Tystnaden kring psykisk sjukdom var tät och ogenomtränglig i min barndom, både i vårt hem och på olika nivåer i samhället och förde med sig känslor av rädsla och skam. Det var som om jag, trots att jag inte själv var sjuk, blev en del av en sjukdom och ett stigma jag inte förstod orsakerna till.

Vid Akropolisklippan ligger resterna av en antik medicinsk klinik. Vad förenar de människor som genom århundradena drabbats av sjukdom? Filosofen Åsa Slotte besöker Aten och följer därifrån medicinen idéhistoria, via de tidiga mentalsjukhusen i 1700-talets Paris och Wiens borgerliga salonger på 1800-talet, till dess naturvetenskapliga genombrott. Hon spårar även sjukdom i skönlitteratur som Elena Ferrantes Neapel-kvartett och i bildkonst och populärkultur. I fyra essäer ges ett motperspektiv på sjukdom. Vad innebär det att se på medicin som etik jämfört med att definiera den som biologi eller socialt konstruerad?

Ur mammas mörker bottnar i egna erfarenheter av sjukdom inom familjen och upplevelsen av att vården inte räckte till. Vad händer med barn till psykiskt sjuka? Hur påverkar sjukdom en familj? Varför har så många patienter upplevelsen av att inte bli tagna på allvar inom vården trots att medicinen gör ständiga vetenskapliga framsteg?

Essäerna handlar om anorexi, hysteriska kvinnor och män, en kropphetsande kultur och medikalisering av sorg. Åsa Slotte skriver klarsynt och känsligt fram ett synsätt på diagnoser som hjälper människor att ta makt över sig egen sjukdomshistoria.

Det är oerhört sorgligt, men också en stund av innerlighet, samförstånd och kärlek. 
ÖSTERBOTTENS TIDNING

Åsa Slotte skriver om anorexi, diagnoser och vård med en behagligt reflekterande penna.
HUFVUDSTADSBLADET

Ett vackert vittnesbörd om hur tröst och försoning kan se ut när de får vindla fram på egna vägar i dialog med kulturen, konsten och vetenskapen.
VASABLADET