Att visa sin sårbarhet är att bjuda in en annan människa. Kunde vi vara mer öppna med hur vi verkligen mår, frågar Sofia Torvalds i sin krönika inför lidandets högtid.
I MIN MORMORS och morfars generation fick man en trevlig, varm känsla i sitt bröst när man fick ett standar, ni vet: en liten fana på stång, lämplig att ställa på någon hylla på ett synligt ställe. Jag minns de här festerna från min barndom, hos min mormors syster på en stor gård på landet. Hon hade utmärkt sig för insatser för Soldathemmet i Åbo. Hon hade en hel rad med standar i stora salen. Jag tror hon var stolt över dem.
I min generation skulle man allra högst kunna få ett ironiskt standar.
I min generation skulle man allra högst kunna få ett ironiskt standar, om nu någon orkade lägga möda på ett knåpa fram en liten fana. Jag börjar tänka på standaren när jag sitter i Esbo domkyrka och lyssnar på Matteuspassionen. Wird mir mein Leiden minst zu schwer, so hilf du mir es selber tragen, sjunger basen (blir mitt lidande en dag för svårt för mig, så hjälp mig du att bära det). Det här kommer precis efter stället när Simon av Kyrene hjälper Jesus att bära korset upp till Golgata.
Hur ser lidandets standar ur och vill vi ha det på hyllan?
IBLAND SER MAN lidandets märken på människor som man inte känner över huvudtaget. Jag minns att jag en gång gick in till en frisör och tjejen som sålde mig en flaska schampo hade ett nätverk av tunna, vita ärr och tjockare, röda ärr på sina underarmar. Jag skulle ha velat säga något till henne. Typ: hjälper någon dig med din ångest? Men jag sa inget, jag gick bara till bussen.
Jag minns en annan tjej som serverade mig en öl och en portion fish and chips på Kökar en sommar. Också hon hade ett nätverk av ärr på sin ena arm, de var alla vita. Hon var glad. Men ändå, tänkte jag, visade hon upp minnet av sin ångest för varje kund när hon sträckte fram en portion.
Jag lyssnade på en podd som jag ofta lyssnar på, ämnet tyckte jag var ointressant men jag orkade inte svischa mig bakåt i avsnitten, så jag lyssnade på hur man får vänner som vuxen. Det visade sig att jättemånga kämpar med det här, de flesta har inte fått någon ny, nära vän under de senaste fem åren.
Forskningen visar vad som hjälper: sårbarhet. Ju mer vi låter oss avkläs våra fasader, desto närmare kommer vi varandra.
Forskningen visar vad som hjälper: sårbarhet. Ju mer vi låter oss avkläs våra fasader, desto närmare kommer vi varandra. En annan podd jag lyssnar på har en värd som träffat många av sina vänner i en AA-grupp. De är ofta gäster i hans podd, en efter en, och berättar ledigt de mest hårresande historier om sin uppväxt och sitt missbruk och sina defenser och sina kraschade förhållanden. De känns väldigt fridfulla. Kväll efter kväll efter kväll har de suttit tillsammans och erkänt sina misstag och sin maktlöshet och sin hjälplöshet och sin äckliga narcissism och sitt högmod, och sen har de märkt att de bara är såriga, vanliga människor och börjat bära varandra i sin vanmakt, och efter det har de blivit vänner för livet.
JAG SKULLE VILJA ha yttre tecken på våra sår, så att vi kunde hitta varandra lite lättare. Jag har gjort det så enkelt för mig själv genom att skriva böcker om ångest och depression. Människor kommer fram till mig och bara börjar berätta om sitt mörker.
Jag kan inte fatta varför vår kultur gjorde sig av med sorgband och sorgsmycken. När jag kände sorg över en förlust i mitt liv började jag göra sorgringar i fimo-massa – man får köpa den i pysselaffärer, det är hur lätt som helst att rulla små korvar i olika färger, göra dem till ringar och härda dem i ugnen. (Det här var efter att jag surfat på viktorianska sorgsmycken och insåg att priset låg långt över min budget.)
Jag menar: om någon blir lämnad av sin partner, kunde partnern vänligen vara skyldig den lämnade en slinga av sitt hår, som den sörjande sedan skulle kunna forma ett smycke av och bära i vrede, desperation och förtvivlan tills hon var färdig med sin grej och kunde slänga det eller glömma det i någon låda? Kunde vi få armband för våra inre skador? Lila för PTSD, mörkrött för ångest och mörkgrått för depression? Hallå: här finns en marknadsnisch, vem är intresserad av att inleda tillverkning?
Kunde vi få armband för våra inre skador? Lila för PTSD, mörkrött för ångest och mörkgrått för depression?
Eller kanske ett pins: ”Nykter i hundra dagar, kämpar på.” Då skulle man kunna säga ”heja, heja” i butiken och försöker styra personen från ölhyllan och in på ett kafé.
DET ÄR SÅ många av oss som bär upp vår framgång eller vår seghet. Det är kanske en bil, eller någon viss sorts kläder, en golfbag på baksätet, en yogamatta på axeln eller en hoodie med segelsällskapens emblem. Tänk om det var t-tröjor med texten: ”Ledsen också idag”, ”Erfarenhetsexpert på ätstörningar och ångest”, ”Har haft självmordstankar, har du?” eller ”Ensam och behöver en kram”.
Kanske det första steget skulle vara att svara ”dåligt” när någon frågar ”hur går det?”.
Jag har fått några av mina närmaste vänner under de senaste två åren. Det krävde en depression. Jag har delat mina sår och lyssnat till andras. Jag har totalt tappat lusten att döma någon. Jag försöker bli sämre på att ge goda råd (shit vad frestande det ändå är att ge goda råd).
Det finns inget bättre ställe att vara på än i delad, vänlig maktlöshet, gemensamt lidande, förtvivlan som delas av fler.
Jag delar mitt mörker, du delar ditt. Vi lyssnar. Det finns inget bättre ställe att vara på än i delad, vänlig maktlöshet, gemensamt lidande, förtvivlan som delas av fler. Att sitta där tillsammans, det är det bästa stället. När jag är hudlös är de andra runt mig min hud.
Jag lovar att livet sällan blir helare och rättare än när det sker, och jag lovar också att där finns en galen humor och mycket glädje. ”Blir mitt lidande en dag för svårt för mig, så hjälp mig du att bära det.”
Delad skit blir guld. Tro mig.
__________
Sofia Torvalds är författare och regelbunden kolumnist för FRLGT. Hennes senaste roman Kaféet utkom på Förlaget i februari 2023. Mer av Sofia hirttar du här nedan och på FRLGT. (Foto: C)
