Janne Strang: Monster, män och en mastig memoar

Janne Strang 30 november, 2020

Janne Strang läser Barack Obamas memoarer och kontrasterar den elegant formulerade tegelstenen med Donald Trumps och Lordis ytliga buller. De två sistnämnda visade sig ha mycket mer gemensamt än man först kunde tro.

Vid Eurovisionen 2006 blev Finlands långvariga drömmar äntligen besannade då chockrockarna Lordi i överlägset majestät röstades fram till vinnare. Aldrig hade den kitschiga schlagerfesten sett något så vulgärt och omskakande. Förtjusningen i Aten var gränslös, alla ville ha en selfie med de finska monstren och Hard Rock Hallelujah blev ett begrepp i hela Europa. Många trodde och hoppades att ESC:s mossiga poptradition nu kastats ut genom fönstret för gott. En ny tid var här!

Vid valet i USA 2016 blev den högerpopulistiska Tea Party-rörelsens drömmar äntligen besannade, då reality-tv-stjärnan Donald Trump valdes till president i vad han själv kallade en jordskregsseger. Aldrig hade Washington DC sett något så vulgärt och omskakande. Förtjusningen bland the deplorables var gränslös, alla ville ha en bit av monstret och Make America Great Again blev ett begrepp över hela världen. Många trodde och hoppades att den mossiga gamla politiken nu kastats ut genom fönstret för gott. En ny tid var kommen! Eller …?

Många trodde att det gamla och mossiga nu kastats ut genom fönstret.

Allt det som Trumps föregångare Barack Obama hade fått till stånd inom hälsovård, miljöskydd, internationella samarbeten och finansekonomisk reglering mm. skulle nu avvecklas. Och det var inte lite. I sin färska memoarbok A Promised Land berättar Obama om den enorma ambition hans administration hade, och den massiva arbetsbörda man lade in för att mejsla fram lagförslag, och inte minst vilka hinder som måste övervinnas för att genomdriva dem.

Bokens stil är – som författaren själv – utförligt formulerad, väl strukturerad och sanslöst mångordig. Den nästan 800 sidor långa tegelstenen klockar in på knappt trettio (!) timmar som ljudbok, benäget inläst av presidenten själv med sin sympatiska och intelligenta stämma. Stundtals kan man riktigt rysa av välbehag, värmen och tryggheten i Obamas mjuka och empatiska stämma, då han berättar om sin uppriktiga vision och arbetet för en bättre, mer rättvis värld. Det var flera nätter jag lät mig vaggas till sömns av de oändliga harangerna som i minsta detalj beskriver till exempel möten med och personligheten hos olika världsledare från Vladimir Putin till ayatolla Khamenei, och alla intrikata, strategiska överläggningar som Obama-staben förde, såväl det gällde att driva lagsförslag förbi senatens obstruktionistiska, republikanska ledare Mitch McConnell eller lönnmörda Osama bin Laden.

Ständigt återvänder Obama till det personliga. Djupa, kärleksfulla reflektioner om vänner och familjen punkterar det politiska narrativet, storyn om hur Michelle och barnen upplevde de åtta åren i ljuskäglan, eller hur ”Barry” själv smög ut på en sneaky cigarette efter en lång arbetsdag – en ovana han lade bakom sig samma dag som hans signaturbedrift, hälsovårdsreformen ACA, blev ratifierad. Att han istället började konsumera maniska mängder nikotintuggummi var, erkänner han, ett personligt bakslag – ”I merely traded one addiction for another” – men också det bidrar bara till att göra honom än mer mänsklig.

Varje ord är avvägt, varje svar är logiskt och varje lösning praktisk.

Att läsa Obama påminner om att läsa Georg Henrik von Wright – varje ord är avvägt, varje svar är logiskt och varje lösning praktisk. Den teknokratiska centrismens krassa förnuft kolliderar med ett hjärtevärmande rättvisepatos, som genomsyrar Obamas varje argument och beslut. Politiken, också på allra högsta nivå, är ”bara ett jobb” och vardagligt kneg, men samtidigt en unik möjlighet och ett betungande konstant ansvar för att göra världen lite bättre.

I många långa stycken öppnar och försvarar Obama sin tankegång bakom olika lagintitiativ och försöker visa hur han trots ihållande och ofta mördande (”orättvis”, skulle han säga) medial kritik ändå aldrig gjorde några egentliga allvarliga misstag. Och uppfattade någon det så, så berodde det på missförstånd, illvilja eller dålig strategisk kommunikation från hans egen sida. Men det får man ge författaren, detta är hans egen historia och han berättar den ur sitt perspektiv. Här saknas ändå aldrig förståelse för att andra kan se saker annorlunda. Humöret är för det mesta stabilt och stoiskt, men två saker väcker vreden i honom – när pressen medvetet förvränger hans ord och avsikter, eller när någon i hans stab läcker intern information.

A Promised Land har redan hyllats som den bästa memoarbok en (amerikansk) president någonsin skrivit, och faktum är ju att orden alltid varit Obamas vän. Kanske beror det på hans tankes klarhet. Jag sällar mig gärna till kören, även om jag märker att en stor del av min begeistring säkert kommer ur en känsla av hämnd.

En stor del av min begeistring för Obamas bok kommer ur en känsla av hämnd.

Att dagligen ha lyssnat på den nuvarande (avgående) presidentens imbecilla och lögnaktiga, ytliga och förhatliga retorik, gör att Promised Land faller som en rengörande atombomb i den offentliga diskursen, en Little Boy eller Fat Man som sätter definitiv punkt för fyra–fem år av ödeläggelse och intellektuellt svårmod.

Att lyssna på Trump var som att ha en trött och hungrig treåring skrikande i örat natten igenom. Hans politiska idéer, såvitt det fanns några, kändes alltid som om någon hade skurit upp kraniet och pissat en rakt i hjärnan. Tomma tunnor, mycket buller. Men Trump blev vald för att ge Washington en kick i arslet, skaka om i dammiga strukturer och väcka det korrumperade body politic att verkligen se det folk de tjänar. Men i stället för en folkets ädla riddare fick man sig en sjufalt mer korrupt, rabiessmittad alligator som hann infektera så gott som alla träskdjur han kom i kontakt med.

Jag spådde redan dagen efter mardrömsvalet 8 november 2016 att Trump aldrig kommer att bli omvald, och trots att det tidvis såg osäkert ut, fick jag till slut rätt då Joseph Biden 12 november 2020 säkrade elektorerna i Pennsylvania och därmed ströp Trumps sista chanser till en andra mandatperiod. Trump själv, och hans närmast sörjande sycophants var de enda som vägrade förstå vad som hänt – att det var över.

Att lyssna på Lordi är också en plåga. Dels kan han inte sjunga, och lyssnar man på texterna känns det som om någon urinerade en i örat. Tomma tunnor, mycket buller. Men på vingarna av Eurovisionsegern 20 maj 2006 åkte Lordis album The Arockalypse in på topplistorna i Europa. Man sålde guld i Sverige och trippelplatina i Finland, och bandet figurerade under det kommande året i bokstavligt talat samtliga medier, från musikprogram i radio till damtidningar och tv-nyheter. Monsterrocken drog fulla hus.

Det stod klart för alla utom dem själva att det var över.

Men redan dryga två år senare, när nästa album Deadache släpptes, stod det klart för alla utom bandet själv att festen var slut. Visst, det såldes lite här och var, men inte ens på hemmaplan nådde skivan mer än en femteplats. Och det blev bara värre: de två följande albumen Babez For Breakfast (2010) och To Beast Or Not To Beast (2013) – herregud vilka titlar – floppade totalt, och det var bara Mr Lordi själv och hans närmast sörjande som fortfarande vägrade förstå vad som hänt – att det var över.

Dokumentärfilmen om Lordi av regissören Antti Haase hette Monsterman (2014) och börjar med en scen där Lordis restaurang i hemstaden Rovaniemi precis har gått i konkurs. Medan hans kompisar bär ut skräckfilmsprylar som dekorerat The Rocktaurant (ja, den hette faktiskt så) står Mr Lordi själv, avklädd som Tommi Putansuu, och skakar på huvudet. Han kan fortfarande inte fatta vad som hänt. Vart försvann glamouren, var är all support, var är fansen? I en bitter scen i filmen berättar han om sin besvikelse över finländarna, hur de övergav bandet trots att man hämtat hem trofén från Aten. Var gick det fel?

Skulle Trump besitta ett uns självrannsakan skulle han säkert ställa samma fråga, och svaret skulle vara det samma som till Lordi: Det var aldrig er som den breda massan av människor tyckte om, utan det ni representerade för dem – en våt trasa i ansiktet på etablissemangen; den självgoda, maktfullkomliga eliten i Washington eller expertjuryn i Eurovision. Själv bestod ni aldrig av något innehåll att älska. I fallet Trump en själsligt trasig och ihålig, självisk charlatan för vem inga ambitioner någonsin nått bortom det egna egot och uppmärksamhet. I fallet Mr Lordi en halvtafflig låtskrivare som i allt konstnärligt relevant upphört att utvecklas efter högstadiet, men skamlöst fortsatt våldta The King’s English och exploatera barnkammarmelodier och hårdrocksklychor utspökad till en biroll i en b-klass horror matinee från tiderna då Sean Connery ännu var Bond. Det fanns helt enkelt inget there there, bara en smäll- och rökbomb vars svavelosande kulisser man snart fick nog av. Jämfört med den älskvärdhet, omtanke och djup som Obama inte bara lyckas utstråla utan också formulera, framstår de två monstren som pur, plufsig hud, renons på substans undertill.

På Youtube kan man se ett videoklipp från dagarna efter valet där Trumps sista supporter, vännen och personliga advokaten Rudolph Giuliani, står framför en garagedörr på en parkeringsplats i utkanten av Philadelphia och försöker övertyga medierna om att Trump fortfarande kan vinna valet. Mitt i presskonferensen kommer får han höra att Biden säkrat segern. ”Rudys” reaktion är obetalbar – en tragikomisk klassiker. #allthenetworks

Längst fram vid scenkanten står Lordis sista supporter, hans egen mamma.

I filmen om Lordi fortsätter bandet – och kanske främst Tommi – att tappert övertyga sig själva om att de fortfarande finns. På ett torg i vintermörka Rovaniemi, med den nyligen stängda rocktauranten i bakgrunden, ställer de till en liten festival med sig själva som huvudakt. Sommaren 2006 hade man dragit hundratusen pers till Salutorget i Helsingfors, och självaste president Halonen steg upp på scen. Nu kommer ingen. Längst framme vid scenkanten står Lordis sista supporter, hans egen mamma, och klappar ivrigt med vantarna i den kulna kvällen.

Epilog: Året efter Lordis stora seger, då Eurovision ordnades i Helsingfors våren 2007, återställdes ordningen på torpet. Vinnare blev den svulstiga powerballaden Molitva framförd av serbiskan Marija Šerifović. Hoppet om den rockrevolution som man fäst vid monstren från Lappland stod ingenstans att finna. Visserligen försökte Finland återskapa Lordis framgång genom att följande år skicka ännu ett metallband till Belgrad, men Teräsbetonis patetiska hjältekväde Missä miehet ratsastaa räckte inte högre än till åttonde plats.

När Joe Biden den 20 januari 2021 flyttar in i Vita Huset, är det ordning på torpet som står i första rummet. Obamas tidigare vice har redan utsett stommen av sin stab, ett mångfaldigt koppel garvade veteraner och yngre, välutbildade och överkompententa hikare till tjänstemän. Fyra år av avsiktlig nedmontering av federalstatsapparaten kommer snart att vara glömt, och även om Trump Jr eller någon av de ivrigare stövelslickarna i partiet ännu 2022 orkar ställa upp i mellanårsvalen, lär det knappast bli mer än en symbolisk åttondeplats för den amerikanska högerpopulismen.

Vad den gamla reality-stjärnan Trump själv, i sommar 75 år gammal, ska företa sig är ännu oklart. Återvända till reality-tv, kanske? Åka på en never-ending MAGA Tour genom röda delstater, eller fortsätta tweeta oförskämdheter till sina trots allt miljoner fans? En stor del goddagspiltar kommer sannolikt att avfölja cirkusen, såvida den inte fortsätter erbjuda konstant underhållning.

I en nyckelscen i filmen Monsterman får vi följa Tommi Putansuu ta tåget från Rovaniemi söderut till skivbolaget Sonys högkvarter i Esbo. Skivbossen Kimmo Valtanen, som varit med och kultiverat Lordis show och uttryck till en internationell schlagerbest, vände sig under segerfesten i Aten till mig och med världens största grin sade: ”Ylivoimainen voitto oli ainoa mahdollisuus” – en överlägsen seger var det enda möjliga. Champagne. Peak Monsterican Dream. Men nu är Kimmo bekymrad – Lordis två senaste skivor har inte sålt just alls, och efter lite Finnish small talk inför dokumentärkameran, får han till slut sagt att det nog inte längre lönar sig för skivbolaget att ge ut fler Lordi-album. Istället föreslår han en ny riktning för Mr Lordis karriär: ”Hur skulle det vara, Tommi, om du gick med i reality-tv?”

____________________

(Foto: Anne Nygård / Unsplash)

Janne Strang, 46, är journalist, kolumnist och kurator för FRLGT. Mera om politik och litteratur av Janne hittar du här: