Ännu när jag gick i första klass grät jag efter mamma i skolan. Jag kunde knappt koncentrera mig när vi lekte tjirotunno, en slags tafattlek där man stod i ring. Tårarna suddade synfältet där jag sprang, halvblind med en pinne handen och försökte fånga kompisarna. När det var dags för skolresa och alla de andra såg fram emot färden, oroade jag mig i veckor på förhand. På toaletten i tjejernas rum satt jag och grät, och på kvällarna gömde jag mig under täcket under förevändningen att ”jag vill sova”. Inte coolt i femte klass, men det spelade ingen roll. Jag var så rädd.

Livrädd.

Naturligtvis blev jag snabbt känd som feg och mesig, en gnällspik, och det tyckte jag faktiskt själv också. Först många år senare förstod jag, att den ångest jag upplevde som barn var grundad i misstro. Att problemet inte var att åka hemifrån, utan det att jag inte litade på mina vänner. Vem som helst kunde göra illa mig om de fick chansen, eller ja, det trodde åtminstone jag.

Skräcken ökade med åldern. Då jag var nio drabbade mig allting på en gång. Om kvällarna vred jag mig i dödsångest i sängen, fantiserade som besatt om mina anhörigas bortgång, om hur någon skulle ramla och dö, om hur värmeelementet i mitt rum skulle slå ut i lågor under natten, om att världen kanske inte ens stod kvar på morgonen. (Senare i livet fick jag veta att det var frågan om tvångssyndrom, Obsessive Compulsive Disorder, men det är en annan historia.)

Om kvällarna vred jag mig i dödsångest och fantiserade om olyckor

Min tröst fann jag i berättelser. De som redan var skrivna och de jag skrev själv. Jag valde ofta böckers sällskap framom mina kamraters, vilket orsakade en del frustration hos de senare. Jag slukade allt från chick lit till Skriet från vildmarken, men det verkliga aha-ögonblicket kom när jag upptäckte skräck. Jag begravde mig i spökhistorier och groteska scener, njöt när rysningarna gick längs ryggen och adrenalinet kickade in. För då, just i den stunden, försvann rädslan för livet som dagg i solsken. Att bli skrämd under kontrollerade förhållanden var ett motgift, om än bara tillfälligt. Det är förmodligen orsaken till att min skräckpassion hänger med än i dag.

När vi på sommaren efter åttan åkte på skriftskoleläger, bestämde sig alla för att smita ut ur stugorna som ett spratt på ledarna. Jag vägrade fast de andra lirkade. Alla en deltog i rymningen, utom jag som låg kvar i sängen i vår stuga och läste Hungerspelen. När ledarna kom för att hämta oss hittade de bara mig. Men de var mer oroade över min situation än över att alla deras konfirmander var väck. De tyckte nog synd om mig. ”Visst blev du väl tillfrågad att följa med?” Jo, sade jag. De förstod inte varför jag sagt nej men jag säger det igen: jag litade inte på dessa människor. Jag stod inte nära någon, jag trodde inte att någon skulle hjälpa mig om jag hamnade i trubbel. Jag stod ut genom skriftskolelägret, som jag stod ut med allt annat – genom att läsa böcker.

Att bli skrämd under kontrollerade förhållanden var ett motgift mot rädslan

Dystopin som genre blev snabbt en mycket god vän. Dens förtrollning liknade skräckens – lev ut din rädsla i en värld du kan kontrollera. Spy ut ångesten över tangenterna. I min debutroman Glasvaggan har jag lämnat ett avtryck av en plågad värld, en skräck som sipprade igenom mina fingrar under skrivandets gång. På sidan tolv:

”Nyheterna flimrar förbi på skärmen i vardagsrummet. Demonstrationer. Upplopp. Stor smuggeltransport stoppad vid gränsen. Någon sköt ner fem personer innan han hängde sig från segervalvet på torget. Bilden visar gråtande ansikten, skrikande munnar, meditrupper bär iväg kropparna. Mannens ögon är vidöppna där han dinglar lealös i snaran. På hans rock står det skrivet i svart sprittusch: Arkitekter, res er.”

En del säger att de mår dåligt av dystopier, och jag kan förstå dem. Hur vi bearbetar vår rädsla varierar, det kan vara feelgood, gatukonst, poesi eller splatterfilmer. Den gemensamma nämnaren är rädslan, och dess roll i kulturen och samhället. Första gången någon sade att de tyckte Glasvaggan var skrämmande blev jag ärligt förvånad. Många har använt ordet dyster. Ytterligare några: ”Dyster, men med hopp.” Det här är mitt partiska perspektiv: Dystopier är en tröst. Jag tänker på alla månader jag spenderat tillsammans med min roman. Genom flyktingkrisen, genom ICE (som inspirerade kapitel åtta), genom terrordåd och högerextremism och kvinnohat. Tack Glasvaggan för sällskapet. Jag är så glad att jag skrev dig.

Den här texten är för alla rädda barn där ute – och alla rädda vuxna

De flesta av oss togs nog på sängen av situationen i världen just nu. Nu är det här, ett av de scenarier som jag låg sömnlös och våndades över som nioåring. Och jag trodde verkligen jag skulle vara mer rädda när det verkligen hände. Istället sitter jag här i ansiktsmask och pyjamasbyxor och skriver på den här texten. Jag går ut med hunden, spelar dataspel och häver i mig chokladglass med O’boy-pulver ovanpå. Framförallt gör jag det jag alltid gjort – dyker in i den roman jag håller på att skriva.

Hur definierar man mod? Jag är positivt förvånad över medmänskligheten som nu uppvisas, och hur mycket vi tar hand om varandra. ”Starkare tillsammans” är en klyscha, men som de flesta klyschor innehåller den en kärna av sanning. Min hodofobi, skräck för att resa, gick till exempel över när jag reste tillsammans med vänner jag litade på. Det är en viktig sak jag lärt mig. Därför vill jag tillägna den här texten alla dem som känner som jag. Alla rädda barn därute. Och alla rädda vuxna, sådana som jag själv. Mitt råd är kort: förlora dig i en berättelse! Vilken som helst. Om feelgood är din grej, så är det lugnt. Om du känner den minsta nyfikenhet efter att ha läst detta – testa en dystopi. De kan ta en igenom skriftskoleläger och pandemier, och väcka den där kittlande fascinationen, den som skrämmer på ett tryggt sätt.

För du vet hela tiden att det inte egentligen finns något att vara rädd för.

________

Henna Johansdotter är författare och debuterade med sci-fi-dystopin Glasvaggan, som gavs ut på Förlaget 2019.