Dådet fick en ytterligare obehaglig fond av president Xi Jinpings sturska festtal, där den nyligen livstidsutnämnde autokraten lät världen veta att ”ingen kraft kan skaka denna storslagna nations ställning, ingen kan hindra den kinesiska statens framfart”. Xi, klädd i grå uniform och stående på samma plats som Mao Zedong gjorde då han utropade folkrepubliken den 1 oktober 1949, avsåg sannolikt att rikta sina hotfulla ord främst till USA och Donald Trump, men frasen kommer nu för evigt att vara kopplad till pistolskottet mot en knappt myndig människa som tagit sig ut på gatan i sin egen hemstad för att kräva sin framtid och frihet.

Med över 1,3 miljarder invånare är Kina världens största och med fog sagt ett av de mest komplexa länderna. Under det sjuttioåriga kommunistiska styret har staten moderniserat samhället radikalt, lyft befolkningens levnadsstandard och formgett en ekonomisk framgångssaga som saknar motstycke i världshistorien. Samtidigt har man slagit våldsamt till mot alla krav på äkta demokrati, frihet och rättssamhälle, och i stället format nationen mot allt skarpare social kontroll och en nationalistiskt baserad kulturell likriktning. Om, som den klassiska definitionen lyder, den liberala staten inte har åsikter om hur dess medborgare ska leva sina liv, är Kina den perfekta motsatsen. Det finns inte många sätt att vara kines på, och det har Hongkong under sommaren fått erfara från första parkett.

Situationen kring Hongkong är prekär i och med att själva problemet härstammar från ett sekel tillbaka – från en tidsålder och världsordning som inte längre finns.

Hongkong har under sin drygt två millennier långa kulturhistoria, i all korthet, legat i varierande förhållanden till de kinesiska dynastierna, tills britterna på toppen av sitt världsherravälde på 1800-talet besegrade Kina i de två så kallade opiumkrigen och ockuperade regionen. Det fjärde fredsavtalet om Hongkongs status slöts 1898 mellan britterna och den kinesiska regeringen, och innehöll den ödesdigra klausulen att Hongkong återbördas till Kina om 99 år.

År 1997 måste för britterna ha känts avlägset på randen till det tjugonde århundradet, men där västvärldens tidsuppfattning sägs sträcka sig från kvartalsresultat till nästa, räknar Kina historien i perspektiv av generationer. Vi kan vänta ut er, liksom. Och nu har Kinas tid kommit, också till Hongkong.

Då Union Jack 1841 för första gången hissades i Hongkong hade ön knappt åtta tusen invånare. 1997 var siffran 6,5 miljoner, i dag 7,4 miljoner. Den explosiva befolkningsökningen har avmattats kraftigt men Hongkong är ännu oerhört tättbefolkat med sina 6 777 invånare per kvadratkilometer. För jämförelsens skull är motsvarande siffra i Finland 19 och i Sverige 22.

Avtalet om att återbörda Hongkong till Kina ratificerades av premiärminister Margaret Thatcher 1984, och i gengäld lovade hennes motpart Zhao Zyiang att Folkrepubliken Kina efter 1997 skulle komma att tillämpa principen ett land, två system för att garantera att Hongkongs invånare kunde fortsätta leva enligt sina egna autonoma lagar och seder, och upprätthålla sin egen identitet. Vänstertrafik, engelska gatunamn och offentliga historiska statyer skulle kvarstå, och enligt grundfördraget Hongkong Basic Law skulle kinesisk lag och statssocialism inte påtvingas Hongkong, utan man fick fortsätta sin marknadsekonomi och kapitalistiska system – under följande femtio år, det vill säga fram till 2047.

Det löftet åldrades inte jättebra.

Kanske hade det moderna Kina också tappat något av sin legendariska tålmodighet, för redan 2003 – av en händelse samtidigt som SARS-epidemin skördade hundratals dödsoffer i Hongkong – försökte Kina för första gången inkräkta på regionens autonomi via kreativ tolkning av lagstiftningen. De anti-kinesiska demonstrationerna som arrangerats den 1 juli varje år sedan 1997 lockade nu en halv miljon människor ut på gatorna. Antalet demonstranter överträffades inte förrän 1 juli 2019 då, enligt arrangörerna, över 550 000 personer deltog. Den lokala polisen uppgav siffran 190 000 medan västliga medier och forskare fick folkmängden till ungefär en kvarts miljon.

Men även om själva deltagarantalet den 1 juli i år inte slog rekord, är årets demonstration den mest ihärdiga, intensiva och långvariga protesten mot Kinas iver att gripa allt större kontroll över politiken, juridiken och ekonomin i Hongkong. Och det hela kulminerade alltså i dag, på kommunistiska partiets årsdag, med pistolskottet mot den hittills oidentifierade 18-åringen.

Det vore inte helt fel att uppfatta den pågående demonstrationen som en fortsättning på paraplyrevolutionen hösten 2014, en 79 dagar lång passiv protestaktion som utmärktes av demonstranternas paraplyer, som man skyddade sig från polisens pepparsprej med. Paraplyerna har varit ett regelbundet inslag bland demonstranterna i det regniga Hongkong, medan ”årets grej” varit laserljusen som ungdomarna använt för att förblinda övervakningskamerorna och myndigheternas ansiktsscanners.

Och någonstans här hittar vi konfliktens kärna. De som idag marscherar på Hongkongs gator, vare sig ungdomar eller gamlingar, har aldrig känt till något annat hemland än det fria Hongkong. De har inte levt i en folkrepublik som poängsätter sina medborgares sociala kreditvärdighet och övervakar dem via ansiktsscanners som för tankarna till dystopiska Fifth Element. Gnistan till mobiliseringen i år var Kinas krav att Hongkongs medborgare skulle kunna överlämnas till den kinesiska rättvisan, vilket naturligtvis var otänkbart för ett land och befolkning som hittills njutit av rättsstatsprinciper och mänskliga rättigheter.

En aktuell enkät som undersökte identiteten hos invånarna i Hongkong visar att rekordmånga idag (53 procent) betraktar sig som hongkongare på bekostnad av kines (11 procent). Ju yngre svarande, desto starkare var Hongkong-identiteten. På frågan om man ”kände sig som en stolt medborgare av Folkrepubliken Kina” svarade nittio procent i åldersgruppen 18–29 blankt nej.

Det är svårt att föreställa sig hur absurd situationen i Hongkong är, där man alltid vetat att ens hemlands öde är beseglat via internationella avtal som slutits ovanför ens eget huvud. Som om vi finländare visste att år 2047 kommer vårt land att bli en oblast av Ryssland och styras från Moskva. Vad skulle vi göra, om Kreml försökte fingra i vår grundlag, placera ut sina lakejer i vår regering och luckra upp vårt rättsväsende? Skulle inte vi demonstrera och spjärna emot som om det gällde livet?

Vi vet redan svaret på den frågan, för vi befann oss där för drygt hundra år sedan. Samtidigt som Hongkongs moderna historia började.

Albert Einstein lär ha sagt att ”ett problem som saknar lösning, är bara ett dåligt formulerat problem”, men när det FN-sanktionerade avtalet om Hongkongs överlåtelse till Kina kolliderar med unga människors rätt till en framtid i frihet känns det nästan som geniet kan ha haft fel. Med den takt världspolitiken utvecklas hinner mycket ännu hända före 2047, men inget tyder på att Kinas vilja, styrka och inflytande skulle avmattas under kommande generation. Tvärtom har Xi Jinping dessvärre alldeles rätt i att det snart inte finns någon som de facto kan stoppa Kina från att ta över rollen som världsledande politisk och ekonomisk makt under 2000-talet. Pengar finns, och de smakar. Under sin ekonomiska expansionsstrategi kallad One belt, one road utvecklas kinesiskt ägd infrastruktur och teknologi i Asien, Mellanöstern, Europa och Afrika.

Den andra armen av Kinas inflytelsekampanj är mer eller mindre klumpig kommunikation och opinionspåverkan. Pandadiplomati har Finland redan fått smaka för, och den populära radiokanalen Radio Classic, som bjuder på en stadig ström av upphovsrättsfri klassisk musik, är sedan 2010 ägd av kinesisk intressen med ambitionen att ”förbättra kommunikationen mellan Kina och världen”. Mellan Mozart och Bach får man ibland höra nyheter om hur lyckade kinesiska statens olika utvecklingsprojekt är.

Under senaste veckorna har människor i flera länder satt kaffet i halsen på grund av ovanliga helsidesannonser i sina respektive morgontidningar:

”Du har säkert hört mycket om händelserna och protesterna i Hongkong. Men det du läst är bara en liten del av ett komplicerat samhälleligt, ekonomiskt och politiskt pussel. Ett pussel, som vi kommer att lösa själva. Det kan ta tid.”

Annonsen väckte förståeligt en rättfärdig ilska hos många, som dessvärre i sin upprördhet riktade sin ilska, inte mot Kina, utan mot tidningarna i fråga. Man kan diskutera huruvida till exempel Helsingin Sanomat eller Dagens Nyheter borde ha nekat annonsörerna att köpa plats, men det hade blivit ett godtyckligt och svårförsvarat prejudikat så länge de nordiska staterna och privata entreprenörer inte försatt Kina i handelsbojkott. Tvärtom verkar det mesta vara till salu på alla nivåer i samhället så länge kinesiska staten förhandlar med plånboken. Och den är djup.

Att det rörde sig om en annons och inte redaktionellt material gick de flesta helt förbi, och som vanligt när en tidning upprör med sitt innehåll var det många som sade upp sina prenumerationer och krävde samhällsansvar och civilkurage. Vissa överhettade kolumnister sade till och med upp sina skribentkontrakt. Det är såklart allas rätt att uttrycka sin åsikt i den form man känner för, men ett nyktrare och kanske mer hållbart svar hade varit att skratta åt den styva klumpighet i både copywriting och visuell utformning som annonsen gav prov på.

Samtidigt var den en vältajmad påminnelse om vilka metoder, attityder och ambitioner som ligger bakom Xi Jinpings sympatiska och varma, farbroderliga leende. Fonden av brandröda flaggor fick på Folkrepublikens 70-årsdag, med historisk och symbolisk träffsäkerhet, en nyans av ungt blod.