Jag följer presskonferensen om Internationella klimatpanelen IPCC:s nya rapport via dator ute på landet. När jag slår igen laptopens lock hör jag tranorna. Rakt ovanför sommarstugan flyger de. Tranorna ropar till varandra, gällt och ekande: ku-krroo, ku-krroo. Jag hör sorg i ropen.
Jag följer tranorna med blicken när de drar mot sydost över åkern och skogsdungarna som gränsar till vår tomt, två vuxna och en ungfågel, kanske en av de lokala tranfamiljerna som häckar nere på myren och nu är på väg söderut. Sorgen jag tycker mig uppfatta i deras rop är inte deras. Det är min egen klimatsorg jag hör.
Den första delen av IPCC:s sjätte utvärderingsrapport slår fast att jordens medeltemperatur nu är 1,1º C högre än 1750, det vi kallar förindustriell tid. Det råder inga som helst tvivel om orsaken: utsläpp av växthusgaser till följd av mänsklig aktivitet, framför allt förbränning av kol, olja och fossilgas.
Enligt Parisavtalet från 2015 bör jordens medeltemperatur inte få stiga mer än 1,5º C om vi inte vill riskera en skenande uppvärmning. I den nya rapporten görs bedömningen att även om vi stoppar utsläppen nu kommer temperaturen att stiga över den nivån någon gång under detta sekel. Vi har förmodligen passerat en eller flera trösklar i klimatsystemet, som gör en viss uppvärmning oåterkallelig.
Vi har förmodligen passerat en eller flera trösklar i klimatsystemet, som gör en viss uppvärmning oåterkallelig.
Fortsätter utsläppen på ungefär samma nivå som nu kan vi enligt rapporten räkna med att medeltemperaturen sannolikt stiger över 1,5º mellan 2030 och 2035 och två grader passeras någon gång mellan 2040 och början av 2050-talet. Ska vi ha 50 % chans att hålla temperaturökningen vid 1,5º får vi släppa ut högst 460 miljarder ton (Gt) koldioxid till. Det ger oss omkring 11 år med nuvarande utsläppsnivå innan det är för sent. Eller för att uttrycka det lite annorlunda: under innevarande decennium avgörs om vi lyckas hålla uppvärmningen på en någotsånär ”säker” nivå eller ej.
Här kan man läsa mer om utsikterna att hålla temperaturökningen vid 1,5º eller 2º.
Rapportförfattarna skriver att det är ”etablerat faktum” att mänskliga utsläpp har ett samband med extremväder. Det som kallas ”attributionsforskning” har gått framåt med stormsteg de senaste åren. För att ta ett exempel: forskarna kan nu säga att klimatförändringarna gjorde värmeböljan i Europa 100 gånger mer sannolik än den skulle ha varit utan dessa. Även torka, stormar, extrem nederbörd, och översvämningar förvärras av den globala uppvärmningen. Läs mera här.
Forskarna konstaterar att inga regioner är oberörda av effekterna av klimatförändringarna. Den gamla tron att Finland och resten av Norden skulle gynnas av uppvärmningen är felaktig. Tvärtom är vi riktigt illa ute om Golfströmmen skulle försvagas, som en ny forskningsstudie antyder. Den studien hann dock inte publiceras i tid för att komma med i den nya rapporten, så den får vi återkomma till.
Den gamla tron att Finland och resten av Norden skulle gynnas av uppvärmningen är felaktig.
En tredje viktig nyhet i IPCC:s nya är frågan om klimatkänsligheten. Forskarna kan nu med stor säkerhet slå fast att jordens medeltemperatur riskerar att höjas med omkring 3º C om atmosfärens koldioxidhalt fördubblas jämfört med förindustriell tid. Spännvidden i bedömningar ligger mellan 2,5 och 4º vilket är både bra och illa. Bra är att temperaturökningen inte verkar bli så hög vid en fördubbling av CO²- halten som vissa tidigare scenarion visat. Men den låga klimatkänslighet (kring 1º C) som en del debattörer genom åren hänvisat till när de uppmanat oss att ta det lugnt kan vi inte heller räkna med. Våra barnbarn måste räkna med att världen sannolikt blir 3º C varmare om vi inte gör någonting nu.
Här finns en bra sammanfattning från Carbon Brief av hela klimatrapporten.
Jorden är nu alltså 1,1º C varmare än före industrialismen och vi ser redan följderna: värmeböljor, våldsamma bränder i Sibirien och Nordamerika och kring Medelhavet, häftiga regn, översvämningar. Extremväder som ännu för bara några år sedan antogs drabba världen först under andra halvan av detta sekel. Det kommer som en fasansfull illustration till den nya klimatrapporten.
Den är en larmsignal. En ljudligt tjutande siren.
Men lyssnar man äntligen? Eller blir det som Aftonbladets krönikör Wolfgang Hansson skriver: ”Varje gång det kommer en ny larmrapport om hur effekterna av den globala uppvärmningen accelererar så väcks förhoppningar om att det ska vara den väckarklocka som får ansvariga inom alla områden att vakna. Men varje gång slår de sömndrucket på snooze-knappen och somnar om.” Kommer de även den här gången att slå på snooze?
Kommer beslutsfattarna även denna gång slå på snooze-knappen?
Jag skriver detta onsdagen den 11 april. I mitt twitterflöde har jag nyhetsbyrån Reuters, som alldeles nyss meddelade att ”president Joe Bidens ledande rådgivare nu pressar OPEC att öka oljeproduktionen i ett försök att hålla ner prisökningar som hotar den globala ekonomiska återhämtningen.” Mindre än två dagar efter publiceringen av #AR6WG1 är det alltså business as usual. Jag hör tranornas sorgsna rop eka i huvudet.
Hela IPCC:s sjätte utvärderingsrapport kan laddas ner här och sammanfattningen för beslutsfattare här.
_______
Lars Sund (f. 1953) är finlandssvensk författare, klimataktivist och amatörornitolog bosatt i Uppsala. Han arbetar just nu på den avslutande delen i sin romantrilogi, av vilken tidigare utkommit Tre systrar och en berättare (S&S, 2014) och Där musiken började (Förlaget, 2018). (Foto: Laurent Denimal (porträtt) och Anne Nygård.)
