Det har gått drygt ett år sedan min far Jörn Donner drog sina sista andetag på Triangelsjukhusets lungavdelning i Mejlans, Helsingfors. Jag höll honom i handen då, den var skör och grå, och jag visste att han var död senast då sjukskötaren, nästan som i en ritual, förkunnade att klockan var 14.30.
Finns det liv så finns det hopp. Men finns det liv? hade han frågat sig bara ett par dagar innan. Det är det sista jag minns att han någonsin sade, före den eviga tystnaden.
Ännu samma kväll bestämde jag mig i ett känslosvallande tillstånd för att gå en sväng till hans kontor på Norra kajen 12. Jag ville bekräfta att han verkligen hade existerat, men kanske också att han verkligen var borta – och att bostaden ännu fanns kvar. Jörn var en så stark del av Norra kajen och denna en så stark del av Jörn att jag inte skulle ha varit förvånad om bostaden hade gått upp i rök, eller imploderat som Saurons torn.
Där hittade jag hur som helst hans skrivarlya på Donnerska husets paradvåning och allt var sig likt, precis som han lämnat det: ett dunkelt belyst working man’s library med sina tusentals böcker, insvepta i ett saligt kaos av pappershögar, mappar, halvlästa böcker och tidskrifter, smuts och damm. Det hade inte alltid sett ut så här. Ordning och reda, pengar på fredag, brukade pappa säga, men tankesättet förutsatte en viss framtidstro och energinivå som hans stundande död hade suddat ut.
Kontoret på Norra Kajen var en så stark del av Jörn att jag inte skulle ha varit förvånad om hela bostaden gått upp i rök efter hans död, imploderat som Saurons torn.
Datorn var påslagen, som alltid, och i biblioteksrummet hängde hans kavajrock på en stolsrygg och väntade på sin ägare. På en lapp i köket stod det: Ich hab’ noch einen Koffer in Berlin, och hans löpband i rummet som vetter mot innergården var fortfarande inställd på en 0,8 km/h:s gånghastighet. Utsikten genom fönstren var också densamma, inte alls olik den som Jörn hade sett då bostaden kom i hans besittning år 1962: Vedkajen och biltrafiken precis utanför, isbrytarna vid Skatudden, Sjöekipaget, utrikesministeriets huvudbyggnad. Denna utsikt, som vid hans död måtte ha hunnit bli graverad i insidan av Jörns ögonlock, hade präglat hans liv.
Nästan som en motreaktion till de känslor av oundviklig entropi som omger en människas död började jag, med andras hjälp, kort därefter att ställa Norra kajen i ordning. Det fanns projekt som hade blivit på hälft, räkningar som var obetalda, viktiga papper vi behövde luska fram och en hel bostad som plötsligt saknade ett syfte. Arbetet med biblioteket började rätt så slumpartat – egentligen ville jag helt enkelt få alla de böcker som låg framme undanstökade i hyllorna, vilket jag till en inte såg en som så värst arbetsdryg uppgift. Tji fick jag.
I takt med att jag försökte hitta nya hem åt böckerna insåg jag nämligen att det inte bara var pappas dödströtthet som låg bakom bostadens boktravar. Det fanns en viss ordning i hyllorna, och trots att det rent allmänt fanns gott om utrymme, hade det i vissa kategorier och underkategorier uppkommit smärre “trafikstockningar”. När jag försökte klämma in ett par böcker om Mannerheim i hylla x var jag därmed tvungen att flytta på flera hyllmeter litteratur om inbördeskriget i hylla y, och när jag sedan upptäckte en trave filmböcker var det Mannerheimböckernas tur att flytta på sig. Ett arbete, som jag hade hoppats få gjort på en eftermiddag, växte sakta till sig.
Av för mig outgrundliga orsaker ville Jörn slänga samtliga verk av Franz Kafka som han ägde.
Jag borde naturligtvis ha vetat bättre, för det var inte den första gången som jag hade med biblioteket att göra. Jörn anlitade mig ofta för diverse uppdrag, varav ett av de större hade ägt rum för drygt tio år sedan då han ville få hjälp med utrensningen av sitt bibliotek. Jag vet inte riktigt vad som satte händelseförloppet i gång, men Jörn hade prompt bestämt sig för att han ägde för mycket “skitböcker” och att dessa borde slängas bort. Det måste ha handlat om ett tusental böcker, de flesta alldeles riktigt ointressant kiosklitteratur, böcker om politik som förlorat sin relevans eller undermåliga romaner. Antikvarien Andrew Eriksson hann hur som helst gå igenom högen innan min bror och jag rev loss omslagen och slängde böckernas innanmäte i pappersinsamlingen på Norra kajens innergård, och när vi nyligen besökte Andrews antikvariat upptäckte vi lustigt nog flertalet böcker med Jörns namnteckning på smutssidan. Själv sparade jag några enstaka böcker som jag råkade vara intresserad av – av för mig outgrundliga orsaker ville Jörn slänga samtliga verk av Franz Kafka som han ägde (det finns kanske en ironisk poäng i detta som undgår mig). Samtidigt som vi tömde hyllorna städade jag hur som helst dem och dammade av böckerna, vilket gav mig en rätt så tillfredsställande överblick av bibliotekets innehåll, och ett försprång i det postuma restaureringsarbetet.
Det mesta av Jörns liv har på ett eller annat sätt kretsat kring böcker, och ibland tänker jag att det för dagens människor måste vara omöjligt att förstå hur alltomfattande och intensivt förhållandet verkligen var. Det saknas kanske ett motstycke eller en referensram. Dels var hans egen produktion så omfattande att den resulterade i en bibliografi som är tjockare än de flesta debutromaner, dels konsumerade han böcker i en så otroligt förstummande takt. Han mätte sin lästakt i centimeter och hade räknat ut att han rätt så stadigt konsumerade runt 2,5 centimeter böcker om dagen. Det här resulterade i att han varje år behövde drygt nio nya hyllmeter för sina nylästa böcker, vilket kanske delvis förklarar varför han också ibland företog utrensningar av det ovannämnda slaget.
Han mätte sin lästakt i centimeter, och hade räknat ut att han rätt så stadigt konsumerade runt 2,5 centimeter böcker om dagen. Det här resulterade i att han varje år behövde drygt nio nya hyllmeter för nylästa böcker.
Jag har många gånger försökt förstå mig på min far. En gång i tiden planerade jag en dokumentärfilm om honom, som snabbt misslyckades då jag i våra få gemensamma inspelningar insåg att Jörn egentligen bara är sig själv i det skrivna ordet. Tiden arbetade samtidigt emot mig. Jag hade från läktarplats följt med hans långsamma förfall, hur stegen blev allt kortare, andetagen allt tyngre och världen allt mindre. Det låter kanske uppenbart, men jag visste sedan länge att min pappa var döende. När vi i samband med inspelningen av Jörns tv-dokumentär Minnet av Ingmar Bergman sommaren 2017 åkte till Fårö, föreslog jag av dessa orsaker att vi skulle skriva en korrespondensbok tillsammans. Boken, som fick titeln Innan du försvinner blev av, men jag vet inte om det var någon vits. Det fanns så mycket som jag inte förstod. Tacksamheten kvarstår, i alla fall.
När pappa slutligen gick bort var Covid-19 fortfarande ett rätt så ofarligt litet åskmoln i horisonten. I mars 2020, när pandemin på allvar drog i gång, började jag besöka Norra kajen för att få lite omväxling i vardagen och för att kunna arbeta i fred. Men trots att jag hade otaliga projekt som jag var insyltad i, kunde jag inte sluta stirra på bibliotekets väggar och alla dess tomma eller oordnade hyllor. Jag fortsatte därför sporadiskt med arbetet, och i långsam takt upptäckte jag att pappa ännu hade mycket kvar att säga. Jag började se sådant som endast uppenbarar sig då man tittar på något tillräckligt längre, och jag insåg att böckerna var fulla av liv: lappar, anteckningar, urklipp, köpdatum och -ort, hundöron, dedikationer. Samtidigt berättade varje bok i sig något om min pappa, de var som fragment ur hans liv, ledstjärnor på hans himlavalv. Det fanns en röd tråd i bokhyllorna och det kändes plötsligt som att det inte fanns något viktigare i livet än att se vart den ledde. En uppgift som vid första anblick hade verkat trivial, blev meningsfull.
Inget var lätt, speciellt då bibliotekets rumshöjd är 4,2 meter, vilket betydde att jag ofta fick klättra upp ned längs med den skrangliga, hundra år gamla stegen som på en räls löper utmed väggarna.
Jag bestämde mig därför för att jag inte bara skulle sätta in böcker i hyllorna, utan också för att återställa biblioteket till sin “forna glans”, väl medveten om att begreppet var en nostalgisk illusion. Arbetet fortsatte hela våren och långt in på sommaren. För att fylla på i de tomma hyllorna hämtade jag lådvis med böcker från sommarstället Bortomsjö i Raseborg och från Jörns hem på Fredsgatan runt hörnet, främst facklitteratur om olika hörn i världen: Mellanöstern, Sverige, Ryssland och Tyskland, till exempel. Jag ordnade kategorierna i alfabetisk ordning, jag sorterade inom kategorierna, skapade nya och flyttade flertalet kategorier från en plats i biblioteket till en annan. Inget var lätt, speciellt då bibliotekets rumshöjd är 4,2 meter, vilket betydde att jag ofta fick klättra upp ned längs med den skrangliga, hundra år gamla stegen som på en räls löper utmed väggarna. Därutöver var jag tvungen att tampas med det faktum att så gott som samtliga hyllor är byggda i olika höjd, vilket i kombination med böcker av som också är av olika höjd ledde till en hel del kompromisser och provisoriska lösningar.
Nu låter jag kanske överdrivet dramatisk, men böckerna på Norra kajen var i mitt huvud så starkt sammanbundna med pappa att det kändes som att han inte skulle få vila innan biblioteket var i skick igen. Samtidigt som arbetet skulle kunna betecknas som vår sista dialog blev den därmed också en form av terapi. Det var inte på begravningen eller vid askläggningen, utan i pappas bibliotek, som vi slutligen tog farväl.
Det var inte på begravningen eller vid askläggningen, utan i pappas bibliotek, som vi slutligen tog farväl.
Nu är biblioteket hur som helst återställt igen och i ett någorlunda presentabelt skick. Hyllorna är fyllda, kategorierna är i alfabetisk ordning och ett lugn vilar över biblioteket. Egentligen vet jag inte om det är så här pappa skulle ha velat ha det. Han var inte sentimental, han föredrog att blicka framåt och han skulle kanske föredra det om vi hittade på något nytt ändamål för hyllorna. Vi kunde kanske fylla dem med våra egna böcker och hedra hans minne på något annat vis, kanske låta uppföra ett minnesmärke eller en liten plakett i väggen. Men jag gillar böckerna och berättelsen som de gemensamt bildar. Jag gillar tanken att han fortfarande är ”här”.
_________
Rafael Donner (f. 1990) är utbildad medianom, författare och Jörn Donners yngsta son. För tillfället arbetar han med att renovera sitt hus. Jörns bibliotek på Norra Kajen fungerar numera som residens för olika arbetsgrupper. Rafaels text ingick i finsk översättning i Kai Ekholms bok ’Jörn Donnerin kirjasto’ (Donner Productions 2021). Foto: Biblioteket av Rafael Donner; Rafaels och Jörns porträtt av Niklas Sandström; bildbehandling av Janne Strang.
Innan du försvinner
€25.70
Blod är tunnare än vatten
€27.90
Caféernas Esplanad
€24.90
