I diktsamlingen förenas naturskön poesi med samtidens krig och konflikter för att bringa framtidshopp. Författare Henrika Ringbom berättar om diktverkets byggstenar.

Går det att hitta en plats att stanna på, en plats att dela? Henrika Ringboms åttonde diktsamling Ingenting tar sats i vilan och vreden, ögonblickets pöl, här och nu, för att undersöka frågan.

Förlaget talade med Henrika Ringbom om skapandeprocessen, inspirationskällor, färgers betydelse och hur man frammanar hopp och framtidstro. Häng kvar till slutet för att läsa om Ringboms tankar kring översättningsarbetet av Pirkko Saisos Helsingforstriologi.

“också här en pöl

i pölen en ö

vilan vreden “

Ingenting – varför heter diktboken så?

Titeln kom ganska sent. Länge hade jag ett arbetsnamn för boken, ”Färska dikter”. Ingen verkade förstå sig på det, men det säger en del om min strävan. Det var i Oslo när jag för första gången läste ur manuset som ordet Ingenting plötsligt lyste mot mig. Jag blev väldigt glad över att hitta det, det är helt centralt i boken, klingar fint och anspelar dessutom på Edith Södergrans dikt ”Ingenting” som betytt mycket för mig. Fast jag inte tänkte på dikten medan jag skrev tror jag att jag haft den i bakhuvudet.

Vad fick dig att vilja skriva den här diktsamlingen?

Det finns sådant som jag bara kan uttrycka i dikter, den här gången blev det den här boken.

Det finns mycket färg i dina texter – grönt, rött, blått, omslaget till din bok är vitt – hur tänker du kring färger när du skriver och vad får de för betydelser?

Jag mera ser än tänker på färgerna, är överhuvudtaget väldigt visuell, jag ser också mycket drömmar om nätterna. Jag älskar att låta blicken vila i färgerna, överlämna mig åt dem, vårens tidiga grönska är välgörande, och när blicken försvinner i himlens blå vidgas medvetandet. Jag har inte avsiktligt fyllt dikterna med färger men hoppas också läsaren ska se dem och hitta sinnlig vila i dem.

I texterna finns skarpa kontraster – gräset på sommarstugan existerar samtidigt som barn dör i konflikter längre bort. Hur hanterar man det? Blir dina dikter och skrivande ett sätt för dig att tampas med de här motsägelserna?

Just den frågan fanns hela tiden i bakgrunden när jag skrev dikterna, och den har inte lämnat mig. Hur kan man leva här ”i lugnets överdåd” (den ukrainska poeten Galina Rymbus uttryck) och under paradisiska vårdagar skriva dikter när helt fruktansvärda saker pågår på många håll i världen? Det är ur den konflikten jag skrivit boken. Den är inte är något ”svar” utan snarare ett försök att stanna i konflikten. Vidkännas privilegiet, skulden och hjälplösheten och stå ut med att se, och känna smärta över det som pågår i världen. Trots allt ändå försöka frammana framtidstro och hopp.

Hur hanterar du själv tiden vi lever i – hur behåller du hoppet eller får det att gå ihop i ditt eget huvud?

Skrivandet är ett sätt för mig att fortsätta, stå ut med att det inte går ihop och ändå känna mening och tro på en framtid. För lite på tjugo år sedan upplevde jag ett bottenläge i mitt liv, flera av mina närmaste dog och jag insjuknade själv i cancer. Efter det har det varit omöjligt för mig att älta och misströsta. Jag tänker på förändringen då som nästan fysiologisk, den var inte viljestyrd. När man i märgen känt att det inte alls är självklart att få leva, blir varje ögonblick på jorden värdefullt. Jorden är härlig fast mänskligheten är i färd med att förstöra den, eller i vart fall sina egna förutsättningar att leva på den.

I boken finns vissa referenser till andra författares texter, hur har du valt dem eller vad betyder de för dig?

Många av citaten och författarna har följt mig länge (“Härlig är jorden” sedan skoltiden), andra har jag stött på under skrivandet och de har börjat eka i mig. Det är så jag arbetar, lyssnar och samlar på mig små bitar och några av dem hittar in i dikterna. Där finns formuleringar ur tidningar, repliker jag snappat upp på stan eller i mina nattliga drömmar, och mycket annat. Det handlar också om öppenhet. Språket förbinder oss, orden och uttrycken flyter omkring i och mellan oss, när jag skriver dikter sätter jag ihop en helhet enligt eget skön för andra att gå in i.

Du är dubbelaktuell i Förlagets vårutgivning, eftersom du också färtjänstfullt översätter Pirkko Saisios Helsingforstrilogi till svenska. Kan du beskriva det arbetet: ett hurdant universum är det här att översätta och hur har det varit för dig?
 
Den är intressant att översätta. Saisio är tretton år äldre än jag och jag växte upp i världen hon beskriver. Många referenser är bara flyktigt bekanta för mig, nu tvingas jag undersöka dem närmare och får en fördjupad kunskap om de finländska 1960- och 1970-talen. Också Saisio låter citat flyta in i texten, de är en särskild utmaning, att upptäcka dem och sedan hitta en översättning för dem. Hennes prosa är poetisk, luftig och rytmisk med en brutal och ömsint humor. Nu när jag är inne på trilogins tredje del fascineras jag framför allt av att hon lyckas skriva självbiografiskt utan att bli självupptagen, det är en balansakt.