Idag, 8.9, är det FN:s internationella läskunnighetsdag och i Finland firar vi med att helga timmen mellan klockan 19 och 20 för läsning under #ReadHour. Vi på Förlaget firar med att försjunka i några utdrag ur Maria Turtschaninoffs bok Breven från Maresi, där en bärande tematik är just vikten av kunskap och läsande.

I Finland, där i vi i åratal har stoltserat med våra topp-placeringar i Pisa-undersökningen om läskunnighet och naturvetenskaper, har ungdomars läskunnighet rasat, samtidigt som den tid som befolkningen använder på att läsa har halverats. Detta leder bland annat till en större risk för att bli socialt utslagen. Därför vill Barn- och ungdomsstiftelsen utmana hela Finland till att stanna upp och läsa i en timme och mellan klockan 19 och 20 under #ReadHour. Förlaget är givetvis med, och bjuder här på några stycken ur den tredje delen i historien om den kunskapstörstande flickan Maresi.

När läste du senast högt för någon?

I Breven från Maresi har Maresi återvänt till sin hemby efter många år i det Röda Klostret, dit hon skickades för att undkomma svälten. Där har hon lärt sig läsa, en kunskap som ingen i hennes fattiga hemby besitter, och när nu hon nu återvänder vill hon dela med sig av det hon lärt sig och starta en skola för flickor. Maresi har nämligen insett att läskunnighet innebär både att ta makt över sitt eget liv, och ett sätt att drömma större. I det här stycket öppnar sig läsandets magi sakta också för hennes familj, som först har varit mycket skeptisk till nyttan med det hela.

Mor tycker just inte om att jag bara sitter där och inte gör någon nytta, och far – ja, far säger ju inte så mycket. Men en eftermiddag då Náraes var på besök med barnen och vi alla satt med våra sysslor – mor lappade ett par byxor, jag stickade ett par sockor åt Akios, Akios och far flätade korgar och Náraes ammade Dúlan medan Maressa lekte med garnrester – sade far plötsligt:
”Det vore bra roligt att veta vad det står i de där böckerna du läser, Maresi.”

Mor såg upp.
”Det tycker jag också”, sade Akios. ”Jag kan redan läsa lite, men det går så långsamt för mig. Och en del av dem är skrivna på ett språk jag inte kan.”
”Vill ni höra?” Jag såg förvånat på min familj.
”O ja!” Náraes ansikte lyste upp, och då hon såg så glad ut kunde mor inte invända. Náraes har haft en svår höst och vi har alla gjort vad vi kunnat för att lätta hennes börda och skänka henne lite glädje. Jag lade ner min stickning och hämtade den första av Ervas samlingar, den som innehåller legenderna från Lavora, de riktigt gamla: Landebast som grundade landets huvudstad och namngav den efter sin vithåriga dotter Laga, hjälten Olok som dräpte det förskräckliga havsvidundret Keal, Unna Sjöfarerskan, och berättelsen om Arra den svarthåriga som sjöng ner berg över sina fiender och blev Lavoras mest älskade drottning. Den som Heo alltid brukar be dig läsa, syster O. Jag valde att börja med den.

Jag satte mig vid fönstret, insvept i manteln, drog upp benen, stödde boken på knäna och började läsa.
Jag läste och läste och läste och ingen i rummet sade ett ord. Jag läste tills ljuset där ute började försvinna och jag fick allt svårare att se orden. Då klev mor upp och tände två ljus som hon ställde på bordet. Jag flyttade mig dit, och medan mor lagade kvällsvard läste jag vidare. När maten stod på bordet såg jag förvirrad upp, med huvudet fullt av Lagoras blåvita mosaik och Arras nattliga möten med prins Surando.

”Det blir bilder i mitt huvud”, sade Náraes. ”Jag är där. I skogen, i staden, i hamnen och i Evias hus.”
”Det är lite som våra kväden”, sade far eftertänksamt. ”Man får veta vad som hänt på en plats där man aldrig varit.”
”Och för länge sedan”, sade jag. ”Legenden om Arra är mycket gammal.”
”Ingen skulle kunna komma ihåg en så där lång sång”, sade mor. ”Men i de där svarta tecknen är den bevarad för evigt.”
”Sånger kan också vara mycket gamla”, sade jag. ”Men de förändras under årens gång. Varje sångare sätter sin egen prägel på dem.”
”Fortsätt, Maresi!” sade Maressa. ”Mera!”
”Nu äter vi”, sade mor. ”Kom och sätt er, allesammans.”

Men när vi ätit färdigt var det mor som tände ytterligare ett ljus så att jag skulle kunna läsa vidare.
Nu läser jag högt ur Ervas samlingar varje dag. Náraes kommer med Jannarl och barnen när dagens sysslor är avklarade, och så sitter vi tillsammans hela familjen medan jag läser. Det är det bästa jag vet. Nästan bättre än att sitta i Skattkammaren och läsa för mig själv, för när jag läser högt upplever vi allting som händer i berättelserna tillsammans. Vi kan prata om det efteråt. Och jag älskar att se upp från boken och se Maressa sitta med öppen mun och följa med vartenda ord, och att se min mor med huvudet böjt över sömnad men så koncentrerad på berättelsen att hon ser upp så fort jag slutar läsa och med ögonen manar mig att fortsätta. Vi har aldrig varit varandra så nära som under kvällarna då jag läser. Det får mig att önska att vintern aldrig skall ta slut.

Faran i att inte kunna läsa

Följande stycke, som kronologiskt kommer tidigare i boken, handlar om den konkreta nytta man kan ha av läsning, och omvänt, hur lätt den som inte kan läsa kan bli utnyttjad. Människorna i Maresis hemby hotas att vräkas från sina hem, eftersom de inte lyckas betala de ockerräntor som makthavarna krävt dem på efter att de skrivit under låneansökningar som de inte förstått innebörden av.

”Ni skulle ha fått flytta i lugn och ro”, ropade ledaren för soldaterna. ”Men eftersom ni trilskas skall ni få smaka nádors vrede.” Han hade tänt en fackla och kastade upp den på taket till ladugården. Pärtorna fattade genast eld. Kvinnor skrek. Inne i ladugården hördes grisar skria. En soldat hade hoppat ner från hästryggen och slängde upp ladugårdsdörren, så att grisar och en ko rusade ut. De ville inte bränna inne djuren, dem kunde de sälja. Men byggnaderna hade nádor ingen användning för. 

”Stopp!” skrek jag, men ingen hörde mig, inte min by, inte soldaterna. Grå frun stampade i marken. Jag skalv. Knöt näven kring ormringen min, kände dess hårda metall mot min hud. Runt min midja hängde brickbandet jag fått av mor tungt. Jag stampade i marken jag också, en gång, hårt. 

”Stopp!” skrek jag igen, och min röst ekade över gårdstunet så att hästarna stegrade sig. Ledaren snodde runt i sadeln. Hans blick gjorde ont. Jag höll upp börsen. 

”Här är er betalning. För hela byn. Trettiofem silverstycken.” 

Jag kastade börsen till honom. Han fångade den med en behandskad hand. Öppnade den hastigt och räknade. Jag såg inte på byborna. Inte på Marget i soldatens knä, med tårar på kinderna. Inte på Lenna och Seressa, böjda över Kilds kropp på marken. Inte på Náraes desperata blick. Jag såg bara på mannen till häst. 

”Var har du fått det här ifrån, flicka?” Han drog långsamt igen börsens snören. 

”Jag har gått i lära. Det var min lön.” 

”Det var i sanning en lukrativ lärlingstjänst.” Han log hånfullt. ”Och räkna kan du.” 

”Du skall skriva ett bevis på att du emottagit full betalning på alla lånen. Annars är du snart här igen och kräver mer betalt.” 

Jag vet inte var de självsäkra orden kom ifrån. Den befallande tonen. Det var nästan som om Haggan var där, i mig, en kort stund. Han såg föraktfullt på mig. Sedan fnös han och hoppade smidigt ner på marken och öppnade sin sadelväska. Drog fram skrivdon och papper. Skrev hastigt ner några ord med hästens sida som underlag. 

”Låt det inte sägas att nádor försöker lura sitt folk.” Han räckte fram pappret mot mig. Långsamt, med allas blickar på mig, gick jag fram till honom. Så nära att jag kunde känna lukten av svett och häst och metall. Eller så var metallukten egentligen smaken i min mun. Jag såg på pappret. Det var inte helt lätt att tyda hans handstil, det var ovant att läsa på mitt första språk, inte kustspråket som vi använder i Klostret. Efter en stund såg jag upp. 

”Här står att vi inte betalat och att ni kommer ånyo om ett månvarv.” 

Soldatens ögon smalnade. Han hade skrattrynkor kring ögonen. Detta var alltså en man som skrattade. Jag kunde inte föreställa mig det. 

Det knastrade från branden på ladugårdstaket. Aska singlade ner över gården och människorna där. Mina händer darrade när jag räckte tillbaka pappret. 

Med knyckiga rörelser skrev han ett nytt papper och kastade det på mig. Så satte han sig upp till häst igen. Hans blick lämnade mig inte. Den sade: jag ser dig. Du kan inte gömma dig för mig. Han red iväg från gården, i riktning söderut, och efter en stunds tvekan red de andra soldaterna efter. Den sista hade Marget i ett starkt grepp framför sig på sadeln, trots att jag betalat, trots pappret jag fick, och det fanns ingenting vi kunde göra. Ingenting alls, Mor. 

Vi släckte branden, men ladugården kommer att behöva ett nytt tak. Kild lever, men är svårt skadad efter att hästen trampade på henne. Nästa dag kom Marget gående längs stigen, med sönderriven kjol och trasig blick. Vi vet alla vad som hänt henne. Ingen nämner det med ett ord. 

Jag vet inte varför soldaten verkligen skrev på pappret åt mig. Han hade inte behövt göra det. Men kanske han tänkte att det inte spelar någon roll. Han kan återvända ändå. Han kan göra vad han vill. Och vi kan fortsättningsvis inte göra något åt det. Kanske offrade jag allt silvret du gav mig för intet, Mor. Men jag kunde inte heller låta bli att hjälpa min familj och min by. Vi slipper lämna våra hem, och vi har kvar våra djur och våra åkrar. Du sade en gång till mig att jag inte fick lämna de små. Att jag skulle ta hand om dem. Jag tror att det är det jag nu har gjort. Men jag vet inte hur det blir med skolan nu, Mor. Jag vet inte hur det skall bli med oss. Och soldatens blick häftar fast vid mig och säger: Jag ser dig. Jag vet att du finns. Du kan inte gömma dig för mig. 

I vördnad, 

Maresi