Jörn Donners bok SuomiFinland (2017) väckte uppmärksamhet som ett inlägg i den fortgående debatten om republiken Finland. Landets 100-åriga självständighet avfirades med pompa och ståt i december 2017, men även med sorg i minnet av ett blodigt inbördeskrig 1918. Det finns fortfarande oläkta sår, både röda och vita.

Nu fortsätter och avslutar Donner sina tankar om Finland och landets ställning i världen i en andra och avslutande del, med ett rött omslag, i stället för det svarta.

Avsikten är densamma, polemisk (han kallar boken paskill, smädeskrift) med en viss melankolisk insikt även om de goda sidorna i denna ”lottovinst” att vara finländare. Det beror på vad man jämför med, en autokratisk och korrupt regim i öster, en välordnad men osäker välfärdsstat i väster. För Donners del är det ”sista striden”, eftersom han nu tycker sig ha sagt vad han anser om republiken, ända sedan Nya boken om vårt land (1967) och de två Perkele-dokumentärfilmerna (1971, 2017)

Jörn Donners överlever mer rakryggat än många andra, även om lusten inte alltid infinner sig. Sista striden motstår glorifierade självhävdelser och det applåderar jag för.

VÄSTRA NYLAND

Jag vill åka till Finland och följa med Jörn på hans läkarbesök. Han kan få berätta för mig om böcker han har läst, människor han har ljugit för och allt han är dödstrött på.

EXPRESSEN