Hannele Mikaela Taivassalo: När samhället sjukskriver sig från konsten

”Nej är mitt namn. Jag har fått nej på manus, nej på stipendieansökningar, nej på ansökningar till utbildningar, nej på både anständiga och oanständiga förslag, blivit sågad och dumpad och bedragen och förbigången. Som alla vi människor i livet. Man gör som man brukar. Man ramlar och slår sig och gråter och ingen lyfter upp.”

Vad ska man göra när man har förlorat sin tro? Frågan upprepas gång på gång av den askgråa prästen som släpar sig fram i Roy Anderssons film Om det oändliga (2019). Det är lätt att tänka på en analogi till en åldrande konstnär, auteuren själv – kanske också en sinande skaparkraft, med tanke på hur även filmen lite släpar sig fram. Men ändå: kanske sist och slutligen inte alls sinande, för det här året har min kärleksvän och jag sagt det där om allt från dåligt kaffe till sinande livslust. Vi bär de där orden med oss, också efter att vi sett filmen.

Men plötsligt en dag märker jag att jag tänker på mig själv som den här gnällige, åldrande prästen: Vad ska man göra när man har förlorat sin tro? Vad gör man när man märker att man hör till de författare som blir satta på väntelistan i bokutgivningen, inte för att man saknar litterär trovärdighet, utan för att försäljningssiffrorna talar sitt krassa språk, och min litteratur läses men säljer inte.

Det ser ut som om det går bra för litteraturen också under pandemin, men sanningen är att det går bra för en mycket beskärd del av litteraturen – den synliga.

Den mesta litteraturen säljer inte, somt säljer och det syns, det ser ut som om det går bra för litteraturen också under pandemin, men sanningen är att det går bra för en mycket beskärd del av litteraturen, den synliga litteraturen. Och detta betyder inte att den synliga litteraturen inte skulle få synas. Den synliga litteraturen behöver nödvändigtvis inte alls vara mindre kvalitativ, men paradoxalt nog blir en stor del av litteraturens bredd försvinnande liten. Det går kanske bra för bokmarknaden, men det går inte bra för författaren i gemen, knappast heller för litteraturen om den krymper och utarmas.

Vad ska man göra när man har förlorat sin tro?

En stor del av den pandemisjukdom som drabbat konsten – nedstängningen av samhället och med det också många möjligheter till möten med konst – har lett till en utarmning av hela konstfältet. Inte för författarna och boken, säger många. Det har jag läst både här på ledarplats på Frlgt och hört ministrar säga. Det vore trevligt om det också var sant. Nu är det ju tyvärr så att sanningen är den att till exempel den utpräglade estradkonstens nöd är större, för att inte säga katastrofal, men nödåren har drabbat också oss som ”ändå sitter ensamma hemma och skriver och trivs med det”. Vissa verkar till och med tro att ”författarna snarast gynnats av restriktionerna” (Tryggve Söderling, Hbl 1.9.2021), utan att riktigt bry sig om att ta reda på hur det är på riktigt.

Vissa verkar till och med tro att författarna snarast gynnats av restriktionerna, utan att bry sig om att ta reda på hur det är på riktigt.

I realiteten så har författaryrket under de senaste decennierna förändrats en hel del. Till arbetsbilden hör numera, på gott och ont, en utåtriktad och publik verksamhet. Författaruppträdanden av olika slag är för många en stor del av författarinkomsten – ja, vi behöver också pengar för att leva – och det förutsätts också en del gratisaktivitet i form av mässbesök för att lyfta fram boken. Jag tar inte nu ställning till om det är mera gott eller ont: jag tycker själv om att det finns möjlighet till möten med läsare, och har saknat det; jag tycker om uppläsningar som en form av estradkonst; jag tycker att det är viktigt att vi talar om litteratur, både vi som gör den och alla andra, och gärna med varandra. Jag tycker att det är viktigt att vi är där, mitt i litteraturen, i olika samtal, inte bara för oss själva i vårt skrivande.

Men jag vet också att skrivandet till stora delar är ett yrke för ensamma. Man ska ha tålamodet att umgås med sig själv för att kunna skriva: många författare har introverta drag på en varierande skala, och för vissa passar det inte alls att vara ute bland människor. Men också här ser jag ofta tröttsamma hårdragningar: alla författare är inte introverta, inte alls. Och gå på någon fest med författare någon gång: alla författare älskar att festa, både enstöringarna och sällskapsdjuren. Det är så mycket ensamhet i skrivandet att man måste längta och sukta efter sådant. Nå, det är förstås inte heller sant det med alla och festandet, men närmare sanningen än det föregående. Alla är sällan sant gällande någonting över huvud taget.

De uteblivna sammanhangen har för många varit mentalt krävande dessa slutna år – i synnerhet för de samhällsgrupper som inte har någon naturlig arbetsplatssammanhang, för att inte glömma de i den politiska pandemidiskussionen ofta bortglömda som därtill inte heller har något familjesammanhang. Författare är sin egen arbetsplats.

En betydande del av också författarnas inkomster har fallit bort – hela aderton procent kommer från uppträdanden och dylikt.

Det är förstås inte enbart de sociala sammanhangen som skalats bort för författarna under den här tiden, utan som tidigare nämnt också en betydande del av inkomsten. I Finlands svenska författareförenings medlemsundersökning Författarskapets villkor – en studie av finlandssvenska författares inkomster 2019 gällande författarnas ekonomiska situation idag så ser vi att 18 % av författarens utkomst kommer från sekundära källor som uppträdanden – och då har de flesta litterära evenemang inhiberats eller förverkligats i en mindre form under pandemin. Att teatrarna tvingats stänga ner har inneburit inhibering av uppförande av nyskriven dramatik och uteblivna beställningar också för författare och dramatiker. Skrivarkurser i kortformat har inhiberats eller inte alls arrangerats. Författarbesök och läsningar har inhiberats och skurits ned. Att mässorna inhiberats eller krympts ner betyder i klartext att färre författare och färre böcker fått synlighet. Hårdast har det drabbat debutanter, mindre etablerade namn och de smala genrerna. Så är det bara: när det skärs ned drabbar det ofta och oavsiktligt de som har minst.

Prövningarna är hårda just nu, och tiderna. Tvivlet går ständigt i sällskap med tron, men det finns en risk att man tappar bort den och bara står kvar där med sitt gråa tvivel.

Att läsningen och bokförsäljningen har ökat under dessa hårda kulturtider är glädjande, men narrativet där författarna sitter och njuter vid skrivbordet är en chimär. Vi måste komma ihåg: den ökningen syns nog tyvärr inte med jämlik spridning över hela det litterära fältet. När synligheten minskar för en stor del av böckerna betyder det förstås också att många läsare missar dem: man kan inte läsa det man inte vet om att finns att läsa. Om du inte har möjlighet att snubbla över för dig okända böcker och författare på en mässa eller i en bokhandel – de fysiska bokhandlarna som också drabbats av pandemin samt den växande näthandeln är en annan litterär sorgehistoria – då är det klart att det inte heller är de böckerna som vare sig läses eller säljer. Det stora flertalet av oss författare har redan märkt det: upplagorna minskar för majoriteten av oss. Det är lite dubbelt: det är glädjande att det funnits tid att läsa, det är sorgligt att mycket av den litteratur man kunnat läsa kanske tappats bort.

Varför skriver jag om jag skriver för ingen eller få? Varför skriver jag det här?

Men vem är jag att predika det här, jag är ju författare själv, och långt ifrån en bästsäljare. Mina upplagor minskar radikalt, trots att inte ens ljudboken som ger författaren en mindre ersättning har hunnit börja påverka min utgivning – man kan inte ens skylla på den, bara vänta på att det blir värre. Varför skriver jag om jag skriver för ingen eller få? Varför arbetar jag för litteraturen på olika sätt, som missionär och predikant och en sorts Jesus igen, varför talar jag om dessa frågor? Varför skriver jag det här? Kommer mina kollegor att klara sig ekonomiskt, vem kommer att gå under, vem slutar göra sin konst nu? Vill vi ha en komplex litteratur?  Vill vi vara en kulturstat och civiliserad nation? Varför slåss jag för konsten om samhället den ska finnas i och verka för helst klarar sig utan den? Det verkar så enkelt för detta samhälle att med lättnad sjukskriva sig från konsten.

Vad ska man göra när man har förlorat sin tro?

Och det här är det farligaste: inte att jag personligen står och vacklar, gråkindad och trött, och på olika ställen fäktas mot väderkvarnar med ord och böcker i handen. Det är detta: jag tror inte att jag är den enda. Fler konstnärer än någonsin överväger att byta yrke. Att välja konsten som yrke är i de allra flesta fall att välja ekonomisk osäkerhet och att leva på existensminimum, men det går, det går, man vill, för att man tror, man måste göra det för sakens skull, för konstens skull. Medianinkomsten för de finlandssvenska författarna – stipendier, royalty-ersättningar, författarbesök och liknande uppdrag – är 10 000 euro per år. Utan just tro går det helt enkelt inte. Det är svårt i tider när samhället signalerar att det kan sjukskriva sig från konsten enklare än från någonting annat i det vi kallar samhälle. Det är svårt när det vakuumet finns samtidigt som de ekonomiska villkoren hårdnar för de som redan lever på existensminimum. Ja: de flesta konstnärer har inte de där stora inkomsterna som avundsmedia drar fram, inte ens de flesta konstnärer som ibland kommer över nyhetströskeln har stabila, konstanta inkomster av det slaget: för författare varierar det starkt från år till år, från bokår till skrivår. Det tar år att skriva böcker, inte dagar.

Det här samhället vet inte sitt eget bästa. Om du är rädd för att dö ska du vända dig till konsten och inte ifrån den.

Vad ska man göra när man har förlorat sin tro?

Under hela filmen i sällskap med denna Anderssonska präst tänker jag: Du kan inte vara en präst om du förlorat din tro. Men hur ska det gå med allt folket, om just prästen har förlorat sin tro? Hur går det med de andra då? Hur går det med deras tro om prästen tappat sin tro? Det är ett ansvar han bär, därför är han så grå och tyngd där han släpar sig fram, filmmeter efter meter.

Vad ska man göra när man har förlorat sin tro?

Det här samhället vet inte sitt eget bästa. Om du är rädd för att dö ska du vända dig till konsten och inte ifrån den.

Så vad ska man göra? Kanske måste jag som konstnär, författare, än en gång bara tänka att jag är van vid nej. Nej är mitt namn. Jag har fått nej på manus, nej på stipendieansökningar, nej på ansökningar till utbildningar, nej på både anständiga och oanständiga förslag, blivit sågad och dumpad och bedragen och förbigången. Som alla vi människor i livet. Man gör som man brukar. Man ramlar och slår sig och gråter och ingen lyfter upp. Kanske sitter man kvar där en stund och frågar sig: Vad ska man göra när man har förlorat sin tro? Kanske kommer man till sist ihåg någonting litet, någonting av det viktiga, varför man ville så mycket, ett minne av vad man ville. Sen stiger man upp och fortsätter och trotsar och tror, som man brukar. Gör en film om det, skriver en bok. Oberoende.

________

Hannele Mikaela Taivassalo (f. 1974) är författare bosatt i Helsingfors, sedan ifjol är hon också ordförande för Finlands svenska författareförening rf. Mikaelas senaste romaner på Förlaget är In Transit (2018) och I slutet borde jag dö (2020). Däremellan skrev hon även den dystopiska grafiska romanen Scandorama (2017), illustrerad av Catherine Anyango-Grünewald. Mera texter av Mikaela och våra andra författare och skribenter hittar du här nedan och på FRLGT. (Foto: Towfiqu Barbhuiya)

Hannele Mikaela Taivassalo: Litteraturen är ett komplext …

Hannele Mikaela Taivassalo

Hannele Mikaela Taivassalo: Upplöst

Hannele Mikaela Taivassalo

Hannele Mikaela Taivassalo: Författarens natur

Hannele Mikaela Taivassalo

HM Taivassalo: ”Det är vi som är litteraturen”

Hannele Mikaela Taivassalo

HM Taivassalo: Suicidalkraftdjur – en låtlista

Hannele Mikaela Taivassalo

Så här skriver vi om sex i Svenskfinland

Förlaget

Konstens och kärlekens kärna

Hannele Mikaela Taivassalo

Förlaget Live: Alla boksamtal nu som podcasts!

Förlaget