I FRLGT:s serie om musik till våra böcker har Adrian Perera gjort upp en lista till sin roman Pappa – låtar som förekommer i boken och sådana han lyssnat på under skrivandet. Varsågoda!
- TWO WEEKS av FKA TWIGS
Föreställ dig the artist formerly known as Prince men deprimerad. Kåt, men deprimerad. Föreställ dig datoriserade trumslag och störtvågor som piskar vraket av M83 medan män i kåpor mässar “om om om om, muscha mom mom mom”. Det är FKA Twigs för mig. Varje gång pappan i Pappa går omkring i sin bostad och ser på alla bilder på sonen Tony spelas FKA Twigs. ”Higher than a motherfucker … I know it hurts.” Det finns inte bättre ljudlandskap för en Adrian Perera som vill skriva en postapokalyptisk pappabok.
- DEAD OF NIGHT av ORVILLE PECK
Det finns flera poeter som fungerar som musiker. Under Pappa varvade jag en del, oftast med tanke på atmosfären i musiken. Det blev mycket country, mycket murriga mansröster. Willie Nelson, Mickey Newbury … Men vid ett skede spelade Dead of Night på repeat. Stålsträngarna i början av Peck’s kärleksförklaring till döende småstäder ute på vischan och ”the boys as they walk on by” satte tonen för det som sen skulle bli romanens statiska herrgård där fammo håller hus.
- CALL ME MAYBE av CARLY RAE JEPSEN
Om Orville Peck inredde fammos hus har Carly Rae Jepsen möblerat pappas hjärnkontor. Visst var det en rätt bra mening? Jag borde kanske skriva dikter. Skämt åsido, den evigt unga Idolsstjärnan förpestade min studietid. Mitt i allt sa folk ”call me maybe”. Eftersom låten inte förtäljer vilket telefonnummer som ska slås uteblev det oftast, så jag ringde ingen. Numera älskar jag CRJ, särskilt den här låten. Den är idealiserad nyförälskelse som döljer starka stalker-tendenser. Visst är det vackert med kärlek, visst är kärlek allt, visst är det okej om jag lever endast för dig? Mitt i allt, ett käckt litet klängigt hot: ”Where you think you’re going, baby?” Det här är inte tonårskärlek, det här är all kärlek på gott och ont.
- ELECTRO av SUNGAZER
Alltid bra, alltid uppåt. Electro snubblar omkring med ena foten i Disneydags och andra i dubstep. Brukar få mig på gott humör när dagen känns motig och meningarna suger. Jag kan märka att jag sitter och trummar med Shawn Crowder eller bara allmänt hatar basisten Adam Neely för att han är så bra. Exakt vad som sjungs är rätt ointressant, det är mest dada om ”Time” och ”Darling”. Det är musik som lätt blir en uppiggande matta, på bästa möjliga sätt.
- RED RIGHT HAND av NICK CAVE
Fröet till Pappa kom en natt när jag låg i sängen. Jag tänkte ”kinabomben ryms just och just i kattens anus”. Jag verkligen älskar den meningen, den har nåt. Den är trång. Långt före jag kom på kattanussprängningar hade jag påbörjat ett namnlöst projekt där en far och en son stirrade på telefonledningar. Det här var före jag började skriva Mamma. Men jag kunde inte fånga pappans perspektiv (det kom några år senare), allt jag kunde få var telefonledningarna och det var tack vare Nick Caves sexigt sunkiga släpdänga Red Right Hand. I brist på bättre sadlade jag om och skrev Mamma stället. När jag väl hittade in i Pappa höll jag mig långt ifrån Cave av rädsla för att fastna i telefonledningar igen, men Dumb n’ Dumber-låten har spelat en viktig roll i skrivandet trots det.
____
Mera av Adrian Perera på FRLGT:
