Bilden av finländare som ett läsande folk är stark och seglivad, men fullständigt ihålig. Det menar forskaren och författaren Kai Ekholm, som i fjol pensionerades från sin nästan två decennier långa tjänst som ledare för Nationalbiblioteket. 

Vi har de goda Pisa-resultaten från början av millenniet och många gamla rekord vad gäller antal dagstidningsprenumerationer och läsaktivitet. Vi har de mest avancerade biblioteken i världen och så sent som 2017 skrev brittiska The Guardian en hyllande artikel om finländarna, som då utsetts till världens mest läskunniga folk. 

Men bara för att alla kan läsa, betyder inte att nån gör det. 

Bibliotekslånen sjönk med en miljon band under åren 2014–18. Skolelevers vokabulär har krympt märkbart under hela 2000-talet och få barnkammare inreds längre med en egen bokhylla, för att inte tala om vardagsrummen, målar Ekholm vidare på sin dystopi om det forna bildningsfolket i färd med att frivilligt nedmontera både sitt kulturarv och språk. 

Myten om den finska bokmalen är inget mer än “vackert självbedrägeri”, skriver Ekholm och återger statistik som visar att det finska genomsnittshushållet köper tryckta böcker för bleka 71 euro årligen. 

På sprit sätter man över 600 spänn. 

Där hemma tävlar tv:n, spelmoduler, Netflix, laptops och mobilen om lästiden. Nyhetsnotiser blinkar till, någon lajkade någonting på Facebook, motståndaren väntar på ditt schackdrag och din podcast är ännu på hälft. I skolan övergår man till allt fler digitala och audiovisuella läromedel, och hittar inte universitetsstuderanden källmaterial till sina uppsatser på YouTube så kan det kvitta. 

Är det kanske så, vilket också Helsingfors konstmuseums tidigare direktör Janne Gallen-Kallela-Sirén påstod i en mycket häcklad intervju i januari 2011 (och senare fick upprättelse för), att vi lämnat den skrivna kommunikationens era? 

“Bakom oss ligger 500 år av Gutenbergs galax, där det tryckta ordet var den hegemoniska maktens redskap. Vi står nu på tröskeln till det visuella århundradet och Gutenbergs gamla galax vajar under oss. Den visuella läskunnighetens fält behöver nya ledande aktörer.”

Sirén gav sin legendariska intervju till tv-kanalen Nelonens nyheter i sin dåvarande egenskap av ambassadör för Helsingfors Guggenheimmuseum, och bidrog enligt många med sitt elitistiska snicksnack till att – som det ju sedan gack – sänka hela projektet. När Guggenheimplanerna slutligen havererade efter omröstning i Helsingfors fullmäktige, hade Sirén redan lämnat landet för ett nytt chefsjobb vid ansedda Albright-Knox-muséet i Buffalo, New York. Bland, får man förmoda, mindre visuellt hostila medmänniskor. 

Ingen är profet på hemmaplan, men Siréns vision om bildens revolution i mänsklig kommunikation innehåller kanske mer än bara en gnutta sanning. Vi ser det i meme-kulturen, som utvandrat från chatboards till traditionella dagstidningars nyhetsnotiser. Vi ser det i uppskattningar om att åttio procent av allt innehåll på internet i dag består av videoklipp. 

Och vi såg det nyligen i kommunikationsbyrån Kreabs chef, rabulisten Mikael Jungners utfall på Twitter, där den tidigare Yle-chefen och ex-partisekreteraren för Sdp attackerade själva utgångspunkten i Kai Ekholms kolumn, det vill säga den allmänna uppfattningen att läs- och skrivkunskap är värdefulla i sig. 

“Böcker och läsning är bara ett kort mellanstadium i mänsklighetens historia. Miljoner dyslektiker tar glatt steget vidare. Berättelser i bokstavsform är för många människor lika naturligt att absorbera som musik via noter. För vissa lyckas det, men det gör det inte till ett ideal.” 

Jungner har under senaste året varit grundare av och synlig i sitt arbete för riksdagsledamot Harry “Hjallis” Harkimos populistiska enmansparti Liike Nyt. På rörelsens officiella agenda ligger utveckling av digital demokrati, men allt tyder på att det faktiska målet är presidentvalet 2024, där Harkimo och Jungner et consortes hoppas på ett populistiskt outsider-fenomen à la Trump eller Macron. 

Den här bakgrunden är relevant i och med att Harkimo hör till den grupp av “miljoner dyslektiker” som Jungner i sin tweet tar i försvar. Hjallis har ofta beklagat sina läs- och skrivsvårigheter offentligt, och kommunicerar själv helst via sina tv-program och videobloggar eller sammankallade pressevenemang. 

Jungners kritik av det skrivna ordets betydelse ska kanske inte reduceras endast till ett försök att gallra i den politiska terrängen och bereda väg för en illiterat framtida president. Utfallet ligger i all sin arrogans och kvasi-visionära patetik också helt i linje med den kommunikationsprofil som ärkeliberal köksfilosof han lagt sig till med på sociala medier. 

Vad som ska ersätta det skrivna ordet yppar dessvärre Jungner inget om (men en kvalificerad gissning är att svaret innehåller buzzwords som blockchain, AI och algoritm). Däremot begåvade han i samma veva sina läsare på Twitter med några ytterligare insikter om litteraturvärlden – dels att tryckta böcker är ett “uselt användargränssnitt för interaktion” och att böckernas “standardlängd på 300 sidor” är onödigt långt. 

Förlagets författare Maria Turtschaninoff var inte den enda som fick sig ett gott skratt av kommunikationskonsultens hjärnspöke om böckers förmodade standardlängd, men till Jungners försvar kanske kan anföras att konspirationen i sidantal säkert framstår som fullt verklig om ens bokdiet består av self-help-guider från Business & Management-avdelningen på Pocket Shop vid Helsingfors-Vanda flygplats. 

Vad gäller påståendet om att användargränssnittet hos papper är dåligt då det inte tillåter interaktion, avslöjar slutligen att Jungner är en skytt som föredrar att avlossa sin hagelbössa som man gör i det mytiska Texas – utan att tänka efter, och gärna med ögonen fast. 

Att böcker saknar det interaktiva elementet är i dag deras allra största konkurrensfördel, för att tala i termer som också affärskonsulter greppar. Alla som prövat på det, vet vilken unik upplevelse det är i dagens digitala vardag att försjunka i en riktig bok av papper, band och bläck. 

När man väl ställt in mobilen på stör ej och satt den på laddning i ett annat rum, då man stängt av tv:n och slängt fjärrkontrollen bortom armlängds avstånd, då ungarna är hos mormor över helgen och sambon gått ut med sina vänner på krogen. Då det enda som finns är det rena, vita, lite sträva pappret, fyllt med välformulerade ordföljder i följsam font, som tar en bort och upphöjer tanken från tillvarons begränsningar, föder bilder och introducerar nya människor, tuttar fyr på känslor man inte trodde fanns. 

Den sociala interaktion som böcker däremot genererar när man lånar ut dem och låter dem gå vidare till andra, är också unikt för deras “användargränssnitt”.

Läsning och berättelser i text är inte bara grunden för vår civilisation och det samförstånd som samhällsbygget förutsätter, det är också en njutning och en lyx, i lika mått eskapism som en lektion, en nästan syndigt skön och lite förbjuden egen tid, som dessutom för varje stavelse, meningsbygge och reflektion, bit för bit, fogar in klossarna i byggprojektet som är ditt bättre jag.

Fotnot: I en tweet några veckor efter läsdebattens höjdpunkt erkände Mikael Jungner för mig att hans utfall aldrig handlade om skönlitterär prosa, utan komprimering av faktaböckers poänger. Men tack för en intressant debatt, får man väl säga. 

Fotnot2: Här nedan ligger några av Förlagets böcker som berör läsning, skrivande och litteraturens betydelse.