Nyberg & Torvalds: Utdrag ur Vägen till NATO

Förlaget
Förlaget

Efter Rysslands katastrofala invasion av Ukraina i februari 2021 påbörjade två äldre statsmän, diplomaten René Nyberg och politikern Nils ”Nicke” Torvalds, en lång brevväxling om världsläget och vad som fört oss till den situationen. Här kan du läsa två av breven i boken Vägen till NATO.

26.10.2022
Hej Nicke,
Jag hade tänkt diskutera vad det var som gick fel i Putins Ryssland och försöka begripa felkalkylen som ledde till det ödesdigra beslutet att anfalla Ukraina. Men det får vänta till nästa brev.
      Stort tack Nicke för att du tog upp Tyskland! Vi kan inte behandla Ryssland utan att även betrakta landets sekellånga förhållande med det historiska Tyskland. Detsamma gäller Förenta staterna. De tysk-amerikanska relationerna går tillbaka till den amerikanska revolutionen, och länderna är på många sätt fortfarande djupt förankrade i varandra. Amerika räddade Europa två gånger och håller nu på med att göra det en tredje gång genom att målmedvetet satsa på att Ukraina inte bara ska stoppa, utan även besegra den ryska armén. Men det är Tyskland— i början yrvaket och lite motsträvigt —som är den centrala spelaren när det handlar om Europas svar på den ryska aggressionen. Olaf Scholz Zeitenwende och hans käcka gröna utrikesminister Annalena Baerbocks ord om att ”Östeuropas säkerhet är Tysklands säkerhet” är inga tomma fraser — även om de inte fullt ut räcker som svar på kriget som härjar i Europa.
      Jag recenserade i tidskriften Kanava ifjol John Loughs nyutkomna bok Germany’s Russia Problem: The Struggle for Balance in Europe. Jag känner författaren från min tid i Moskva, där vi blev vänner. Han var den första civila Natorepresentanten i Moskva 1995–98 och återvände 2003 till Ryssland och Moskva i samband med oljebolagens samföretag TNK-BP. Han är en ovanlig insatt och språkkunnig britt som talar flytande både ryska och tyska. John är idag knuten till Chatham House och bland annat rådgivare till den i London bosatte Michail Chodorkovskij.
      John sammanfattar den tyska politiken gentemot Ryssland sedan 1991 som konsekvent men ineffektiv. Däremot har Ryssland inte försummat att skickligt utnyttja den obekvämhet som Tysklands förflutna medför, och påmint Tyskland om landets nederlag i kriget. Historien har sedan Fredrik den Store och Bismarck lärt tyskarna att respektera Rysslands militära styrka.

Vi glömmer lätt att under en lång period i vår historia var Preussen-Tyskland en direkt granne till Ryssland. För Molotov var Polen bara en bastard av Versailles. Stalin talade om gränsländer limitrof, dit han även räknade Finland. På ryska kallades traditionellt alla västliga utlänningar för tyskar, njemtsi (nemoi — stumma, alltså någon som inte kunde tala) och till och med finnarna i norr hette kajana nemtsi. Det tyska inflytandet på alla områden var enormt, någonting som språklån än idag vittnar om. Speciellt viktigt var det balttyska inslaget sedan Peter den Stores tid, men det kom till ett abrupt stopp i och med första världskriget när allt tyskt bannlystes och alla tyskar blev fiender.
      Som du alldeles riktigt påpekar var det bara naturligt att Versailles två pariastater Råds-Ryssland och Tyskland hittade varandra i Rapallo 1922. Men den tyske utrikesministern Walther Rathenau (1867–1922) betalade sin underskrift med livet. Den mångsidigt begåvade Rathenau var av judisk börd och son och arvtagare till den tyska industrijätten AEG:s grundare. Han blev en av arkitekterna för den tyska industripolitiken under första världskriget. Och hans samarbete med Tysklands krigsdiktator, generalen Erich Ludendorff (1865–1937) blev början till det som senare kom att kallas för planekonomi.

Den andra personen som hade ett avgörande inflytande på utvecklingen av Tysklands förhållande till det bolsjevistiska Ryssland var generalöversten Hans von Seeckt (1866–1936) som byggde upp Reichswehr till det som senare blev kärnan i Wehrmacht. Versailles hade begränsat den tyska armén till en yrkesarmé: ”Das 100 000-Mann-Heer”, och förbjudit pansar, grovt artilleri och flygplan samt stora krigsskepp. Det var än en gång naturligt att tyskarna riktade sina blickar österut. Det hemliga militära samarbetet med Röda armén blev djupt och spelade en avgörande roll i samband med båda ländernas upprustning. Det militära samarbetet ledde även till industriellt samarbete och den tyska industrins Ostausschuß, som du nämner, har sina rötter i detta samarbete. Med Hitlers maktövertagande var det slut. Stalin litade i stället på amerikanerna som på grund av depressionen hemma villigt tog sig an den ryska marknaden och byggde upp en betydande del av den tunga sovjetiska industrin. Stalins misstro mot Röda arméns militärer som samarbetat med Reichswehr, resulterade i blodiga utrensningar och kostade bland annat livet för den framstående marskalken Michail Tuchatjevskij (1893–1937), som eftersom han var kunnig i tyska hade blivit en av de ledande förhandlarna med von Seeckts män.

Det är inte svårt att bestämma efterkrigstidens viktigaste tyska statsmän. Konrad Adenauer (1876–1967), Willy Brandt (1913–92) och Helmut Kohl (1930–2017) står i särklass. Helmut Schmidts (1918–2015) bragd var krossandet av RAF-terroristgruppen, som hotade det tyska samhällets stabilitet. Om Angela Merkel (1954) är det ännu för tidigt att uttala sig. Adenauer etablerade Förbundsrepubliken Tyskland som en del av väst men lyckades samtidigt upprätta diplomatiska förbindelser med Chrusjtjovs Sovjetunion hösten 1955, några veckor innan Paasikivi flög till Moskva och fick Porkala tillbaka. Därmed säkrade Adenauer även befrielsen av de sista fem tusen tyska krigsfångarna som ännu hölls i sovjetiska fångläger. Adenauers resa var en triumf och ledde till en seger i förbundsdagsvalen 1957, där Kristdemokraterna fick en majoritet, någonting som ingen annan politisk ledare har kunnat upprepa.
      Det är anmärkningsvärt att efter segern och triumfen i att ha intagit Berlin misslyckades alla sovjetiska utspel gentemot Tyskland. Amerikanska och brittiska Luftbrücke bröt Berlinblockaden 1948–49. Stalins brev från 1952 om ett återförenat och neutralt Tyskland avvisades. Chrusjtjovs förslag och hotelser gällande Västberlin slutade snöpligt med byggandet av muren 1961. Det var först fyrmaktsavtalet gällande Berlin från 1971 som blev slutpunkten för de sovjetiska försöken att ifrågasätta Västberlins status. Avtalet hade även en avgörande betydelse för Finlands Tysklandspolitik och gav upphov till det så kallade Tysklandspaketet som ledde till att Finland 1972 erkände de båda tyska staterna samt etablerade diplomatiska förbindelser med både Bonn och Östberlin.

Sovjetunionen under Stalin var stängt och isolerat. Turism existerade inte och handeln med väst var obefintlig. Först med Chrusjtjovs töväder, efter att han på partikonferensen 1956 hade fördömt Stalins politik, öppnade sig landet och inbjöd ”världens ungdom” till den stora festivalen sommaren 1957, såsom jag beskriver i min bok Sista tåget till Moskva. Vi har förmodligen glömt att ända till början av 1970-talet var Finland Sovjetunionens största västliga handelspartner. Först med avtalet om leveransen av gasrör med stor diameter i början av 1970-talet blev Västtyskland Moskvas största handelspartner och förblev nummer ett ända till 2010, då Kina gick förbi i handelsvolym.

Energipolitiken är en central angelägenhet för alla länder. Hela Finland eldade under kriget och efterkrigsåren med ved, även tågtrafiken var beroende av ved. Jag kommer ihåg hur vårt hus på Linnankoskigatan inom loppet av ett drygt decennium gick från ved till kol och sedan till olja för att slutligen bli kopplat till fjärrvärme. Efterkrigstyskland eldade däremot med kol. Jag ser ännu framför mig bilder där ungdomar kliver på koltåg och försöker kasta så många kolklumpar som möjligt till småpojkarna vid banvallen som springer och samlar upp alla de kan hitta.
      Bayern är ett intressant exempel på energibristen och förmågan att söka och hitta lösningar. Traditionellt nådde koltransporterna före kriget Bayern från Schlesien, som efter kriget hade införlivats med Polen. Därmed var hela Västtyskland beroende av kol från Ruhr. De största brunkolsgruvorna låg i Östtyskland. Oljan måste transporteras med tåg från nordtyska hamnar. Bayerns lösning var att bygga en oljeledning till Medelhavet, först till Genua, men slutligen blev det Trieste — die Transalpine Ölleitung. Men det var kärnkraft som Bayern siktade på och även byggde. Den drivande kraften var Franz Josef Strauß (1915–88), förbundsregeringens Atomkraftminister 1955, och senare försvarsminister. Men för Strauß gällde det inte enbart kärnkraft utan i samarbete med Frankrike och Italien planerade man anskaffningen av kärnvapen. Suezkrigets förnedrande slut hade övertygat Frankrike om behovet av egna kärnvapen, någonting som Charles de Gaulle (1890–1970) förverkligade efter att han återkommit till makten 1958. Men de Gaulle sade nej till Strauß och Tyskland.

Kopplingen mellan kärnvapen och kärnkraft blev den tyska inrikespolitikens giftpiller som fortfarande förpestar tysk energipolitik. Tysklands näst populäraste parti enligt opinionsundersökningar, Die Grünen, växte fram genom kärnvapenmotståndet och dess förlängning: anti-atomkraftrörelsen. Mycket vatten har hunnit rinna under broarna och de tyska gröna leds idag av Realos som trängt die Fundis ut i marginalen.
      Gasens segertåg är lätt att förstå. Men vi glömmer samtidigt att Sovjetunionen under Brezjnevs och Gorbatjovs tid var en pålitlig leverantör av förmånlig gas. Så även Jeltsins och Putins Ryssland tills Gazprom vid årsskiftet 2006 stängde av gasflödet till Ukraina. Jag hade i residenset i Berlin låtit installera en satellitmottagare för att kunna följa ryska nyhetssändningar. Jag kippade efter luft när chefen för Gazprom-Export Aleksandr Medvedjev i en direktsändning lekte med en bunsenbrännare och nonchalant visade hur man släcker lågan. Men jag förstod då inte ännu att det jag bevittnat var en radikal förändring i rysk energipolitik.

Det är lätt att kritisera den tyska politiken gentemot Ryssland och speciellt den tyska energipolitiken och det ensidiga beroendet av billig gas. Men i grund och botten utvecklade sig Tysklands Rysslandspolitik i banor som påminner om Finlands. Efterkrigstysklands största bragd är utan vidare försoningen med Frankrike och Polen. Fast vi blev utleda på fraserna om vänskap och förtroende, så nådde Finland någonting som med fog kan kallas försoning med Ryssland. Den stora skillnaden förblir bakgrunden till kriget och slutresultatet. Vi förlorade ett rättvist krig, därför att vi blev anfallna. Och i och med att vi klarade oss ur kriget utan ockupation mötte finska kvinnor aldrig en soldat ur Röda armén. I sin bok nämner John Lough tragedin med Helmut Kohls hustru, hon var bara tolv år när Berlin ockuperades av ryska soldater.
      Följderna av den tyska katastrofen kan illustreras med uttrycket The German Angst—pacifism, neutralism — drömmen om ett stort Schweiz — och antiamerikanism. Alla uttryck som återspeglar krigserfarenheten, skuldkänslorna och efterkrigsbördorna och än idag utgör en del av den tyska realiteten. Att den tyska politiken under Kohl och Merkel var målmedveten och konsekvent, men ineffektiv, förblir ett faktum. Men detsamma gäller oss. Även vi trodde och byggde vårt samhälle utifrån tanken om Wandel durch Handel.
Med varma hälsningar,
René

29 oktober 2022
Hej, René och tack!
Jag tror att vi är inne på ett både historiskt och politiskt minerat område. Det jag försökte framkasta, mera som en hypotes är ett strukturellt beroende mellan Ryssland och Tyskland. Vardera var egentligen senkomlingar i den ekonomiska utvecklingen, men Tyskland tog sig redan på 1800-talet ut ur den ekonomiska och sociala efterblivenheten. För Ryssland gick det inte riktigt lika lyckligt. Landet har förblivit på efterkälken. Just den här strukturella bindningen i föregångare-eftersläntrare har lockat in länderna i ett ekonomiskt och politiskt beroendeförhållande, som sedan i sin tur har skapat ett förblindat samarbete.
      Du understryker att det under de senaste hundra åren har funnits ett tyskt-amerikanskt samarbete, som —åtminstone i princip —var avsett att både efter och mellan två världskrig hålla Tyskland på den smala vägen. Men verkligheten både från Rapallo framåt och från 1970-talet pekar i en annan riktning och visar att Tyskland inte enbart förblindades av metallindustrins ekonomiska möjligheter. Landet blev också dövt för Förenta staternas varningar. Den intellektuella antiamerikanismen, som hela tiden har funnits under ytan, blossade upp när varningarna från Washington blev kända. Både den intellektuella vänstern och det ekonomiska undrets pragmatiker såg det som missriktat förmynderi och amerikansk neokolonialism. Det var die schwäbische Hausfrau — arketypen för den tyska snålheten — som bestämde utvecklingens riktning, inte den statsmannamässiga insiktsfullheten — men inte heller det transatlantiska samarbetet. Ännu 2014 kunde man höra ledande tyska politiker yttra sig i ytterst tvivelaktiga ordalag om förhållandet mellan Ryssland och Ukraina.
      Det har idag efter gasdebaclet och det tyska nationella stödpaketet i miljardklass åstadkommit en europeisk obalans, som allvarligt försvårar Europeiska unionens utveckling. Detta hotar solidariteten och hjälper därmed indirekt Ryssland. Tidigare fanns det en funktionell balans mellan de tidigare europeiska stormakterna Frankrike, Britannien och Tyskland. Efter brexit och Tysklands särlösningar är det Frankrike som ganska suveränt driver sina kvasiimperiala intressen. På finska skulle man säga ”Ranska vie ja muut vikisee”. Frankrike för och resten gnäller. Men jag ska skjuta min Europaoro åt sidan och försöka återgå till Ryssland och vårt lite djupfrysta NATO-medlemskap.

Manfred Hildermeier gör i sin senaste Rysslandsbok en intressant iakttagelse. Han har försökt utveckla frågan om Rysslands eftersläpning i tidigare verk och i den nya boken försöker han utveckla vad eftersläpningen skapar i oavsiktliga eller oförutsagda följder. I förordet gör han därför en intressant iakttagelse. Hans angreppspunkt och analys av den ryska eftersläpningen kunde på något sätt förstås i den anglosaxiska världen. I Tyskland var det som att tala till en vägg. Det fanns alltså i Tyskland en illusion om reformmöjligheterna i Ryssland. Den sortens illusioner leder politiken på avvägar.
      I det föregående brevet nämnde jag Frank Bösch – historikern som publicerade den kritiska betraktelsen över Tysklands energipolitik i Die Zeit. Jag blev naturligtvis lite nyfiken på honom och kollade vad annat han har skrivit och publicerat. Det fanns naturligtvis en hel del. Bland annat två böcker kring Adenauer och CDU:s historia under efterkrigstiden. Men kanske mest intressant ändå – med tanke på vår brevväxling – är Zeitenwende 1979. Boken kom ut 2020 och den kanske bästa översättningen av titeln är Brytningstider 1979. På den tyska bokmarknaden finns det nu ett antal böcker med den titeln, vilket är ganska symptomatiskt. Vi hade lite samma slag av reaktioner i Sverige och Finland. Mest spridning fick väl president Niinistös ord om att masken hade fallit. Den sortens formuleringar antyder att man faktiskt hade låtit sig förföras av masken.

För mig är 1979 på ett personligt plan intressant. Efter studieåren i Moskva blev jag allt mera betänksam. Jag hade läst min Marx ganska omsorgsfullt och var fortfarande på något sätt gripen eller trollbunden av omfånget eller vidden av hans kunskap. Men just kunskapsomfånget i Kapitalets delar gjorde att den dagliga exercisen med hoprafsade och ur sitt historiska sammanhang lösryckta citat kändes allt mera motbjudande.
      Efter ett kort inhopp som reseledare under Moskvaolympiaden på sommaren 1980 var jag färdig och sade upp mig från befattningen som chefredaktör för Arbetartidningen Enhet. Åren 1979–80 var alltså också för mig en brytningstid.
      Jag kunde kanske beskriva min utveckling som en ständig jakt efter sammanhang. Den upptäcktsfärden började på allvar vid bokhyllorna i stadsbibliotekets översta våning. Den sommaren hade jag blivit förälskad för första gången, tillbringat den andra halvan av sommaren på ett jordbruk i Niedersachsen, gått upp för trapporna i Richardsgatans bibliotek och ställt mig framför de långa raderna av böcker. Upplevelserna bland böckerna skulle med åren åstadkomma många tidsskiften. Den vägen gick jag, men vilken väg gick världen? Det är en mycket intressant fråga och en del av svaren finns — kanske — i den Böschka boken.
      Brytningstiden kring 1979 handlar i mina föreställningar om det sent moderna. Den föregående, första stora moderna brytningstiden infaller under 1900talets första decennium och jag försökte beskriva det lite kursoriskt i ett tidigare brev. I vår skönlitterära historia är det kanske Henry Parland och Elmer Diktonius, som representerar den här brytningen. I Sverige är det kanske de s.k. proletärförfattarna med Moberg och Ivar Lo i spetsen som i litteraturen representerar den första moderniseringsvågen.
      Det Bösch antyder i sin bok är den följande stora postmoderna eller sent moderna brytningen. Två världskrig hade omformat världen och skapat den moderna tidens stora strukturer. Sen kommer den följande vågen, det sent modernas tsunami. Den sköljer över oss och vi försöker tolka den utgående från allt det vi har sett tidigare — och just därför blir det fel. En av mina favoritböcker handlar om The Cultural Lag — den kulturella eftersläpningen. William F. Ogburn beskriver den i boken Social Change som kom ut för ganska exakt hundra år sedan och som jag alldeles av en händelse råkade hitta i ett antikvariat.
      Vi läser den förödelse utvecklingens tsunami har åstadkommit genom att titta bakåt. Vi läser det alltså fel och hur fel vi läser det beskrivs på många olika sätt i Zeitenwende 1979. Bösch analyserar en mängd förändringar som inträffade vid 1970-talets slut. En del av förändringarna kunde kanske uppfattas som den logiska fortsättningen på den tidiga modernismen och demokratins genombrott: Daniel Ortegas Sandinister vinner över diktatorn Somoza i Nicaragua, shahens diktatur störtas i Iran och Kina öppnar sig under Deng Xiaoping. Men förändringarna visar sig vara illusoriska. Idag är det Daniel Ortega som är Nicaraguas diktator, shahens diktatur har ersatts av en teokratisk diktatur, som dessutom lierar sig med Ryssland och Kina. Det kinesiska kommunistpartiets kongress nu i oktober 2022 är ingen öppning utan en uppslutning kring en allenarådande Xi som generalsekreterare.
       Brytningstiden 1979 pekar alltså på en annorlunda brytning: den sena moderniseringens brytning. Det antyder i sin tur att den sena moderniseringen förutsätter att den tidiga moderniseringens strukturer på något sätt har förverkligats, att det finns en någorlunda genomskinlig demokrati med en någorlunda genomskinlig förvaltning, som i sin tur förutsätter en någorlunda fungerande och utjämnande social struktur, som sedan förutsätter ett väl fungerande utbildningssystem och en socialoch hälsovård, som klarar av den sena modernismens alla inneboende påfrestningar.
      Varför den här långa och lite invecklat snirklande introduktionen?
      Det vi vardera har sett under åren i Sovjetunionen/ Ryssland handlar kanske just om att sovjetsystemet inte klarade av att skapa sammanhållande samhälleliga helhetsstrukturer. Det leder till att strukturerna börjar spricka upp där de är mest utsatta eller svagast. Just därför är det kanske ingen tillfällighet att den framväxande globala strukturkrisen kring 1979 för Sovjetunionens del började just den 12 december 1979. Samma dag beslöt NATO att stå fast vid dubbelbeslutet medan det sovjetiska kommunistpartiets politbyrå fattade det hemliga beslutet att invadera Afghanistan. Kriget i Afghanistan inleder den akuta sovjetiska strukturkrisen, som sedan under det följande decenniet rullar vidare och tvingar fram sovjetimperiets upplösning. Och igen finns det oerhörda felläsningar och sammanträffanden.
      I boken Zeitenwende ingår naturligtvis Margaret Thatchers tillträde som Britanniens premiärminister i maj 1979. Det skapar en kedjereaktion, som på olika sätt omfattar hela västvärlden och som naturligtvis också påverkar de globala systemen. Någon kunde kanske påpeka att thatcherismen legitimerade en mera egoistisk nationell politik och att den egoismen under de efterföljande åren breder ut sig. Speciellt ödesdiger blir egoismen omedelbart efter det sovjetiska sammanbrottet. Privatiseringen genomförs som en thatcheristisk operation i ett sammanhang där det överhuvudtaget inte fanns hållbara strukturer. Allt blev bara sken och bedrägeri. Och det finns ett strålande — om också bedrövligt — exempel: MMM.
      Men för att kunna förstå varför ett minimalt litet företag i det ekonomiska kaoset efter Sovjets sammanbrott plötsligt växer ut till ett jättelikt och tillfälligt finansimperium måste man också på något sätt få ett grepp om alla underliga illusioner det ryska folket hade lotsats in på under de föregående decennierna. Sergei Mavrodi, hans brors första hustru Olga Melnikova och hans bror Vjatjeslav Mavrodi hade huvudsakligen sysslat med att importera kontorsmaskiner och antagligen hade de börjat sin affärsbana med lite svartabörshandel och tjelnok-affärer (tjelnok-handel — skytteltrafik över gränsen med efterfrågade varor i stora väskor). Men plötsligt fanns också privatiseringscheckerna — dvs. de ryska medborgarnas illusionära andel av den privatiserade statsegendomen.
Ryssland hade i sin egen totala förvillelse trott sig ha stigit in i en marknadsekonomi. I den villfarelsen understöddes de av samhälleligt och historiskt totalt analfabeta västliga ekonomer som Jeffrey Sachs, Richard Leyard och Anders Åslund. Allting kunde köpas och säljas och detta köpande och säljande skulle medföra en ekonomisk utveckling.
      MMM — förkortningen av Mavrodi, Melnikova och Mavrodi — sålde och köpte och hela affären växte ut i aningslösa proportioner. MMM gav ut egna aktier, pengar och diverse andra instrument. Pengarna bara strömmade in och kunde i slutändan inte längre stoppas. Deras framgång köptes med reklam, där arketypen för den lite lealösa ryska mannen — under namnet Lonja —levde i en drömvärld.
      Till en början gjorde samhället ingenting. På två år växte det här lurendrejeriet ut över alla tänkbara breddar och till sist måste myndigheterna ingripa. Den 4 augusti 1994 stormade skatteinspektionen med hjälp av kravallpolisen MMM:s högkvarter vid Varsjavski Sjossé. Skåpen inne i kontoret var fyllda med pengar som huvudmännen aldrig hade hunnit göra sig av med eller placera på nytt.

Visst har vi sett så kallade ponzibedrägerier i Västeuropa. Och en del av dem är historiska som Ivar Kreugers bedrägeri kring tändsticksfabriken i Jönköping. Men där fanns det ändå lite materiell framgång. Maskineriet i Kreugers tändsticksfabrik finns att beskåda i tändsticksmuseet. Också där hade framstegets stormvåg burit Kreuger längre än vad tyglarna höll. Samma framgångens berusning finns i det senaste exemplet från Europas hemmaplan och kommer från Tyskland där Wirecard inte i tid stoppades av myndigheterna. Och orsaken till att man inte stoppade Wirecard är egentligen densamma som ledde den tyska gashandeln på avvägar: det var för stort och för fint och varningarna var enbart konkurrenternas avundsjuka eller short-handlarnas jakt efter lätta klipp.
      I fallet MMM fanns det inget realvärde. Det fanns enbart illusion.
      I Ryssland fanns inte det utvecklade marknadsekonomiska samhällets mest fundamentala strukturer. Fungerande strukturer skulle förutsätta ett medborgarsamhälle med djupa rötter i historien, men i det ryska samhället är rötterna avskurna genom tsarens förtryck, genom revolutionen, genom Tsekan som verkställare av den stora terrorn, och genom en hänsynslös krigföring som offrade miljoner soldater. Det fanns alltså inte det stöd medborgaren kunde förlita sig på och som kunde ha gjort det möjligt för hen att stå upp och stå på sig.
      Enligt samma principlöshet genomfördes privatiseringen. Man omfördelade rikedomen, men det fanns inget stöd för att utveckla egendomen till någonting som förräntar sig och skapar självständiga företagarstrukturer.
      Det fanns ingenting att hålla i!

Det här låter lite metafysiskt, men egentligen har Fernand Braudel beskrivit det i slutkapitlet av den första delen av Civilization & Capitalism – 15th–18th Century – Stuctures of Everyday Life. Braudel försöker förklara varför det är städerna i Europa som går i spetsen för utvecklingen: Vad var det som utgjorde skillnaden och det originella för Europas del. Europas städer kännetecknades av en frihet utan motstycke. De hade skapat en autonom värld utgående från sina egna förutsättningar.
      Det var mot den här betongmuren av ofrihetsstrukturer Boris Jeltsin törnade och det var mot samma betongmur Vladimir Putin stötte sin panna – och gav upp. För honom fanns därefter bara en utväg – att försöka återupprätta Rysslands illusionära storhet. Men det fanns ingen vevstake med vilken man kunde rulla tillbaka historien till Peter den Store.
      Därför flykten in i kriget!
      Sen återstår ännu en megalomant stor fråga: hur få Ryssland på rätt köl? Men till den får vi återkomma.

På gott humör efter det här vridandet av den gåtfyllda kuben Ryssland och med mina bästa hälsningar,
Nicke

__________

Nils Torvalds, europaparlamentariker, talade redan som presidentkandidat 2018 för ett finländskt Natomedlemskap och varnade för Putins Ryssland. Då klingade varningarna för döva öron – idag har han blivit sannspådd. René Nyberg för sin del utgick som gammal diplomat från att Natomedlemskap skulle leda till en brytning i förhållandet med Ryssland och förespråkade i stället ett djupt, långtgående samarbete med Nato, USA och speciellt Sverige. Den ryska attacken mot Ukraina har förändrat situationen totalt.

1 x Scelerisque ullamcorper pretium condimentum montes justo risus lagd i varukorgen.
Fortsätt handla Till kassan