Janne Strang: Inbördeskrig i finska skogar och afghanska berg

Janne Strang 21 augusti, 2021

Det blev många bra böcker lästa under sommaren, och förutom Förlagets fina höstutgåvor (som vi kommer att skriva mycket mer om framöver) var det särskilt två som lämnade mig med känslor jag inte kunnat skaka av mig – och som blev än mer aktuella genom talibanernas ockupation av Kabul förra veckoslutet. Den första var en svensk avhandling om det finska inbördeskriget, den andra en reportagebok om ett annat modernt inbördeskrig, en blodig spiral av hämnd som just nu försiggår mellan ungdomar i några svenska förorter. Tre interna konflikter skilda av tid och rum, men ändå med väldigt mycket gemensamt.

Jag kan inte minnas att vi i den finlandssvenska grundskolan – eller ens gymnasiet – fick läsa särskilt mycket om det finska inbördeskriget, den blodigaste konflikt i Norden före andra världskriget. Visst, jag har några vaga minnesbilder av den strategiska striden om Tammerfors och massdöden i fånglägren efteråt, men det var Kjell Westös roman Där vi en gång gått som första gången öppnade upp konfliktens orsaker och gruvlighet, och förståelsen för hur inbördeskriget fortsatte i bakgrunden av det finska samhället genom hela 1900-talet – ett ”dubbelt” samhälle med parallella idrottsföreningar, mataffärer, medier, utbildningsinstitutioner osv för arbetarklassen och de borgerliga. Det lyckas också de svenska forskarna och författarna Tobias Berglund och Niklas Sennerteg med i sin över femhundra sidor långa, väl researchade lunta med det prosaiska namnet Finska inbördeskriget (Natur & Kultur 2019).

Till finska inbördeskrigets 100-årsminne 2018 kom det ut flera böcker och avhandlingar med olika grader av anspråk på objektivitet och försoning, men på något sätt känns det ändå som om landet fortfarande – eller kanske återigen – är delat i ”röda och vita”, inte minst pga. den uppseglande identitetspolitiken och den allt mer vulgära tonen i den nationella politiska diskursen. För en finländare att skriva om neutralt om inbördeskriget innebär att vandra på äggskal, varje omdöme kommer att analyseras som potentiellt partisant åt det ena eller andra hållet, och minsta oförsiktighet i tidigare personhistoria kan öppna en port för kritik och diskvalificera författaren i den ena eller andra sidans ögon. Det var därför rätt skönt att läsa en avhandling ”utifrån”, från Sverige, vilket skänker åtminstone en illusion av neutralitet och inte automatiskt är kontaminerad av det ressentiment man som finländare vuxit upp med och tar för givet.

För en finländare att skriva om neutralt om inbördeskriget innebär att vandra på äggskal.

Som svenska författare med en svensk publik har Berglund och Sennerteg såklart fokus på de svenska frivilliga, den så kallade Svenska brigaden, som uteslutande slogs för den vita sidan. Trots det lyckas de, precis som Westö, på ett gripande sätt beskriva den sociala ojämlikheten och orättvisorna, såväl som de politiska krumstegen och ideologiska världsströmningarna som motiverade hetsporrarna på den röda sidan att överge den parlamentariska processen och utropa revolution – satsa allt på ett desperat kort och vinna makten eller förlora allt. Det fanns starka moderata krafter också på arbetarsidan som ville undvika en väpnad konflikt, men det fanns också en kompakt likgiltighet på borgarsidan för hur illa deras landsmän ”på andra sidan Långa bron” verkligen hade det. Hatets klyfta mellan klasserna var bred och djup, och det handlade inte bara om ekonomi. Sist och slutligen var det social status man kämpade för: för en pålats vid bordet, för att bli erkänd och behandlad med respekt för – eller trots – sin identitet och världssyn.

Historikern Francis Fukuyama vänder sig i sina förklaringar av sociala och politiska konflikters upphov till Platons begrepp thumos, den andliga drivkraften (som vid sidan av eros, kärleken, och logos, förnuftet styr människan). Enligt Fukuyama förklarar det varför till exempel britterna valde att kollektivt skjuta sig i foten genom Brexit, och varför den amerikanska arbetarklassen föll för en guldpläterad charlatan som Trump. Det fanns inga hållbara ekonomiska argument, tvärtom, men det handlade inte om pengar utan om identitet och erkännande – att bli sedd och respekterad – och då får det gärna kosta. Att det vore förnuftets häst som styr spannet var Platons fåfänga önskan, men dessvärre var det, är det, Eros och Thumos som drar män(niskor).

Historikern Francis Fukuyama vänder sig i sin förklaring av konflikters upphov till Platons begrepp thumos.

De svenska frivilliga hade sällan samma bevekelsegrunder som finnarna. Några var övertygade anti-kommunister eller russofober, men svenskarna saknade ändå samma thumos, som hos många finnar tog sig uttryck i blint hat och hämningslös grymhet – på bägge sidor. Utan att blinka sköt eller högg man regelbundet ner fångar av fel ”färg”. Där svenskarna såg kallblodiga mord på medmänniskor betedde sig finnarna som om de avlivade lägre stående djur. Mannerheim hade uppmanat till ”heder i fält” för att inte utlänningar skulle får bilden av finländare som barbarer, men någon respekt för motståndaren verkade inte existera överhuvudtaget. Det oförsonliga, avhumaniserande föraktet mot ”det röda patrasket” eller ”de vita slaktarna” genomsyrade konflikten och möjliggjorde brott mot mänskligheten som vi i senare kunnat förfasas över i Kambodja, Bosnien, Rwanda eller ISIS kalifat, och som nu förväntas återupptas i Afghanistan. För många deltagare i det finska inbördeskriget var målet att utrota den andra sidan, och hur Finland någonsin kommit över inbördeskriget är svårt att förstå. Har vi kommit över det, kan man kanske fortfarande fråga?

Min andra stora sommarbok som fortfarande spökar är den grävande svenska journalisten Diamant Salihus reportage från Stockholmsförorten Rinkeby där skjutvapenvåldet bland ungdomsgängen eskalerat bortom vett och sans. Bokens titel Tills alla dör (Mondial 2021) är ett direkt citat av en av tonårskillarna, då polisen frågar honom hur länge gängen har tänkt fortsätta mörda varandra? ”Tills alla dör”, svarar han.

Kompromisslösheten hos gängen kan säkert delvis tillskrivas det faktum att killarna är tonåringar eller snäppet kring tjugo. Som bekant och bevisat saknar unga män (under 21 år, påstår vissa) rent biologiskt förmågan att gestalta konsekvenser eller resonera i längre tidspann. Men det som gör våldsdåden i Rinkeby så bottenlöst tragiska och obegripliga är att så gott som alla mördare och mördade tillhör samma (andra) generation av somaliska invandrare, och att pojkarna i barndomsåren var bästa vänner. Deras familjer känner varandra, de har lekt tillsammans sedan dagis, sovit över hos varandra, busat och vuxit upp tillsammans, för att i tonåren via olika – lika självförvållade som tragiska – händelser splittras upp i två rivaliserande grupper, där gamla lekkamrater med stålblick kan fyra av en pistol mot sin tidigare bästis. Fjorton kulor i en kropp, i ett av de råare fallen.

Journalisten Salihu söker ursprunget till våldsspiralen i ett väpnat rån som en av de tonåriga killarna, i denna krets av redan rätt förhärdade ligister, utelämnas från. Kränkningen av att inte få vara med och råna med de andra går inte att reparera, alla ska ju vara värsta gangsta i amerikansk stil, och ett par skott i ryggen utlöser ett hämndbegär och soppan är klar att börja koka över. Flera mord och förnedrande våldsdåd – bland annat publiceras en videosnutt där några killar ur ena gänget pissar på en som ber för sitt liv – fortsätter att höja insatserna. Snart är ”den andra sidan” i konflikten avhumaniserad och det enda som gäller är total dominans, respekt och erkännande – thumos drar åter spannet. Hormostinna pojkar utan omdöme och perspektiv tvingas välja sida bland bröder och tidigare bästisar. Valet är slutligt och lojaliteten räcker till döden – som om inget alls existerade utanför deras lilla, blodiga förortsverklighet som fortsätter spåra ur i vansinnesdåd.

Som om inget alls existerade utanför deras lilla, blodiga förortsverklighet som fortsätter spåra ur i vansinnesdåd.

Det slår mig många gånger under läsningen att pojkarna riktar sina vapen helt fel. Fienden är inte det andra gänget, fienden är de själva. De inser någonstans att raseriet de alla upplever bottnar i obehandlad ADHD, identitetsångest och förvridna förväntningar om framgång och pengar. De både saknar och ser ned på sina pappor, om de har några, som i bästa fall fått en anställning i ett förnedrande låglönejobb som knappt kan försörjer familjen. De jämför dem med knarklangarna och yrkeskriminella som snedparkerar sina Audi vid kebabkiosken och delar ut godispengar till ungarna i kvarteret. Skolan och ”fritis” satsar mer och mer pengar, mycket mer per elev än i välbärgade område, men det räcker inte. Det ska vara sydtysk sportbil före man ens fått körkort, och hasch och kokain att bjuda på. Bling bling, bang bang! Jag läser och undrar om de själva inser vilka förbannade klichéer de drömmer om och själva är, men det gör de inte. Det ska vara tjocka guldkedjor runt de taniga halsarna och överstora Canada Goose-jackor som värmer de spensliga pojkkropparna.

Liksom det fanns moderata socialdemokrater i Finland 1917–18 fanns det naturligtvis mer måttfulla krafter också i Rinkebys somaliska samfund 2017–18. De som trodde på framsteg via arbete och ansträngning, som ser att vapen inte leder till något hållbart. Men det är inte de som inspirerar. Den lilla klick som väljer genvägen till ”respekt” och är beredda att dö på kuppen är också de som kräver uppmärksamhet och tvingar fram reaktioner på vad de gör, tvingar folk att välja sida. Mitt hjärta som genom hela boken kvider på bristningsgränsen inför de onödiga tragedier som spelas upp, får sig en extra stöt när jag läser om hur Rinkebybarnen i dagisåldern inte längre leker fotbollsspelare eller astronauter, utan gängmedlemmar. Med handen knuten som en pistol frågar de med pipiga röster varandra ”är du Shottaz eller Dödspatrullen”. Ja, det är så gängen i denna aldrig upphörande orgie av klichéer kommit att kallas. Är du punikki eller lahtari, hade det hetat på finska dagisgårdar 1918.

Är du Shottaz eller Dödspatrullen? Är du punikki eller lahtari?

Kanske ska man söka orsakerna till den vansinniga grymhet, respektlöshet och oförsonlighet som råder mellan rivalerna i just det faktum att man tillhör samma grupp, vare sig finländare 1918 eller somalier i Rinkeby hundra år senare? Att det upplevda sveket från den andra sidan får en ytterligare dimension av thumos för att man riktat vapen mot sin närmaste, sin bror och landsman? Att man så tydligt ser sig själv, och allt det man avskyr hos sig själv, i den andre? Att man egentligen vet att fienden inte är den andre, utan omständigheterna som man själv inte är stark nog att förändra, och att mördandet och förnedrandet är tillåtet för att man också själv, liksom den andre, inte mäktat göra rätt utan förfallit till en usling som vänt pipan mot sin bror? Här krävs psykologi och social förståelse på en nivå som överträffar min formella kompetens, jag kan bara försöka tvinga mig själv att förstå vad som kan få en människa att degenerera till en brödramördares nivå. Att unga pojkar i ett Välfärdssverige som kastar pengar efter både skolor och fritis spårar ur i gängkonflikt och kallar det för ett krig där alla måste dö är tröstlöst, onödigt och stenkorkat. Med Ville Pusas odödliga ord; ingen vinner.

Amerikanerna och deras allierade i ”kriget mot terror” i Afghanistan sloddes i tjugo(!) år för att hämnas attackerna mot New York och Washington DC i september 2001. Osama bin Laden är död men al Qaida lever, moderniseringen och liberaliseringen av landet är fortfarande halvvägs, och så fort de västliga trupperna började dra sig ur dök talibanerna upp igen. Den ideologiska och religiösa övertygelsen hos ökenkrigarna, deras thumos, trumfade alla framsteg, institutioner och konventioner som man byggt upp sedan hösten 2001. Ett massivt fiasko vars följder världen och det afghanska folket, särskilt unga och kvinnor, sannolikt får leva med lika länge som Finland levt med minnen och splittring från sitt eget inbördeskrig.

På den islamska kyrkogården i Stockholm avslutar Diamant Salihu sin bok. Där ligger ett tiotal färska gravar med unga kroppar genomborrade av kulhål. Sida vid sida, nära varandra, precis som de varit som barn.

________

Janne Strang (f. 1974) är journalist och kurator för Förlagets innehållssida FRLGT. Mera av Janne och våra skribenter hittar du här nedan och på frl.gt. (Foto: Stijn Swinnen)

Janne Strang: Inbördeskrig i finska skogar och afghanska berg – och svenska förorter