Med denna gruvliga kortnovell, lämpligt inför halloween, ger Henna Johansdotter oss en personlig inblick i de mörkare skrymslena av den litterära skaparprocessen. Berättelsen ’Mamma’, berättar hon, kom till som en ventil för att lätta på trycket under arbetet med debutromanen Glasvaggan. ”Jag hade enorm ångest över utgivningen, och då drömde jag ofta mardrömmar i den här stilen.” OBS! Inte för de känsliga.
Det var tredje gången jag satt på sjukhusbritsen och såg livet rinna ut mellan mina ben. Det första jag kände var lättnad. De andra två skapelserna hade knappt varit mer än en sörja av slem och brosk. Ingenting att gråta över. Jag skulle inte tänka högre om den här. Det var då jag såg ner på tingesten jag krystat ut. Den sprattlade.
”Grattis, du har tur.” Sköterskans ansikte flöt ovanför mig som en irriterande stark lampa. ”Barnet överlever.”
Jag kravlade bakåt på sängen och lämnade ett mig tjockt spår av blod och fosterhinna. Saken sträckte ut sina trådarmar efter mig. Få bort den. Få bort den. Sköterskorna uppfattade min desperation. En av dem bar genast iväg monstret medan tre andra satte sig ner för att tala med mig. Kastade ord som ‘förlossningspsykos’ och ‘anknytningsfel’ fram och tillbaka över mitt huvud. Nej, skrek jag gång på gång. Hade de inte sett det? Hade de inte sett hur anskrämligt det var?
Vad skulle folk säga om oss?
De kom tillbaka med den invirad i filtar. Den skrumpnade tingesten med sprattlande armar. De tvingade mig att hålla den, tvingade mig att sätta den till mitt bröst. Monstret högg genast sina tänder i mig och vägrade släppa taget fast jag grät. Som en parasit hängde den på den söndertrasade vårtan och sög i sig blodblandad mjölk. Sköterskorna struttade runt och kallade det hela ”gulligt” och ”älskvärt”. De gratulerade mig till min insats. Som om jag gjort något nobelt. Jag blängde på dem. Låtsades de? Eller kunde de verkligen inte se vilket fördärvat missfoster som vilade i min famn?
”Var är fadern?” frågade en av dem vänligt. ”Jag är säker på att han skulle vilja vara här.”
En bild blixtrade förbi mitt sinne. En virvelström av ursinne, min hand säkrad kring ett flottigt hårfäste, dunkade pannan mot den vassa kanten på handfatet. En gång. Två gånger, tills kroppen säckade ihop.
”Det finns ingen far”, sade jag. ”Det är mitt. Mitt barn.” Och jag tryckte den arma skapelsen mot min barm.
Jag skulle döda det.
Det måste dö.
Jag log ansträngt mot sköterskorna.
Döda det.
De kallade in en psykiater. Jag fick sitta med honom utanför observationssalen. Hela tiden kastade jag oroliga blickar genom det rundade fönstret, mot monstret som vilade i en av de fyrkantiga lådorna, påpassad av systrarna. Dess anskrämlighet var till hälften dold av fluffiga filtar och söta kläder. Under dem sipprade den fram som ett varigt sår. Jag vred händerna i famnen. Läkaren vinklade på huvudet och talade till mig med en mjuk, förtroendeingivande röst.
”Det är så svårt att älska vad vi gör,” sade han. ”Vi människor gör så många dumma beslut. Det är normalt att känna ånger. Till och med avsky.” Han log brett. Hans andedräkt stank av den dubbla espresso macchiato han hävt i sig i kafeterian nyss. Innan han var tvungen att prata med psykmamman.
Jag grinade mot honom och han harklade sig.
”Blev du våldtagen?”
Jag ryckte till vid frågan. Våldtagen? Blev jag? När började det här? Allt jag minns är desperationen, längtan efter att få fostra, att lämna ett avtryck i världen.
Inte så här. Vad duger saken inne i salen till att visa upp? Folk kommer skratta åt mig i samma stund jag lämnar sjukhuset med missfostret under armen som en osmaklig handväska. De kommer att skratta sig fördärvade. Skammen sköljde över mig som en hink full av kokande olja. Då hörde jag det. Ett tjut som skiljde sig från de andra, hest och bräkande, från andra sidan glaset. Ett helvetesbröl. Jag stelnade till.
”Det saknar sin mamma.” Läkarens tillgjorda leende satt fortfarande på plats. ”Vill du?” Han erbjuder mig sin arm och leder mig in i salen. ”Kom. Det går bra.”
Monstrets säng var placerad längst bort i hörnet. Jag gick fram mot det med tunga steg. Det var inte mindre frånstötande än förut. Täckt i sekret och torkat blod, med hud som såg ut som om den blivit grillad levande i mitt sköte. Det vände på sitt intryckta lilla huvud och tittade på mig. Vänstra ögat satt två centimeter högre upp än det högra och var till hälften slutet.
Jag sträckte ner handen mot dess kind och trots att varje nerv i min kropp protesterade i avsky smekte jag försiktigt den skrovliga huden. Lät fingrarna följa käkens konturer ner till halsen. Kände den lilla pulsen som bultade under min hand. Så lätt det vore att klämma till. Musklerna i mina fingrar kliade. Gör slut på det.
Monstret grep tag i min hand. Det grävde in sina små naglar i huden med förvånansvärd styrka och jag kved till. Vi stirrade på varandra. Jag visste att jag hatade det, och att det hatade mig tillbaka. Jag visste att världen skulle titta på oss och svälja oss hela.
Och jag insåg att det enda sättet vi skulle klara oss på var att låtsas. ”Såja, älskling …” Jag böjde mig ner och försökte göra min röst len som doktorns, fastän stanken av barnet väckte kräkreflexen bak i halsen. ”Det är dags att gå och bli rena.”
_______
Mera av Henna Johansdotter på FRLGT:
Breven från Maresi
€23.90
Naondel
€22.90
Scandorama
€26.90
Snön över Azharia
€19.90
