I Stilla vatten låter Edith Hammar skräck, gotik och homoerotik mötas i en berättelse om begär, skam, makt och det som döljer sig under ytan. Men var kommer fascinationen för det mörka ifrån? Och varför är skräckgenren så väl lämpad för att berätta om utanförskap? Vi ställde några frågor till Edith Hammar.

Skräck och gotik fångar marginaliserade berättelser

“Idén och inspirationen till Stilla vatten grundar sig till största delen i min egen kärlek till gotik och kanske främst skräckfilm. Jag tycker väldigt mycket om skräckfilm och njuter verkligen av att titta på det. Inte all sorts skräckfilm, men jag har mina favoritgenrer och kategorier.

Skräck och gotik är väldigt bra på att behandla utanförskap och minoritetsfrågor. Det finns en lång tradition av det här. Det är en väldigt bra kategori att använda sig av när man som berättare vill komma åt ett lite mer marginaliserat narrativ.

Jag kände att det var dags för mig att ställa mig i ledet. När det kommer till frågor om utanförskap och marginalisering ser jag både personligen och professionellt ett konstnärligt värde i att gräva där man står – att gräva där jag själv står”, säger Edith Hammar.

det finns såklart väldigt mycket ingredienser i boken som helt och hållet utgår från min egen erfarenhet av att röra mig genom världen som queer

Hur mycket av dig själv finns i berättelsen?

“Det här är inte en självbiografisk berättelse på något sätt, men det finns såklart väldigt mycket ingredienser i boken som helt och hållet utgår från min egen erfarenhet av att röra mig genom världen som queer, med de attribut jag har och allt vad det innebär.

Det är också de berättelserna inom skräck som jag själv kanske tycker mest om att förkovra mig i. När det kommer till queerhet och att tillhöra en minoritetsgrupp finns det något väldigt intressant i det här med att bli sedd som ett monster.

Det kanske låter smörigt, men det finns en slags identifikation där. Ett antihjälteskap, beroende på vem du är och hur du blir behandlad i det riktiga livet, i den riktiga världen, i köttrymden. Det monströsa, den onda, bråda döden i skräckfilmen är ju inte på riktigt. Men det kan finnas något tillfredsställande i att få befinna sig i det väldigt akuta universum som filmen är, i stället för sitt eget akuta liv.”

Du beskriver Stilla vatten som en spegling av vår samtid. Vad är det du vill spegla?

“Stilla vatten är definitivt mitt sätt att uppfylla ett eget personligt behov. För mig finns det en direkt koppling till vår politiska samtid och det kulturella klimat som vi alla, oundvikligen och oavsett vad vi tycker, befinner oss i just nu.

Jag tänker att det är en reflektion över vår samtid, men väldigt uppskruvad och med övernaturliga element. Skräck och gotik, oavsett medium, är inte till för att tolkas bokstavligt. Det är en spegling av en emotionell reaktion på vad jag ser och upplever”, säger Hammar

Det här var bara ett skrik rakt ut. Men plus homoerotik, som vanligt

Och vad är det som skrämmer dig mest just nu?

“Det som känns mest politiskt påfrestande just nu är att högerextremism blir mer och mer normaliserad, men också att det finns en politik där pengar och en rasistisk och fascistisk ideologi möts och att det blir mer och mer rumsrent. Det här var bara ett skrik rakt ut. Men plus homoerotik, som vanligt.”

Vatten återkommer hela tiden i dina verk. Vad betyder det för dig?

“Jag har en konstnärlig preferens för att återvända till vatten hela tiden. Mycket vatten. I Homo Line är det mycket vatten. I Portal kanske inte lika mycket, men i mina bilder är det väldigt mycket svett och sekret, stränder och badkar hela tiden.

Jag är själv en svettig person, men tycker också väldigt mycket om att vistas i och nära vatten. Jag är uppvuxen i Helsingfors, som är en kuststad och hamnstad.

Men Stilla vatten som titel specifikt tänker jag handlar om någonting annat. Vatten symboliserar väldigt ofta det undermedvetna – någonting som vi kanske ser, men inte riktigt kan nå, det som finns under ytan.

Genom litteraturen och konsthistorien finns det massor av olika allegorier och metaforer för vattenrelaterad monstrositet, som kanske handlar om ego eller någonting undermedvetet helt enkelt.

Så även om vattnet i den här boken sällan är särskilt stilla, refererar Stilla vatten definitivt till ett rikt och komplicerat inre liv.”

I boken finns en stark spänning mellan det attraktiva och det skrämmande. Varför är den konflikten viktig?

“Jag tycker att det är viktigt att det finns en tydlig dragning mellan det som är spännande eller attraktivt och det som är obehagligt. Det finns en konflikt mellan begär och rädsla som vi alla bär inom oss.

Det är väldigt skrämmande att försöka vara så ärlig med sig själv som möjligt. Det är också skrämmande att kanske få det där som man alltid har velat ha, eller att sätta ord på ett begär överhuvudtaget. Att formulera det och säga det högt.

För tänk om jag avslöjar någonting om mig själv – och det går inte att ta tillbaka.

Det är en sak att komma ut och vara ute, att vara ute i samhället och vara den man är. Men att på riktigt vara ärlig med sig själv, ärlig med sitt begär, är egentligen något mycket svårare.

Och det kan till och med vara svårt fast du har en partner och vänner som du är helt säker på accepterar dig som du är. För i slutändan är det du själv som behöver acceptera vem du är”, konstaterar Edith Hammar.