Hur ser lusten ut i den finlandssvenska litteraturen, hur beskriver man åtrå och njutning utan att det blir tafflig pornografi? Är lustens språk annorlunda för män och kvinnor, eller hos hetero- och homosexuella? Lyssna på det heta och smarta samtalet mellan författarna Lina Bonde, Ann-Luise Bertell och Hannele Mikaela Taivassalo.
Lina Bonde debuterade våren 2020 med diktsamlingen tecknar snö som är, bland mycket annat, en visuellt oblyg och kittlande konkret poetisk studie av kroppsutforskande lesbisk kärlek. ”Det behövs förebilder som beskriver lusten bortom det heteronormativa.”
Hannele Mikaela Taivassalos senaste roman I slutet borde jag dö, som släpptes i september, är en tät och stringent uppgörelse med en förbjuden åtrå och omöjlig kärlek. Genom att skriva försöker hon befria sig från en destruktiv attraktion till en gift man, kroppens sug efter en närhet som inte får äga rum. ”Det kräver erfarenhet, närvaro och känsla att skriva om sex, annars blir det bara skillingtryckserotik.”
I Ann-Luise Bertells historiska roman Heiman skildras kroppen som ständigt närvarande – i det fysiska jordbruksarbetet, upptäckten av den egna sexualiteten eller det första samlaget i bastun. ”Det var en utmaning att skriva om sex i en annan tid, att till exempel försöka föreställa sig vilka liknelser och eufemismer man använde på den tiden.”
Författarna läser också utdrag ur sina böcker, funderar kring språkets makt och sexualitetens vokabulär, (o)manlighet och feminisms sexuella uttryck. ”Det enda som är viktigt att skriva om är sex och döden, och det kan vi inte bara lämna upp till männen”, säger Ann-Luise Bertell.
Samtalet är del av litteraturfestivalen LitteraTur och Retur och Svenska veckan digitalt, Finlands största svenskspråkiga kulturevenemang som i år firade 20-årsjubileum.
Foto: Dainis Graveris / SexualAlpha via Unsplash.
Bildbehandling: Janne Strang.
_________
tecknar snö
€24.90
In transit
€30.90
Vänd om min längtan
€24.30
Scandorama
€26.90
