En tolerant debattkultur är på gott och ont, konstaterar Janne Strang i sin senaste rapport från den offentliga diskussionen i Danmark. Den här gången gäller det en animerad figur med jättepenis i ett barnprogram, och fel hudfärg på rösten i ett annat.
Jag har konstaterat det förr, men när det gäller #metoo och rasism, är Danmark fortfarande stadigt förankrat i 1900-talet och vägrar se att det vore något fel på det – det är bara omvärlden som är för hyperkorrekt. Under senaste veckan ventilerades ett par kontroversiella fenomen, som i många andra länder knappast getts syre till att börja med.
Den första är förstås John Dillermand. Ingen kan väl ha undgått uppståndelsen kring det animerade barnprogrammet, där en lagom tjock medelålders man i mustasch och rödvitrandig baddräkt är på äventyr med sin tio meter långa, autonomt fungerande teleskoppenis? Ifall ni missat det, så här är alltså upplägget: Ordet diller eller dillermand betyder snopp, och i den tecknade serien som är riktad till 4–8-åringar hjälper Johns diller till med olika vardagliga problem som John konstant tycks hamna i: Snoppen rastar hundar, plockar äpplen ur trädet och grillar korv, ja vad som helst egentligen, och den kommer dessutom alltid med förnuftiga lösningar. Kort sagt fungerar herr Dillermans kuk lite som en personlig assistent till sin korkade ägare.
Det är inte första gången ett danskt barnprogram skapat rabalder. Senast 2019 sändes Ultra smider tøjet (sv. Ultra slänger kläderna) där barn i åldern 11–13 år fick möjlighet att betrakta en räcka nakna vuxna människor, och ställa frågor om kroppsdelarna. Före det hade vi uppståndelsen med Onkel Reje (sv. Farbror Räka), en heavymusiker och satanist, som hatar grönsaker och att tvätta sig. John Dillermand blev också på en dag den sannolikt bäst kända dansken efter Mads Mikkelsen, och fick till och med ett inslag i Stephen Colberts A Late Show. Där den amerikanska komikern drog varv på skandinavisk frivolitet, var kritiken från kommentariatet så gott som unisont fördömande, både i och utanför Danmark. Den kan sammanfattas i en mening: ”Hur i helvete kan man i dessa metoo-tider göra en barnserie om en man som inte kan kontrollera sin penis!?”
Hur kan man göra en barnserie om en man som inte kan kontrollera sin penis!?
Det säger kanske mer om oss vuxna, att vi omedelbart sexualiserar den knubbige tecknade gubben, och med moraliskt rättfärdig svaj på stämman stämplar det hela som højst upassende. Barnen själva ser ju inget sånt. För dem är Dillermand en knasig och lite vimsig karaktär, som visserligen är vuxen men ändå inte tillhör de vuxna. Dillerman har uppenbart svårt att utföra normala vuxna saker eller förstå hur de tänker, och är därför lätt att relatera till. Och liksom barn i 4–8-årsåldern är John Dillermand och hans diller fullständigt asexuella.
”Ungar tycker ju bara det är kul med genitalier”, konstaterar också barn- och familjepsykologen Erla Heinesen Højsted. ”Jag tycker många vuxna har tänkt detta lite för långt.” Också barn-tv-kanalen DR Ramasjangs chef Morten Skov Hansen avfärdade den massiva kritiken från upprörda föräldrar: ”Vi är mycket glada för serien. Det har gjorts ett omfattande förarbete i samråd med barnpsykologer och föreningen Sex & Samfund. […] Så Dillermand kommer inte alldeles genast att försvinna från Ramasjang.”
Och det är här någonstans som Danmark alltid – på gott och ont – skiljer sig från andra, mer ängsliga och politiskt överkorrigerande kultursfärer. I många länder (jag tänker kanske främst på Sverige och USA) hade både Dillermand och Skov Hansen sannolikt blivit canceled på två röda sekunder, och public service-bolagets samtliga ansvariga chefers huvuden skulle krävts på pålar – såvida serien någonsin ens fått grönt ljus att gå i produktion. Men i Danmark kan Skov Hansen fortfarande stå upp offentligt och med eget ansikte argumentera för sitt val att finansiera och sända berättelserna om snoppmannen. Hans välformulerade åsikt upptas som ett inlägg i debatten, medan den och Skov själv på många andra håll – åter, jag blickar mot Sverige här – med stor sannolikhet tillintetgjorts och demoniserats. I det avseendet är det inte bara Dillermand, utan hela Danmark som har väldigt stora ”ballar”.
Här nånstans skiljer sig Danmark från mer ängsliga och politiskt överkorrigerande kultursfärer.
Jag är själv inte i målgruppen men tycker faktiskt idén med Dillermand är rätt kul, dels för att den är så skamlöst pueril, och dels för att den irriterar sexualmoralisterna. Min egen fyraåring däremot verkar lagom road av den randiga gubben med Barbapapa-talanger. (Han föredrar Ninjago.) Och med kritikerhatten på sned kan jag också tycka att Dillermand är lite billigt animerad i vad som ser ut som stop motion-teknik, men den är ändå klassiskt stilren och med godmodiga berättelser.
Och på tal om animationer, gällde den andra kontroversen som blossade upp i veckan Disneys nya långfilm Soul, som uppmärksammats som den första Disneyfilmen med en svart amerikan, Joe Gardner, i huvudrollen. Det är också den svarta multitalangen Jamie Foxx som gör Joes röst, men i den danskdubbade versionen Sjæl får Gardner däremot sin stæmme av skådespelaren Nikolaj Lie Kaas – en vanlig, ljushyad 47-årig dansk. Och det är ju inte ok någonstans längre. Eller …?
”Kaas stjäl arbetstillfällen av svarta skådisar”, hette det, och som adjunkten vid Institut for Kultur og Læring på Aalborgs Universitet Mira C. Skadegård förklarade: ”Om vi inte gör upp med tendensen att osynliggöra våra minoriteter och fortsätter förvisa dem till sekundära positioner, gör vi aldrig upp med diskriminering. Det handlar […] om respekt och erkännande, samt om att bryta med de strukturella mekanismerna som alltid gör vissa skådisar till huvudroller och förvisar andra till biroller.”
Kaas själv kvitterade uppståndelsen med skådespelarens klassiska försvar i ett inlägg på Facebook: ”Varje dag jag går till jobbet, låtsas jag vara någon jag inte är. Jag har spelat folk som är både smartare och dummare än jag, liksom personer jag varken förstår eller delar åsikter med. Men jag är tacksam att få sätta mig in i hur andra tänker och känner, och försvara dem. Och varje dag går jag hem med ny förståelse för människor som inte är jag.”
Enligt den vid akademierna populära, moderna intersektionella feminismens tolkning, är det dessvärre omöjligt för Kaas att kunna förstå eller sätta sig in i den (fiktiva) svarta amerikanens upplevelse av världen. Kaas tolkningar av Gardner blir i bästa fall vilseledande för tittarna, i värsta fall förtryckande perversioner, som vidmakthåller förringandet av den svarta samhällsupplevelsen.
I många andra länder hade Kaas fått löpa gatlopp för sina åsikter.
Åter, i många andra länder hade Kaas fått löpa gatlopp för sin åsikt, såvida han alls vågat uttrycka den offentligt. Men i Danmark får han stöd på bred front, också av vänstertidningen Information som på sina kultursidor kort noterar att den amerikanska diskussionen om vem som får tolka vem ”är svår att överföra till danska förhållanden”. Och jag tänker på vad min amerikanska vän, vars pappa är afroamerikan, så klurigt och dubbeltydigt brukar säga: ”The Danes have no problem with racism.”
Jag har försökt förstå den här blindheten och oviljan att problematisera frågor om sexism och rasism dels som ett litet lands sköldpaddeförsvar för kulturell självbevarelse i en kontext av den woke-moralistiska storm som dragit genom världen i kölvattnet av #metoo. Men dels är det också en aversion mot allt som påminner om grannen Sverige. Att påtvingas den kanslimoralism som de stackars svenskarna valt att låta sig förtryckas av vore ett öde värre än döden för en dansk. Den rödvita självuppfattningen är livets sinnliga njutningar, en naturligt given sexualordning med flört och spänning mellan (de två) könen. Också kultursidorna i landets ledande dagstidning Politiken har bland de vanliga film, teater och litteratur även erotik som permanent underkategori, och lättklädda side 9-piger förekommer dagligen i kvällstidningarna. Kvinnor klär sig överlag mer ”kvinnligt” än i övriga Norden, och leksakerna som kommer med en Happy Meal är ofta skilda för flickor och för pojkar.
Vidare, att både politiker och media i Danmark använder till exempel ”ikke-vesterlandsk” som deskriptivt begrepp om människor och grupper, och ord som ”ghetto” om stadsdelarna där dessa element residerar, är just den problemfria danska rasismen i vardagligt bruk. Det nu regerande socialdemokratiska partiet kom till makten i valet 2019 genom att taktiskt ödelägga högerkantens populister genom att helt enkelt överta deras enda argument – invandringspolitiken. Och den frisinnade och breda debattkulturen innebär att man här – mer än kanske på andra håll – tolererar också ytterst kontroversiella politiska figurer, såsom den (halvsvenske!) rasistiska provokatören, ”islamkritikern” och ”uttrycksfrihetskämpen” Rasmus Paludan, som i april i fjol fick den invandrartäta stadsdelen Nørrebro i upplopp genom ett publikjippo där han spelade fotboll med ett exemplar av Koranen.
Paludan fick det invandrartäta Nørrebro i upplopp genom att spela fotboll med Koranen.
Den förra regeringen under Lars Løkke Rasmussen (som vid nyår lämnade sitt parti Venstre) drev 2018 igenom den så kallade ghettopakken som med stor piska och väldigt små gulerødder skulle förhindra uppkomsten av etniska parallellsamhällen i Danmark. En av initiativen i lagpaketet gör det möjligt att vräka hela familjer från sin lägenhet, ifall en familjemedlem gör sig skyldig till brott eller störande verksamhet i bostadsområdet. Och vore man lite konspiratoriskt lagd, kunde man se en koppling mellan Paludans provokationer, möjligheten att vräka muslimska familjer för deras hormonstinna söners synders skull, och stadens ambition att gentrifiera Nørrebro.
Ärligt talat skulle det inte ens förvåna mig, givet den hypertoleranta debattkulturen, om någon trädde fram i medierna och uppsåtligt försvarade en dylik taktik, med eget namn och ansikte. För som Lars von Trier alltid brukade avsluta episoderna i tv-serien Riget: ”Vær velberedt på, at tage det gode med det onde.”
(Foto: DR Ramasjang / pressbild)
___________
Janne Strang är skribent och kurator för Förlagets innehållssida FRLGT.
