Janne Strang: I Fantasilandet får man tro precis vad man vill

Janne Strang 18 augusti, 2020

Det mytiska amerikanska begreppet ’freedom’ innefattar också friheten att tro på precis vad man vill, oberoende av fakta och världen. Och ju större lögn, ju större show, dess bättre. Vad innebär det för presidentvalet 2020?

Det är 77 dagar kvar till det amerikanska presidentvalet den 3 november och det drar ihop sig till en blodig slutraka på kampanjerna där inga fula tricks är borträknade, och maskerna av anständighet har klätts av. Den sittande presidenten slåss för sin politiska överlevnad, kanske för sitt liv – med alla de rättsfall som väntar Donald Trump står den 74-årige oligarkens framtid i praktiken mellan Vita huset eller kåken.

I brist på politiska eller ekonomiska bedrifter, och en misslyckad nationell respons till coronapandemin har Trump nu bara ett kort att satsa allt på – sin egen personlighet. Frågan amerikanerna nu måste svara på i valet är huruvida man vill ha en återgång till normalitet under Demokraternas Joe Biden, eller fyra år till av Trumps burdusa reality tv-show. En av mina bästa sommarböcker, Fantasyland av författaren, satirikern och journalisten Kurt Andersen, ger ett rätt deprimerande svar – amerikanerna kommer alltid att välja showen.

I Fantasyland utforskar Andersen USA:s kulturhistoria via den specifikt amerikanska rätten att tro precis vad man vill och suget efter storslagenhet. Från de tidiga pilgrimernas fantasier om Amerika som Det lovade landet, där självaste Jesus i tiderna vandrat, via allehanda ormoljeförsäljare och P.T. Barnums ambulerande freakshower, synar Andersen sina landsmäns historiska fascination för uppenbara men storslagna och pragmatiska lögner. Ta till exempel de på förhand uppgjorda ”matcherna” inom wrestling, eller mer sinistra bedrägerier i form av konspirationsteorier. Han belyser framväxten av och den sociala beställningen på hyperpartisk politisk propagandaradio (tänk Rush Limbaugh eller Alex Jones) där fantasi och lögner vävs ihop till ett varmt täcke av bekräftade fördomar, under vilket man aldrig behöver vara rädd för att sanningens kalla hand ska krypa in.

Till det mytiska begreppet freedom hör enligt ”jänkarna” också rätten att välja sin egen version av världen. Den här tanken har under flera decennier aktivt understötts av vad Andersen kallar the fantasy industrial complex med 24-timmars strömmar av mer eller mindre påhittat kändisskvaller och ändlösa franchises av illa skrivna reality-serier med så förutsägbart innehåll som möjligt.

Rätten att tycka, tro och säga vad man vill om vad som helst har perverterats till den grad att begrepp som the truth-based community uppstått i samhällsdiskursen, med vilken man hänvisar till den krympande skaran politiska aktörer som försöker låta fakta styra tanke och handling. På andra sidan staketet är det sedan fullt tillåtet att forma sin egen verklighet, spontant eller strategiskt. Den som följt med Trump och hans offentliga framträdanden vet att han är en mästare på att i varje given stund hitta ord som tar honom förbi allt motstånd, och samtidigt är ingen nödlögn så viktig att den inte kunde ljugas omkull i följande mening. Men man har alltid rätt att välja vilken man tror på, varför inte bägge.

Trump formar sin och sina anhängares verklighet sekund för sekund, allt är ”bara” ord, och det är en talang som verkar imponera på en stor del av hans landsmän. En debattör som ”klarat sig bra” är en som motståndaren inte lyckas snärja, en som aldrig behöver erkänna sina logiska luckor eller faktafel. Det är naturligtvis en horribel mätare på vilken människa som helst, men etter värre för en ledare av ett land – men också den ska ses i kontext av showen. Ända sedan John F Kennedy och intrånget av tv:n i amerikanernas vardagsrum har den sittande presidenten förväntats vara inte bara en politisk kunnig ledare utan också en entertainer-in-chief. Ronald Reagans hela karriär var skådespeleriet, också efter att han flyttade från Hollywood till Washington, skriver Andersen, fortsatte han att spela. Det var bara rollen som cowboy som blev rollen som en president.

Okunnig om mycket och med ett horn i sidan för moderniteten satte Reagans apokalyptiska uttalande om att ”vi lever i de yttersta tiderna” skräck i en hel värld, men USA återvalde honom till en andra period med 49 delstaters stöd. Att Bill Clinton visade sig kunna spela saxofon på Arsenio Halls kvällsprogram lär ha avgjort valet till hans fördel 1992. Då Clinton senare åkte fast för att ha idkat sex med sin unga assistent var det en moralisk kaka för etablissemanget, men bland folket steg hans understöd plötsligt märkbart. Och vad tror ni skulle ha hänt ifall Arnold Schwarzenegger varit född i USA i stället för Österrike, och kunnat ställa upp som presidentkandidat? Nu kom han ändå så långt han kunde, blev guvernör i Kalifornien.

Vilket är då Joe Bidens underhållningsvärde? Inte högt, är jag rädd. Förutom de ikoniska pilotbrillorna, några garanterade grodor och senior moments, och ett par retoriska – ibland rasistiska – klavertramp, har Biden inget att utmana dyngspridaren Trump med om den nöjesberoende väljarkårens uppmärksamhet och gunst. Den stora frågan är alltså huruvida amerikanerna i och med coronapandemin och den påföljande arbetslösheten och ekonomiska svackan, kulturkriget, rasismen och kravallerna nu fått nog av winning, eller är man beredd att binga en säsong till, trots att huset står i lågor.

Låter amerikanerna sitt sug efter konstant politiskt fyrverkeri åter ta överhanden, eller är man beredda att göra det vuxna valet för att rädda republiken och svalka ner stämningarna några år, försöka reparera vad som slagits sönder under festen och be om ursäkt av grannarna?

Ända sedan den 9 november 2016 har jag envist sagt att Trump aldrig kan få en andra mandatperiod. Men min gissning är nu lika bra som din. En sak är säker – vad än röstresultatet blir kommer Trump och hans fans att tro att han vunnit.

Janne Strang: I Fantasilandet får man tro precis vad man vill

Läs mera