Det står nu klart att Kina ämnar kväsa demokratin i den forna brittiska kolonin Hongkong. Den senaste utvecklingen, att kommunistiska partiet vill bestämma vem som får kandidera i parlamentsvalet, borde fungera som väckarklocka för väst. Men är det redan för sent?
Kinas president Xi Jinping har sedan sitt tillträde 2013 tagit som sin uppgift att inte bara öka Kinas influens utomlands, utan också förena hela det väldiga riket – från Xinjiang och Tibet till Hongkong och Taiwan – under sin kontroll. I Hongkong har invånarna under senaste decennier varit tvungna att kämpa mot Peking för sitt demokratiska statsskick, trots att Kina vid överlämningen av halvön från Storbritannien 1997 lovade respektera de fri- och rättigheter som då beviljades.
Redan ett år in i Xis regim – som nu är på livstid – blossade den så kallade paraplydemonstrationen upp, och senaste års protester mot den av Peking dikterade nationella säkerhetslagen har med all rätt väckt uppmärksamhet i omvärlden. Det senaste tilltaget från Kinas statsledning är att vilja säkerställa att samtliga ledamöter i Hongkongs parlament är – som de själva uttrycker det – ”patrioter”. Centralstyret vill kunna kontrollera vem som tillåts ställa upp i parlamentsval i Hongkong, som fortfarande officiellt styrs under devisen ”ett land, två system”. Det innebär bland annat att ingen som varit aktiv i pro-demokratiprotesterna får lov att kandidera. Vill man göra ett tankeexperiment och applicera den kinesiska statsledningens idé på våra egna förhållanden, vore det till exempel att representanter för Ålands Framtid inte skulle tillåtas ställa upp i lagtingsvalet eftersom deras mål är att förvandla ölandskapet till en självständig stat.
Kinas statstledning vill nu säkra att samtliga ledamöter i Hongkongs parlament är ”patrioter”.
Det är sorgligt få länder som på allvar har kritiserat Kina för dess insatser att kväsa demokratin i Hongkong. En orsak är att många länder är ekonomiskt beroende av Peking. Kina är världens största land med 1,4 miljarder invånare, och befolkningsantalet har stor betydelse för landets politiska och ekonomiska utveckling, som blivit allt starkare under Xi Jinping. Men nu syns andra tendenser; befolkningen ökar inte längre som tidigare och grannlandet Indien med sina 1,3 miljarder invånare kan komma att passera Kina i folkräkning redan under 2020-talet. Om Indien i högre grad än nu allierade sig med de västliga stormakterna och växande Kinakritiska ekonomier i regionen – till exempel Japan, Sydkorea och Australien – kunde man eventuellt skapa en front med muskler nog att pressa Kina att bibehålla Hongkongs autonomi.
Kritiska röster höjs nu i Storbritannien för att tidigare makthavare inte agerade kraftigare mot Kina. Många anser också i efterhand att Margaret Thatcher gjorde en missbedömning vid överlåtelsen av den tidigare brittiska kolonin till Kina. Vid the Handover lovade Kina att respektera Hongkongbornas kultur, autonoma lagar, demokratin och friheten i regionen, det vill säga de värden och den medborgaridentitet som befolkningen efter 156 år under brittiskt styre hade åtnjutit. Parterna kom överens om att Hongkong skulle förbli autonomt i femtio år, det vill säga fram till 2047, men redan i början 2000-talet började friktionen kännas av, och nu har Kina slutligen brutit sitt löfte och börjat avveckla autonomin nästan trettio år i förtid.
Trodde Storbritannien och andra länder i väst att Kina skulle demokratiseras under den femtio år långa övergångsperioden? Det är osannolikt. Inte ens under 1990-talet fanns det några tecken på att en sådan utveckling var att vänta. Knappt tio år innan överlämningen demonstrerade kinesiska studenter för yttrandefrihet och demokrati i Peking. Protesterna som började den 15 april 1989 slogs brutalt ned den 4 juni då kinesiska militären, ironiskt nog kallad Folkets befrielsearmé, öppnade eld mot obeväpnade människor i händelsen som fick namnet Massakern på Himmelska fridens torg. Ett okänt antal omkom. Den officiella dödssiffran var 300 personer, men en realistisk uppskattning är upp till tio gånger fler. Landets dåvarande ledare, generalsekreteraren för kommunistiska partiet Zhao Zyiang, sympatiserade med studenterna vilket ledde till att han den senare samma månad försattes i husarrest och partiet valde en ny ledare i Jiang Zemin.
Det fanns inga orsaker för Storbritannien att tro att Kina skulle utvecklas demokratiskt.
När protester med blodigt våld slås ner i den kinesiska huvudstaden och liberalt sinnade ledare fängslas, hur kunde någon tro att den kommunistiska regimen skulle välja att uppriktigt respektera yttrandefrihet och demokrati i Hongkong, varken då eller senare? För det allena styrande kommunistiska partiet är alla former av verklig demokrati ett hot. Man vill under inga omständigheter tappa greppet om makten och tillåter därför ingen opposition. Olydnad är smittsam och kan inte tolereras – Tibet, Xinjiang och Taiwan är på sina olika sätt i samma prekära förhållande till Kina som Hongkong.
Man kan visserligen peka på att Kina samtidigt med ökat förtryck öppnat upp sin inhemska marknad för utländska investerare. Men tillämpning av kapitalistiska ekonomiska principer är inte synonymt med en demokratisk rättsstat. Mycket talar för att länder och personer med inflytande, som verkligen vill stöda demokratin i Hongkong, nu måste fatta ett val. Det är moraliskt ohållbart att helhjärtat stöda det autonoma Hongkong om man samtidigt är villig att göra affärer med Kina, till exempel i form av att köpa kinesiska produkter.
Demonstranterna i Hongkong är till majoriteten unga invånare, eller personer som lämnat det kommunistiska Kina för att i Hongkong kunna leva i ett mer öppet samhälle. Demokratiaktivister som Joshua Wong, Nathan Law och Agnes Chow har blivit kända över hela världen för sina roller i protesterna mot Xi Jinpings planer. Att de och tusentals andra Hongkongbor, födda kring sekelskiftet och utan erfarenhet av något annat samhällssystem än det som Storbritannien lämnade efter sig, protesterar mot Kinas statsledning är naturligt. För att tillåta en ytterligare lokal analogi, låtsas att Sverige var Storbritannien, Ryssland Kina och Finland Hongkong. Skulle våra unga, som är vana vid demokrati, personlig frihet och transparenta val, inte protesterat mot en oppressiv övermakt? Svaret är förstås att det gjorde vi redan hela 1800-talet. För de unga i Hongkong idag, såväl som i Finland för tvåhundra år sedan, innebär självständighet möjligheten att uttrycka sin åsikt, röra sig fritt och inte behöva rätta sig efter godtyckliga diktat.
Den senaste tidens protester och de ungas engagemang har uppmärksammats också i litteraturvärlden. Den i Hongkong födde Jason Y. Ng har skrivit boken Unfree Speech Joshua Wong, i vilken aktivisten Wong berättar om sin uppväxt i Kina och Hongkong, och skillnaderna dem emellan; hur halvön har sin egen samhällskultur, vitt skild från den kinesiska. En annan bok som skildrar protesterna och orsakerna bakom är antologin Rebel City skriven av journalister på den Hongkongbaserade nyhetstidningen South China Morning Post. Boken ger en ingående redogörelse för upptakten till den senaste protestvågen som började 2019, då kinesiska kommunistpartiet lanserade den så kallade nationella säkerhetslagen.
Kampen för demokratin är hopplös, men det finns inget alternativ.
Utsikterna är inte goda. I bland annat Wall Street Journal har man kunnat läsa rapporter om unga Hongkongbor som redan gett upp och medgett att chansen att vinna mot Kina i kampen om demokratin i praktiken är obefintlig – men som i samma andetag förklarar att det inte finns något alternativ. “Vi måste göra det, för rättvisan och för demokratin. Vi älskar Hongkong”, säger bland annat demokratiaktivisten Desmond Fung till WSJ.
Det har varit en besvikelse att omvärlden (med undantag för USA, Storbritannien, Australien och kanske Sverige) uppenbarligen inte vågar kritisera Kina hårdare och verkligen agera för att en demokratisk och autonom region inte ska försvinna. Frågan infinner sig huruvida västvärlden inte värdesätter demokrati framom autokrati, i förhållande till det faktum att Kina blivit en reell maktfaktor, både politiskt och ekonomiskt?
Kinas strävan är att ytterligare växa och de beräknas nu passera USA som världens största ekonomi 2028. Landet tänker i cykler av generationer, i motsats till västs kvartalsekonomi, och har introducerat gigantiska infrastrukturprojekt utomlands kallade Den nya sidenvägen eller One belt, one road-initiativet. Dessa projektet förenar Asien, Afrika och Europa, både landvägen och till sjöss. Bland annat i Pakistan och Sri Lanka bygger Kina hamnar, och då de här länderna så pass kraftigt skuldsatt sig gentemot Kina att de knappast har realistiska möjligheter att betala lånen tillbaka inom överskådlig framtid, etablerar Kina en allt fler geopolitiskt strategiska brohuvuden.
Även Finland deltar kritiklöst i utvidgandet av Kinas influens i världen.
Även Finland har planer att delta i Kinas infrastrukturprojekt. I Helsingin Sanomats dokumentär Näin Kiina valloittaa koko maailman (sv. Så erövrar Kina hela världen) berättar tidningen om Kinas vision att genom Xinjiang och Kazakstan dra en järnvägslinje vidare genom Ryssland för att nå finska Kouvola i Kymmenedalen. Stadsledningen i Kouvola har uttryckt sin vilja att delta i det massiva järnvägsprojektet, vars slutstation ligger i Narvik på den norska Atlantkusten. Också Peter Vesterbackas tunnel till Tallinn var kineserna beredda att finansiera med tvåsiffriga miljardbelopp.
Det handlar inte bara om Hongkong. Om västvärlden väljer en undfallande attityd mot autokratiska samarbetspartners och att blunda för angrepp mot den liberala rättsstatens principer, riskerar det demokratiska samhällssystemets existensberättigande att gå förlorat – kanske först i Hongkong, men på sikt urholkas idén också i resten av världen.
(Foto: Morning Brew)
_________
John Illman är frilansjournalist och statsvetare med fokus på Kina, särskilt Hongkong, Xinjiang, Tibet, samt Australiens och Kinas politiska konflikt.
