Vi fick oss en pratstund med en av Finlands starkast lysande stjärnor på den internationella författarhimlen, Pajtim Statovci, om Kon föder på natten – hans andra Finlandiaprisvinnare som nu äntligen utkommer på Förlaget på svenska.
Skulle du kunna berätta lite om bakgrunden till varför just du ville skriva den här berättelsen – Kon föder på natten?
– Jag skrev boken utifrån ett inre, överväldigande behov av att skildra det våld och den orättvisa som genomsyrar vår verklighet. Jag upplever att världen har blivit en ännu mer otrygg och grym plats, där både hat och agg mellan människor och andra djur på ett sorgligt sätt har blivit normalt och normaliserat.
Kon föder på natten är en roman om psykisk instabilitet, depression, brist på självbevarelsedrift och att gång på gång söka sig till farliga situationer, eftersom man upplever faran som trygg.
Varför har du valt titeln Kon föder på natten – och just ordet föder?
– Jag kan försöka förklara detta – förhoppningsvis utan att avslöja för mycket om boken – genom att lite baklänges belysa betydelsen av varje ord. ”Natt” hänvisar till verkets tema om glömska och mörker och ondska och svårigheten att tala sanning, att säga saker i dagsljus, och det hänvisar också till psykiska problem och hemlighetsmakeri.
Verbet ”synnyttää” (föda) hänvisar återigen till att återskapa sig själv och till skrivandet. I bokens titel har man medvetet använt verbet ”synnyttää” och inte ”poikia”, även om titeln också innehåller en ko, vars födande man också brukar beskriva med verbet ”poikia”.
När boken publicerades i förlagets kataloger påpekade förvånansvärt många att en ko inte föder, utan att det rätta verbet är ”föda”, och undrade om författaren eller förläggaren var medveten om detta: i boken finns ju en scen där en finsktalande person med invandrarbakgrund rättas när han säger att han har sett att en ko föder. I efterhand undrar jag om vissa verkligen har så lite förtroende för ett traditionellt finskt förlags kompetensnivå, att bokens slutgiltiga titel har blivit något av ett ”misstag”. Och det är för övrigt inte fel att använda verbet ”föda” när det handlar om ett födande hondjur.
Ordet ”ko” å sin sida hänvisar till berättaren själv: han ser i berättelsen om kon inte bara sig själv och sin egen bedrövelse, utan också hela världens förunderlighet och prakt. Kossan har ett eget ”hus” där den bor, och där finns ett litet rutfönster genom vilket den har en helt egen utsikt över verkligheten, och dit har berättaren aldrig tillträde, eftersom människan aldrig kan veta hur det är att vara ett djur av en annan art, även om biologin och etologin säger vad de vill, och det tröstar på något sätt berättaren, alltså vetskapen om att det i universum finns ett annat väsen som upplever och uppfattar världen på ett helt främmande sätt. Det får honom att känna sig mindre konstig och ensam.
Men samtidigt hänvisar ordet ”ko” eller ”boskap” till mycket annat, och det används ibland som ett skällsord mot människor, ibland för att beskriva författarens arbete och dess framtid. Vad innebär den artificiella intelligensen för berättarna? Det är mycket svårt att förutsäga, eftersom den artificiella intelligensen redan nu kan generera unika berättelser utifrån vad läsaren tidigare har gillat.
Många är rädda för att glömma, för när man glömmer överlåter man sitt förflutna åt andra, men själv är jag rädd för att minnas detsamma som alla andra, för då finns ingenting som skyddar mig från det som varit.
– Ur Kon föder på natten av Pajtim Statovci
– I Kon föder på natten behandlas också det bedrägliga minnet – man vet inte exakt vems minnen som är sanna. Du skriver vackert: ”när man glömmer överlåter man sitt förflutna åt andra”. Vad menar du med det?
Jag har alltid levt mitt liv också inuti mitt huvud. Jag tror att det är en av de största orsakerna till att jag är författare. Min önskan att förstå människor är större än mitt behov av att döma dem för val som är felaktiga eller till skada för andra.
Bokens barnberättare har ingenting annat i sitt liv än sin fantasi. Han lever i en mycket våldsam familj, han är inte trygg någonstans, eftersom alla vuxna gång på gång visar att man inte kan lita på dem. Berättaren finner tröst i det som ingen kan röra: i sina egna tankar och minnen, där han ibland utlever sina hämndfantasier, ibland ger sig själv övernaturliga förmågor, ibland föreställer sig en annan livsmiljö, och när han väl vuxit upp är han inte längre säker på vilken verklighet som är den ”riktiga”. Insikten om att det finns otaliga olika verkligheter uppmuntrar honom bara att fantisera ännu mer, för då tar livet aldrig slut, och alla omkring honom är rädda för att det ska ta slut – utom berättaren, just på grund av sin fantasi. Det vill säga, när man glömmer, överlåter man sitt förflutna till andra, men genom att glömma kan man också alltid bygga upp något nytt för sig själv, en annan berättelse, ännu ett liv och en verklighet. I det avseendet är minnet och glömskan både en välsignelse och en förbannelse.
Undersökningar visar att människor i genomsnitt ljuger minst ett par gånger om dagen. Det beror förstås också på vad man betraktar som en lögn. Bokens berättare är författare till yrket, och det är ett yrke där man rentav uppmuntras att hitta på saker, överdriva och på sätt och vis ljuga. Det är ganska ovanligt i andra yrken eller i privatlivet. Lögnen fungerar som ett slags skydd för berättaren, eftersom han har uppmuntrats att ljuga och hålla sig gömd, eftersom han alltid har fått stryk när han har varit ärlig och äkta. Lögnerna går i boken så långt att berättaren till slut inte ens själv kan skilja sanning från påhitt, utan snarare har blivit beroende av det onda som han tror på. För mig var det viktigt att berätta om en människa som behöver sina trauman för att kunna leva.
Ibland är en människa som mest kapabel just när hon bryter samman, och hittar sin styrka först när hon är säker på att den inte längre finns.
Romanens huvudperson upplever mycket otrygghet – det förekommer våld – fysiskt, psykiskt, sexuellt, det förekommer rasism och han verkar i många avseenden sakna trygga vuxna eller vänner. Som läsare upplevde jag också en liknande känsla av otrygghet inför berättelsen, att hemska, grymma saker kan hända när som helst, även om allt verkar vara bra just nu i berättelsen. Var detta ett medvetet val från din sida som författare?
– Ja, det var det. Kon föder på natten är en roman om psykisk instabilitet, depression, brist på självbevarelsedrift och att gång på gång söka sig till farliga situationer, eftersom man upplever faran som trygg. Bokens berättare är svårt skadad och konstaterar att han inte längre orkar kämpa ens för sin egen skull, och att det är helt likgiltigt vad som händer honom. Men till hans förvåning är det just denna likgiltighet inför livet, vetskapen om att allt tar slut någon gång, även hans ständiga sinnessorg, som hjälper honom att klara sig från dag till dag. Han njuter av att tiden går och av att förbli passiv, eftersom han vet att genom att agera så här ”går livet över”. Det finns många sådana människor, åskådare.
Jag hoppas ändå att ens någon kunde få tröst via det exempel som bokens huvudperson staturerar. Förhoppningsvis ger han ett exempel på tillåtelse att stanna kvar och grubbla, ja, rentav gräma sig över obehagliga saker – även om sådant sällan rekommenderas. Men om man ger sig själv tillåtelse att stanna kvar och grubbla över det förflutna eller framtiden, försvinner åtminstone pressen att leva fullt ut/i nuet och njuta av livet till fullo, och även det kan ha sitt värde och sin nytta. Ibland måste man få vara arg och bitter, man måste också få sörja och vara nedstämd, för man kan inte nödvändigtvis vårda allt, och man kommer inte alltid över sin ilska.
Ibland irriterar det mig till och med att se alla dessa mindfulness- och självhjälpsböcker, där människan ses som ofullkomlig så länge hon inte har hittat den bästa versionen av sig själv och nått sin högsta potential samt någon sorts djup, innerlig frid och sinnesro. Min egen syn på människan är faktiskt helt annorlunda; ibland är en människa som mest kapabel just när hon bryter samman, och hittar sin styrka först när hon är säker på att den inte längre finns.
Om boken Kon föder på natten
Kon föder på natten är en makalös och rasande vacker historia om det förflutnas förgänglighet,om hemtrevnaden i det farliga, om människor som saknar säkerhet och om liv som släcks.
Året är 1996. En åttaårig pojke som vuxit upp i Finland tillbringar sommaren i Kosovo, där det händer märkliga saker som gör honom rastlös. I sin morfars hus mitt på landsbygden upplever och bevittnar pojken saker som det inte finns ord för.
I en verklighet som präglas av stränghet står ingen tröst att finna – kontakten med de andra sker med hjälp av fantasin och gårdens ko, i vilken pojken ser hela världens prakt och lidande.
Som vuxen reser han med sin mamma tillbaka till födelsetrakten, där misstron och rädslan för krig fortfarande dominerar vardagen. Han är nu författare och arvet som våldet har lämnat efter sig leder honom in i allt destruktivare situationer.
Medan han letar efter svar börjar han skriva brev till sin döde far. Resan till Kosovo tvingar honom att se bortom verkligheten och fantasin, in i de fragmentariska minnenas och sjukdomens mörker.
Pajtim Statovci’s literary gifts are prodigious.
– The New York Times
Om författaren Pajtim Statovci
Pajtim Statovci (f. 1990) är en av Finlands internationellt mest framgångsrika författare. Hans romaner Min katt Jugoslavien (2016) tilldelades Helsingin Sanomats litteraturpris för bästa debut och Tiranas hjärta (2018) nominerades till amerikanska National Book Award. Både romanen Bolla, som utkom på svenska med titeln Kungarnas land (2020) och Lehmä synnyttää yöllä (Kon föder på natten) belönades med Finlandiapriset, vilket är unikt för en så ung författare. Statovcis böcker har översatts till över 20 språk.
I maj 2026 utkommer också Pajtim Statovcis Min katt Jugoslavien och Tiranas hjärta som pocket.
