Det känns sorgligt att Yrsa Stenius inte längre finns. Hon var en av de Söderströmsförfattare vi tidigt tog kontakt med när Förlaget grundades och hennes svar kom sekundsnabbt: ”Absolut! Ska bli kiva att igen jobba tillsammans.”
Yrsa höll då på med sin självbiografi och processen med den var både rolig och lärorik. Hennes kombination av intelligens och mod var sällsynt och beundransvärd. Hon var rapp i repliken, definitivt en non-bullshitperson, och kunde ändå ibland verka så sårbar. Jag minns med vilken iver jag läste manus till Orden i min makt, en spännande redogörelse för hennes arbetsliv där den främsta insatsen gjordes i Sverige, men ändå med många trådar kvar i Finland. Yrsas unika insyn i det svenska och det finländska samhället, och politiken på båda sidor av viken, innebar att det verkligen var värt att lyssna när hon gjorde jämförelser mellan sina två hemland.
Hon var rapp i repliken, definitivt en non-bullshitperson, och kunde ändå ibland verka så sårbar
Självbiografin utkom i Sverige på förlaget Fri Tanke (grundat av Abbas Björn Ulvaeus) när Yrsas tidigare förlag efter många vändor tackade nej. Yrsas telefonsamtal när hon fått beskedet var hjärtskärande. Med svag röst frågade hon om Förlaget också tänkte refusera? Frågan tog mig på säng – självklart inte! Osäkerheten den uppenbarade kändes så mänsklig, men samtidigt så malplacerad att den måste bottna i tuffa erfarenheter från en miljö där obehagliga överraskningar hörde till vardagen. Den som läser Yrsas biografi inser snabbt att livet som chef på Sveriges största eftermiddagstidning, och därefter som Allmänhetens Pressombudsman inte bara gett henne råg, utan också sår i ryggen – lömska dolkhugg, nästan värda ett Shakespearedrama.
Orden i min makt blev en framgång i Finland, i Sverige kom en del recensenter med felaktiga påståenden som gjorde Yrsa ledsen. Det märktes att hon innehaft synliga poster, och definitivt varit stridbar – något hon själv mycket väl insåg, men som ändå inte gjorde henne immun.
De första färska exemplaren av Orden i min makt hade jag med mig till publicistseminariet i Hangö den 12 augusti 2016, där jag intervjuade Yrsa om boken och om hennes liv. Det blev ett intensivt samtal och jag minns hur stolt jag var över Yrsa – hennes verbalitet, hennes öppenhet, hennes kunskap. Publiken var långt yngre än hon, men satt och lyssnade koncentrerat och ställde en massa frågor när det blev dags för dem.
Tyvärr blev Yrsa Stenius bok om Mauno Koivisto ogjord. Den hade blivit enastående. Den hade behövts!
Yrsas följande bok om seriemördaren Sture Bergwall kom inte ut på Förlaget eftersom den så tydligt var riktad till en svensk publik, men hon höll på och skrev på ett annat manus för Förlaget – en bok hon länge talat om, första gången kanske redan under 2000-talets inledande år? Boken om Mauno Koivisto, Yrsas idol sedan långt tillbaka. Koivistos karisma och kunnighet beundrade hon stort, och Koivisto hade i tiden faktiskt varit hennes skäl att inte söka sig vänsterut från socialdemokraterna i likhet med så många av hennes generationskamrater med Claes Andersson i spetsen (en annan av Yrsas idoler).
Tyvärr blev Yrsa Stenius bok om Mauno Koivisto ogjord. Den hade blivit enastående. Den hade behövts!
Men mycket blev gjort! Du hann med mer än de flesta, Yrsa. Vi saknar dig.
