Pirkko Saisios älskade och hyllade Helsingforstrilogi fortsätter med den andra delen, Motljus, på svenska! Vi fick oss en pratstund med författaren.

Helsingfors-trilogin har fått en fin renässans med utgivningen av trilogins första del, Det minsta gemensamma, på svenska och boken har fått utmärkta recensioner både i Finland och Sverige, där den har väckt stort intresse. Hur känns det, nästan 30 år senare?

– Nästan 30 år efter publiceringen har Helsingstrilogin nu översatts till flera språk, vilket naturligtvis gör mig mycket glad som författare. Det som kanske gör mig särskilt glad är att trilogin verkar ha stått sig genom tiderna, snarare än att vara en dagslända, kommenterar Pirkko Saisio.

Hur är det att återvända till dessa självbiografiska berättelser och erfarenheter senare i livet? Ser du dem annorlunda nu, och har dina perspektiv eller böckernas innebörd förändrats på något sätt?

– Jag läser aldrig mina böcker efter att de har publicerats. Anledningen är ganska rolig. Om jag bläddrar igenom min egen bok är min reaktion antingen att texten verkar så dålig att jag ångrar att jag någonsin tillät den att publiceras, eller att den är så bra att jag blir avundsjuk på mitt tidigare författarjag för att det en gång kunde skriva så bra. Jag läste om trilogin eftersom en ny utgåva gavs ut på finska, och jag lyssnade på den som ljudbok, och också för att översättarna har skickat mig många frågor om den. Trilogin är mer modern och anarkistisk fiktion än jag mindes den efter alla dessa decennier.

Jag är den som ser fast hon inte skulle vilja se; som hör fast hon trycker händerna över öronen. Jag är den som orsakar död och fasar för det.

Det är 1960-tal och bokens huvudperson, Pirkko, är en ung kvinna som just har gått ut gymnasiet och söker sin plats och identitet i livet. Hur var den här livsfasen för dig?

– Alla delar av trilogin utspelar sig i två tidsramar, nutid och dåtid.
Dåtiden i den första delen utspelar sig på 1950-talet, den andra på 1960-talet och den tredje på 1970-talet.
1960-talet är skådeplatsen för tidig tonår och skoltid, utvecklingen av en världsbild, sexuell uppvaknande och de krafter som formar och påverkar personligheten och det senare livet, vilket är typiskt för den åldern.

Hur mycket har förändrats jämfört med dagens förhållanden och samhälle?

– Från mitten av 1960-talet till slutet av decenniet skedde revolutionerande förändringar i västeuropeisk kultur, särskilt i ungdomskulturen.

Att bryta tabun, socialt uppvaknande, krav på kvinnors och minoriteters rättigheter. Televisionen ökade medvetenheten om problemen i tredje världen, imperialismen och kolonialismen; bilder var mer kraftfulla och emotionella än tidningsartiklar. Om jag jämför min egen ungdom med min dotters och mina barnbarns, var kanske den största skillnaden känslan av gemenskap, på gott och ont. Individualism och hedonism blev värden först på 1980-talet.

Boken utspelar sig vid en tidpunkt då en lärare för första gången ser din potential som författare. Vad betydde det på den tiden?

– Jag kommer från en familj där ingen läste skönlitteratur. Skönlitteratur, både läst och skriven, var min egen hemliga värld. Att min första modersmålslärare såg litterär talang i mig betydde naturligtvis mycket. Ur dagens perspektiv kanske hennes kommentarer inte ens uppfyller kriterierna för stöd. De flesta texter jag lämnade in till henne möttes med utrop som ”det här är bara skräp”, men ibland sa hon ”det kan finnas något här”. Det var ett vanligt refräng i 1960-talets pedagogik.

Det är någon magiskt med att läsa böcker där författaren lyckas skapa en värld som man aldrig vill lämna. Motljus och de andra delarna i Helsingforstrilogin är sådana böcker. Hur skapar man en sådan historia – en som doftar och känns som livet?

– Kanske borde en författares enda mål och kvalitetskriterium vara att skriva den typ av bok som de själva skulle vilja läsa. Själv gillar jag böcker som luktar och stinker, ringer, viskar och skriker, och som bygger på de paradoxer som förekommer i alla situationer i världen snarare än på tydliga sanningar.

Om Pirkko Saisio och Motljus

Pirkko Saisios Helsingforstrilogi är en internationellt erkänd, autofiktiv romansvit med en stark fläkt från svunna tider. I arbetarklassens kvarter växer en egensinnig konstnär upp. Seriens första del, Det minsta gemensamma, har fått ett rungande gott mottagande också på svenska, och uppföljaren Motljus blev Finlandianominerad då den utgavs på finska år 2000. Saisio översätts av Henrika Ringbom.

“Motljus” är drastisk, kärleksfull, klarsynt och rolig. Kort sagt, en oemotståndlig läsfest!
– Aftonbladet

Pirkko Saisio (född 1949) är författare och skådespelare. Sedan debuten år 1975 har hennes romaner Finlandianominerats sju gånger, och hon tilldelades priset för Den röda separationsboken år 2003. Hon är mångfaldigt belönad med bland annat Runebergspriset, Aleksis Kivi-priset och Statens litteraturpris.