Tove Appelgren och Lena Frölander-Ulf möts i ett podd-samtal om sårbara barnbokskaraktärer och frustrationen i att få saft istället för champagne bara för att man gör barnböcker.

https://soundcloud.com/forlaget/vi-fick-inte-ens-pommac

Lena Frölander-Ulf och Tove Appelgren är välmeriterade barnbokskreatörer som förenas i en  frustration över hur deras yrkeskår ibland behandlas i litterära sammanhang.

”Jag var med i ett sammanhang där vi fick ett fint pris, där vi alla var vuxna. När alla andra fick champagne fick vi som gjort barnböcker apelsinjuice. Jag trodde inte mina ögon! Först trodde jag att den som delade ut det kanske var gravid eller något annat. Men nä, det var för att det var barnkultur. Vi fick inte ens Pommac!”, berättar Tove Appelgren.

Lena Frölander-Ulf å sin sida stör sig på att hon i egenskap av barnboksförfattare och illustratör förväntas vara expert på vad som intresserar barn.

”Jag känner att låt mig nu göra mina böcker, det är mitt bidrag. Jag tänker mig att om jag gör mitt jobb med hela mitt hjärta och all min passion, så har jag åstadkommit något. Men jag är ingen expert på barns läsande, jag sitter inte och tänker på läsande barn när jag skriver, alls.”

”Jag tänker att jag skriver för barn för att min personlighet och den talang jag förhoppningsvis har passar för barnlitteratur, för jag är ganska kategorisk och dramatisk, man får dra med större penseldrag. Men inte är jag speciellt förtjust i barn. Jag är jätteintresserad av människor, också av dem som råkar vara barn”, säger Appelgren.

Och ifall inte poängen gått fram ännu:

”En barnboksförfattare är inte ett barn, lika lite som en barnläkare är ett barn”

Som att leka gud

När vi sammanförde Frölander-Ulf och Appelgren i ett poddsamtal blev det givetvis snack också om deras färska böcker och de trevligare sidorna av deras arbete.

”Det är litet som att leka gud. Man skapar ALLT! Det är som om man skulle vara manusförfattare och scenograf och kostymör och alltihop på en gång,” säger Lena Frölander-Ulf som både skrivit och illustrerat Nelson Tigertass, en kapitelbok om Nelson Mareng och hans äventyr i Belurenstad, en plats där många är mer förtjusta i ordning än diversitet och kreativitet.

”Berlurenstad är en alleuropeisk stad som jag har varit noga med att inte tids- eller platsbestämma, men som nog har vissa drag av vår samtid. Folk är väldigt stressade och noga med att vara punktliga och har inte tid att vare sig se eller hjälpa varandra.”

Föräldrar måste se barnens smärta

”Vuxna har en tendens att nostalgisera barndomen. Men det är blodigt allvar och smärta, och som föräldrar ska man förstå det”, säger Tove Appelgren.

Hennes senaste bok i den populära serien om Vesta-Linnéa, Vesta-Linnéa och vännerna, skildrar det smärtsamma i att den man vill leka med inte nödvändigtvis är lika intresserad själv. För Appelgren är det viktigt att hennes huvudperson inte behöver vara en alltigenom kavat och kapabel Pippi-aktig figur som tar sina motgångar med en klackspark.

”Vem är det som vill att barnkaraktärer ska vara på något sätt gedigna? Det är ju ganska skrämmande för ett barn. Det ingår alla känslor, också de negativa, annars skulle vi inte kunna fungera. Därför behöver vi spegla dem så att barn kan känna att huh, andra har också dåliga dagar, andra grälar också med sina föräldrar”, säger hon och fortsätter:

”Om ett barn tänker att ’Huh, jag är inte ensam om det här’, då har jag redan lyckats”.

Hör mer i Förlaget-podden här eller i din podd-app!