Det blev bostadslån, det blev att betala av studielånet, det blev några barn, det blev utgifter som föll från himlen och det blev att Handelslandet alltid fanns kvar. Läs Rosanna Fellmans nyskrivna sommarnovell!

Landet som är ett kommersiellt nöjesfält.

Där det utåt sett ska vara professionellt,

medan det egentligen är helt åt reve backstage.

Kliv in till landet som icke får vara,

som Edith Södergran skulle ha sagt om hon var samtida arbetare.

Landet som icke är vad det framställer sig att vara.

Landet som är ett vardagligt liv där vi finns för att betjäna.

Handelslaget, handelslandet, nöjesfältet vi jobbar på.

Jag skuffar fram vagnarna över parkeringen och tänker:

”Varför går jag ens omkring med de här vagnarna?” Jag skulle kunna studera till biotekniker eller sitta i kommunfullmäktige men här skuffar jag shoppingvagnar fram och tillbaka, ut och in, ut ur butiken, ut sedan in till plasthyddor på parkeringen, flytta händerna för att ta på sig handskar för att flytta, se till så att folk inte hamnar i vägen och komma ihåg att kolla ingångarna efter lösdrivande vagnar. Det är åtta timmar av att ta på sig och att dra av sig handskarna från händerna för att skuffa dem, knuffa dem, luta sig över vagnarna för att få dem till de rätta platserna. Få riktlinjer kring vad som göras ska, hur jag ska knuffa och hur många vagnar som ska skuffas i timmen. Handelslaget är de som kommenderat mig med sina aktier att göra mitt jobb. Handelslaget har införskaffat tusentals likadana kläder åt oss som ska skuffa vagnar, blippa produkter, stirra på klockor och skärmar – för att vi ska bli till en del av Handelslandets image.

Jag var fyra år och jag grät över Handelslagets maskot.

Jag funderar över varför Handelslaget inte förnyat sig. Färgerna är de samma sedan nittiotalet och därför släpar jag runt på vagnar iklädd en turkos och gul Mammuttipäivät-kostym. När jag var fyra år gammal så var idén om Mammutarna ny. Jag gick med mamma i butiken och såg metallballongerna som var Mammutar och jag tvingade mamma att köpa med en sådan hem. Jag sov tillsammans med ballongen. Den rymdes inte riktigt tillsammans med mig i den förvuxna babysängen. Ballongen! Ballongen! Skrek jag på natten när den hade åkt ner på golvet och jag kunde inte hitta den i mörkret. Mörkret som slukade upp Mammuten och jag kröp ner under sängen för att försöka hitta den och jag grät under sängen när den inte var där. Jag var fyra år och jag grät över Handelslagets maskot.

Jag är tvungen att flytta på mopeder som står mitt framför ingången. Teinin som provocerar bara för att provocera. När jag var tonåring stal jag en uppblåsbar Mammutplastleksak som inte egentligen var till salu. Den låg på ett dekorerat bord som en sorts prydnad för att locka folk att köpa. Den var som gjord för att smyga in till omklädningsrummet, ta ur luften, smyga ut med Mammuten under hupparin för att sedan ta med den hem. Det var det mest radikala jag gjorde som tonåring. Jag har fortfarande den uppblåsbara Mammuten hemma undangömd i byrålådan för att minnas. För att minnas en revolt. Min revolt, min revolt: att skiljas från ballongen som gled ur mina händer och hur mina händer skuffar vagnar medan jag går runt som en utklädd mammut från nittiotalet. 

Att vara vagnskuffare är ett jobb som bara unga karar gör.

Ni ser ju de där snygga unga kararna utanför butiken medan de skyfflar vagn

efter vagn med sina handskbeklädda händer och det som går igenom folks huvuden är:

”Var finns Gojibären och de där vegepatukani den här butiken?”

En välklädd dam i min egen ålder kommer fram och frågar mig var Gojibären och alla vegepatukan finns. ”Varför kan du inte bara äta normala jävla frukter som äppel eller banan och ta en vanlig Myslipatukka!!!” vill jag skrika, men jag svarar istället att de ligger på specialhyllan, hylla nummer tjugonio.

Tjugonio är också mängden av mina förnyade arbetsavtal. Avtalen som måste förnyas vartenda år och det här året var det tjugonionde gången som jag knackade på hos förmannen och påminde om att det är dags att skriva ett nytt. Aldrig en fråga om en fast tjänst, för de vet ändå att jag är fast här. Jag blev färdig merkonom för trettio år sedan och fick arbete vid Handelslandet som tjugotvå. Som studerande gick jag runt och drömde om att öppna en inredningsbutik, men det blev som det blev. Det blev bostadslån, det blev att betala av studielånet, det blev några barn, det blev utgifter som föll från himlen och det blev att Handelslandet alltid fanns kvar. Jag har ingen annanstans att gå än att för tjugonionde gången gå upp till förmannens rum och be om att han signerar ett papper om fortsättning för min skull.

Det blev bostadslån, det blev att betala av studielånet, det blev några barn, det blev utgifter som föll från himlen och det blev att Handelslandet alltid fanns kvar.

Jag har en mapp hemma med alla papper. Mappen fick jag som en personlig julklapp av förmannen för ett par år sedan som ett skämt ”för att papperna börjar säkert samla sig vid det här laget”. Och inte har han helt fel när jag får fortbildningspapper och instruktionsmanualer och riktlinjer vid rån & brand som fyller mappen mer än vad mina egna tjugonio år gör. Alla de här papperna och alla de här unga korttidsanställda som kommer in och går ut året därefter, som om Handelslandetvar deras tid för att vara gravida. När året är över går de vidare till nästa livsskede. Handelslandet blev  mitt barn. Mitt lilla barn som är ett upp och nedvänt skådespel, där det är jag som sitter i en babystol och för produkt efter produkt via en kodläsare och radar upp siffror åt kunder som bara sneglar på mig om jag inte är ett gojibär eller en vegepatukka.

Produkterna som folk brukar bli mest nöjda över att köpa är märkta som ”superfoods”. Det är hälsosamt, det är nyttigt, det är på engelska. Så jag bestämmer mig efter ett läkarbesök där läkaren beskriver mig med termer som: ”högt kolesterol, högt blodtryck, risk för diabetes, risk för döden, risk för att vara typisk finländare” att köpa hem lite superfoods. Fastän vi får personalrabatt så kostar en månads förbrukning av bären sammanlagt 250€ som tillbehör till kaffet. En femtedel av min lön går åt att försöka bota mig själv från att ha suttit i samma stolar i tjugonio år.

När det trettionde året skyndar på, tar jag stegen fram till förmannens bord och frågar om löneförhöjning. Efter en veckas förhandling får jag det trettionde kontraktet i handen där det står att jag fått en löneförhöjning för ”min ovanligt långa & trogna arbetstid som gör mig förtjänt till speciella förmåner”. En förmån på 0,18 cent extra i timmen.

Ni ser ju den trötta kärringen i samma svarta stol år ut och år in

och ni tycker synd om henne men ni svarar aldrig ens på om ni vill ha kvittot.

Och det vill ni ju alltid ha i efterhand då ni gått ut ur butiken.

Jag går ut ur butiken och funderar på om jag borde ha tagit kvittot. Jag går mot bilen och funderar på om jag också borde ha tagit ett extra paket gojibär. Dottern använder så mycket av dem i sin vegejugurtti, det vore nog bäst att ta ett till. Jag går in igen för att köpa ett extra paket.

Hyllorna ekar tomma.

De är för helvete slut! Jag går till kassorna och förklarar att jag måste ha ett till paket nu när jag ska på resa i helgen och dottern behöver extra när den som handlar inte kommer att vara hemma. Arbetaren i kassan är som en hängig julstjärna med sitt röda hår och djupa rynkor. Hon smattrar på skärmen och ser trött upp på mig och säger:

”De är tyvärr slut”.

NEJ! De kan inte vara slut! Jag behöver dem, nu när jag gått ut och kommit in igen, allt i onödan! Jag kräver att personalen söker fram en påse till mig ur lagret. Hon går iväg och kommer tillbaka fem minuter senare tomhänt.

”Tyvärr är hela lagret slut, jag beklagar.”

Jag känner hur kinderna blossar av förödmjukelse.

Din chef! Jag kräver att se din chef!

”Tyvärr är det inte möjligt, Pääjärvi är inte på jobb ikväll. Jag beklagar att vi inte har varan.”

Pääjärvi, men herregud det är ju min småkusin hon menar! Hade helt glömt bort att han jobbar här. Jag förklarar att hennes förman är min småkusin och att jag kommer få henne avskedad. Hennes ögon blir glansiga.

”Ursäkta, men jag kan inget göra…” gnäller hon fram.

Jag andas ut och behärskar mig, vissa fighter behöver inte fightas till slut.

Högt kolesterol, högt blodtryck, risk för diabetes, risk för döden, risk för att vara typisk finländare

Jag tar ett steg bort, vänder mig om och går ut mot bilen, ignorerar kvinnan, hittar bilen.

Jag sitter i bilen och stirrar ut på parkeringen, ljudet av hjul som smattrar mot cementen närmar sig. En lång rad av kärror uppenbarar sig i mitt synfält. En ung man knuffar kärrorna och halkar omkring på frysta vattenpölar som ligger utspridda längs med parkeringen. Kärrorna slirar omkring och istället för att lugnt knuffa kärrorna framåt, springer han några meter och kastar sig över dem så att han glider omkring på parkeringen ovanpå kärrorna. Efter att ha glidit runt en stund som en sjuåring tar han sats och kastar sig häftigt över dem. Hans kropp flyger genom luften över shoppingkärrorna och han landar snett över dem. Shoppingvagnarna klarar inte av hans felplacerade vikt. De ramlar omkull. En drös med vagnar kraschar rakt mot min bils framlyktor och den unge mannen ligger under kärrorna bredvid högra framhjulet. Jag stirrar ut genom fönstret. Det ligger tjocka plastbitar över halva parkeringen och mannen ligger med två shoppingkärror ovanpå sig.

Gränsen för dålig kundbetjäning är nådd. Mina fötter hittar ut ur fordonet och jag ser en stor buckla frampå bilen, lamporna är helt åt helvete. Allt är åt helvete! Imorgon ska jag på konsert i Mariehamn, hur ska jag komma mig dit utan bil? Min konsert, mina planer, mina gojibär! Konstskrinnaren sitter på huk och kvider. Han verkar skadad. ”Jag tänker fakturera dig, jag tänker fakturera din sambo, jag tänker fakturera hela jävla anstalten som jag står utanför! Det här är det värsta jag varit med om!” Jag ringer min man som kommer och hämtar upp mig. Jag ringer en ambulans. Och tillslut ringer jag min småkusin.

Ett misstag, en dålig dag, en dålig kund, ett sista slag för Handelslandet.

Vem har egentligen rätt,

ett misstag – en åsikt?

Röster som hörs, röster som styrs.

Kroppar som kraschar, kroppar som kan leva fritt.

Att kunna ringa och klaga, att kunna kontakta den rätta.

Handla efter sin angivna förmåga, en handling Handelslaget lyssnar på.

Min telefon ringer, det visar sig vara en avlägsen släkting. Hon har haft en dålig upplevelse i min butik. Marianne har varit uppkäftig och gömt påsar med gojibär. Johannes har lekt Cirque du Soleil på parkeringen. En dag ledig och stället har förvandlats till LIDL på två timmar! Det blir att sammankalla till krismöte imorgon trots att det är lördag…

På lördag morgon sitter Marianne och Johannes framför mig vid mitt arbetsbord. Johannes är gråtfärdig och Marianne ser drogad ut, hon verkar inte ha sovit inatt. Hon sitter med knäppta händer och skakar med benen, hennes rädsla över sitt oprofessionella beteende är tydlig. Johannes ser ut att vilja försvinna under jorden med sitt gipsade nyckelben.

En dag ledig och stället har förvandlats till LIDL på två timmar!

”Ert beteende igår var oacceptabelt. Ni har undangömt produkter och förorsakat skada på parkeringen. Tur att det var min småkusin som ni skämde ut handelslaget inför! Ersättningskyldiga på 10 000 € blir ni men stämda blir ni inte i alla fall. Ni hade jävligt tur! Men händelsen går verkligen inte förbisedd. Jag har sett videobanden från igår och där syns det hur du Marianne springer med gojibärpåsar till personalrummet och hur du Johannes nöjesåker med vagnarna på den livsfarligt hala parkeringen. Det här kan vi verkligen inte låta gå utan följder.

Johannes,

vi är tvungna att ge dig en varning, du kan inte sätta folks liv i fara på det här sättet!

Vi är verkligt besvikna över dig.

Marianne, Marianne.

Jag hade förväntat mig bättre. Du har arbetat så länge för oss och jag hade verkligen inte förväntat mig sådant här beteende från dig. Därför tänker vi inte straffa dig för hårt, du är ju vår favorit. Därmed tänker jag inte sanktionera ut någon varning åt dig. Men vi måste ta bort din nya bonus, efter gårdagens missöde uppfyller du inte kriterierna för en sådan förmån längre.

Jag gör inte detta med glädje men Handelslagets standard måste upprätthållas.

Era skiftenstartar snart, ni får gå.”

De lunkar ut. Jag börjar planera varningarna och går min runda för att se att allt går rätt till. Mina ben styr mot personalrummet där en anställd har fått i uppgift att sätta upp de inramade bilderna. De ska fungera som en varning åt alla anställda. Jag tittar på bilderna och kan inte låta bli att flina. Därefter går jag till mitt arbetsbord och beskådar hur kaffepausen fortlöper.

Bilderna består av screenshots från videoövervakningsbanden.

Marianne gömmer gojibärpåsar under sin arbetsskjorta och Johannes tar sats för att hoppa på vagnarna. Johannes kroppsspråk ser ut som att han håller på att skita ner sig. Marianne släpar på gojibärpåsar och har till och med tryckt ner några i byxorna. Under bilderna står det:

”Månadens anställda”.

Handelslaget består av sina kunders tycke och konsumtion.

De som arbetar för handelslaget är de som

utför arbetet bakom kuponger och förmånskort.

Ni går in,

ni får det ni vill ha,

till vilket pris som helst,

med vilken ton som helst,

för Handelslandet är ett nöjesfält.

Det är landet som icke är av egentlig vikt.