt. Det gör ont i munnen, eller kanske snarare i fingrarna över tangentbordet, att inte få vara speciell, men jag måste bli van.
För ukrainarna som blivit attackerade och förlorat allt finns ingen lärdom att få av det här helvetet. För de ryska männen som skickas ut i ett krig som de inte tror på, för deras mammor, pappor, fruar, älskare, vänner, barn, inte heller. Men för oss som tills vidare lever i trygghet är det här en chans att till sist inse att vi inte innehar nån särställning på jorden. Vi är alla i samma båt. Min bubbla spricker. Ju fler spruckna bubblor desto närmare revolution.
__________
Malin Kivelä är författare och översättare. Hennes senaste böcker är romanen Hjärtat (2019) för vilken hon tilldelades Svenska Yles litteraturpris, och bilderboken Om du möter en björn (2022) tillsammans med Martin Glaz Serup och Linda Bondestam. Just nu skriver hon på en kommande essäsamling om naturen. Fler kolumner av våra författare och skribenter hittar du här nedan och på FRLGT! (Foto: Lysander Yuen)
