VÄLKOMMEN TILL KNARKJEPPIS, JesusJeppis, KulturfondsJeppis. Här talar man skit om andra kulturpersoner som inte är på plats. Stadens munnar lär en tidigt vad ”piri” betyder, vem som är laestadian, vem som är släkt. Det Jakobstad ingen vill ha skymtar bakom blomrabatterna i Skolparken. Nån sätter sig gränsle över en och häller öl rakt i ansiktet.

Diktjaget har blivit poet och flyttat till Hesa. När hon återvänder till sina hemtrakter är allt som det var när hon for: där gungar man i kön till kebab vid nattgrillen, där går man rakt in i sitt ex så att läderjackornas nitar klinkar mot varandra. Alla glor när man går förbi och man blänger tillbaks. Vilken är skillnaden mellan en själv och den som blev socialt missanpassad? Hur många versioner av ens jag bor kvar?

Rosanna Fellmans tredje diktsamling är socialrealism rakt igenom. Lika träffsäkert som vanligt, tonen mer hudlös.