Vem möter du helst i skogen, en man eller en björn? Johanna Holmström leker med frågan i sin nya krimroman Björndråparen, den andra delen i den hyllade Rovdjursserien. Den första boken Vargens unge fick strålande recensioner och har bland annat beskrivits som “ovanligt litterär”. Serien väcker också intresse utomlands, och rättigheterna har i skrivande stund sålts till Norge och Danmark.
Johanna Holmström berättar om Björndråparen.
Din krimserie Rovdjuren fortsätter nu med uppföljaren till Vargens unge, Björndråparen. Vad är det som får dig att dras till Kuhmos skogar, vilddjur och vildmarker?
Jag har alltid älskat naturen. Jag trivs bättre ensam i en skog än i en stad med människor. Just Kuhmo har en alldeles otroligt storslagen natur med berg, forsar, myrmarker, massor med vackra sjöar, stora skogar – kort sagt allt det bästa med den finländska vildmarken. Där finns också både björn och varg, vilket gör det till en spännande trakt. Det är en plats där folk mycket lätt kan tappa bort sig, eller försvinna, eftersom området är stort och befolkningen är gles. Så det är ett bra ställe att förankra spänningsberättelser och mysterier i.
Vargens unge beskrevs av recensenter som “ovanligt litterär” för att vara en spänningsroman. Vilken roll spelar genren för dig för ditt skrivande – eller är det samma process oberoende av om du skriver en roman som Själarnas ö eller spänning typ Rovdjursserien?
Jag har satsat mycket på språket i både Vargens unge och i Björndråparen. Jag skriver som jag alltid skriver men när jag fokuserar på handling och spänning så ser språket så klart annorlunda ut än om jag skriver en långsamt framåtskridande novell. Det gäller att se till att språket inte ligger i vägen för handlingen och tempot, men det finns ändå mycket utrymme för ett rikt och varierande språk inom genren. Jag tycker att det också går att skriva fram fungerande spänning med rent stilistiska medel, men då måste författaren behärska språket väldigt bra. Processen med både Vargens unge och Björndråparen har varit snabbare än med mina andra romaner, eftersom det är fråga om intrigdriven text och verken inte har varit beroende av väldigt omfattande research. Det är kul att ibland få skriva något med fart och fläng också. Det håller skrivglädjen vid liv.
Björnen ligger på sidan med buken uppfläkt och tömd på tarmar och inälvor. De smala ögonspringorna är öppna, men några ögon finns inte längre kvar. Dem hackade korpen i sig allra först, en enkel men andlöst smaklig delikatess.
I den här boken far både djur och en ung flicka illa. På vilket sätt är de här temana viktiga för dig att skriva om?
När jag började på min krimserie så visste jag redan att jag ville använda björn och vargparet på något sätt. Det är ett riktigt par, men i verkligheten hängde de ihop bara en kort tid. Det finns foton av dem online, och jag ville hitta på en intrig där jag kunde placera dem, och då kom jakt, aktivism och miljöskydd och sådant med. Det är teman som jag har skrivit om många gånger och som hela tiden är aktuella.
Flickan Jenna som försvinner var egentligen mitt huvudtema för boken hela tiden, eftersom jag själv har tonårsdöttrar och jag vet att också de konstant får meddelanden av främmande män som närmar sig dem online. Så min värsta mardröm är ju att öppna någonderas sovrumsdörr en morgon och fatta att de inte är där. Eller att de inte kommer hem från skolan någon dag. Därför ville jag skriva om just det här. Det är helt vansinnigt aktuellt. Och sedan exploderade hela Epstein skandalen i början av året och lyfte det här temat ännu mer in i samtiden.
Är människan det värsta rovdjuret?
Absolut. Det var en trend på TikTok för ett tag sedan där kvinnor fick frågan: vem skulle du hellre möta i skogen om du campade där ensam – en främmande man eller en björn? Nästan varje kvinna, 99,99 procent, sade björnen. Och männen kunde inte fatta det. Men det är en bra diskussion att föra, eftersom det leder till frågan “varför?”. Jag har lekt med det där temat i min bok där karaktärerna träffar både män och björnar i skogen, och sen får man se hur det går!
Serien har väckt uppmärksamhet utomlands, vad kan du berätta om det?
Mycket spännande saker är på gång! Rättigheterna har sålts både till ett norskt och ett danskt förlag, och det blir nog fler, skulle jag tro. När boken börjar få läsare och folk börjar prata om den så kommer andra att nappa på och också våga bejaka sin inre finne. Jag vill ju gärna locka turister till Kuhmo. Det behöver kommunen. Temat med vargjakt är också aktuellt i många länder i Europa, så det finns mycket gemensamt här som kan intressera internationellt.
Vad kan du avslöja om seriens fortsättning?
Jag vet att jag kommer att skriva åtminstone en till i den här serien. Det hade jag planerat från början. Och i trean kommer handlingen att förläggas till Nordnorge. Vi delar ju gräns med Norge och jag har redan åkt på en researchresa förra sommaren. Jag blev överraskad av hur finskt det är där. Vi delar verkligen en kultur där uppe som jag inte var medveten om. Ifall det går väldigt bra för min trilogi kan jag tänka mig att fortsätta. Jag har idéer för fem böcker totalt. Sedan börjar Minna Salminen vara i pensionsåldern, så det skulle vara naturligt att avsluta serien så.
