Jag som författare vill alltid ut i skogen, ut till myrarna, åkrarna, mjölkmaskinerna. Ingen bok utan kor, skriver Mikaela Strömberg, aktuell med landsbygdsromanen Rågången.

Det finns många böcker som har påverkat. Naturligtvis. Och levt liv. Och allt möjligt.

Lena Andersson var en som drämde till med en slägga för flera år sedan, med böckerna om Rask och Sten och den suktande Ester Nilsson. Tänk om man kunde närma sig det sättet att gestalta! Att skriva så där till synes lätt och tillgängligt, med väninnekör och hela rasket. En allers-roman med pisksnärt. En bitande samhällskommentar som kvillrar fram som en vårbäck.

Det kunde vara en utmaning att pröva på.

I Rågången finns ingen suktande kvinna i centrum. Lantmätare Git Laudrup är långt från den rollen, hon är en utpräglad ingenjör på alla vis. Men också Git trängs in i ett hörn, Brödraförbundets strukturer och en liten, kränkt man klarar inte av den medelålders, pragmatiska yrkesmänniskan med bröst. Git puttas ut från förbundets nyrenoverade lokaliteter, utan fallskärm och medaljer. Hoppsan. Vad sker då?

Nå, jag som författare vill alltid ut i skogen, ut till myrarna, åkrarna, mjölkmaskinerna. Ingen bok utan kor. Jag vet vad de heter och jag vill luta mitt huvud mot deras breda hals. Och jag vet hur maskinerna i 1980-talens fähus känns mot handen, jag känner ljuden och jag vet hur varm mjölk och kalvkättar luktar. Och hur fodermärgkål i oktober smakar. Ingen kan hävda att här sker en appropriering.

Jag vet hur maskinerna i 1980-talens fähus känns mot handen

Därför skaffar Git sig ett gammalt torp, ett ruckel i skogen, i den lilla byn Starrängarna. Fantastiskt! Jag får igen en gång sugas in i de miljöer som jag kanske känner bäst, åtminstone trivs jag i dem. I en värld som knappt längre finns. Nostalgiskt skimmer? Nja, jag tycker inte det. Det är kargt och konkret. Det är alldeles på riktigt. För att låna Gits ord “Här bor inte så många, det är nån slags avfolkningsbygd men samtidigt – hon är ju här! En ny människa, det tyder på något motsatt.” Och Git jobbar på, med sitt renoveringsprojekt. Hon är inte händig och hennes planering visar sig också vara usel – det mesta görs i fel ordning. Men det finns hjälp att få. Återflyttaren Bernt kommer med sina verktyg och sin traktor, och många goda råd. Och med sitt goda minne och sin stora aptit på liv. Det dyker upp berättelser från olika tider. Här finns ingen väninnekör men Bernt brummar på. Ju mer man berättar dess mer kommer fram. 

Och så det här som författare inte riktigt kan förklara. “Det var inte jag, det bara kom.” Riåkarn, Laila och Pekkan, folket på Kungsgården och de andra. Jag har inte hittat på dem, de kom fram via Bernt. Jag är oskyldig. Jag älskar dem alla, så blödig blir man (jag). 

Git får småningom styr på sitt bygge. Hon är inte av den blödiga sorten, dessutom lär hon sig saker. Jag är grymt förtjust också i henne. Behöver ni hjälp vid till exempel en rågång, om det är oklart var gränsen går eller ni annars bara har problem med er granne, så kan jag varmt rekommendera att kontakta henne.