Det finns ingen text som kan läsas på ett tryggt sätt, som om man matades med himmelrikets manna och ens enda uppgift var att svälja. Allt mänskligt är farligt, skriver Tatjana Brandt i sin essäbok Läsa tankar. Läs ett utdrag här!
George Eliot är en pseudonym som antogs av en kvinna med ett lika märkligt livsöde som hennes författarskap var originellt. Hur kom det sig att den mycket religiösa bonddottern döpt Mary Anne Evans började översätta radikala, religionskritiska filosofer hemma på sin kammare? Att hon bytte namn till det lite tjusigare Marian Evans, flyttade till London och etablerade sig som tidskriftsredaktör och essäist? Ännu märkligare är det kanske att denna okonventionella kvinna, som levde i ett förhållande utom äktenskapet och gick sin egen väg också när samhället utövade stort tryck på anpassning, skrev romaner som uppfattades som moraliska ledstjärnor i det viktorianska Storbritannien. Många trodde att George Eliot var en trygg faderlig präst, en klippa av oföränderligt lugn i en omvälvande tid.
Att skriva om en människas liv är både meningsfullt och samtidigt vådligt. Någon som har levt och verkat, arbetat och älskat, går att ana och föreställa sig trots att hon varit död i över hundra år. Samtidigt är det svårt att underskatta riskerna. Det är lätt hänt att man bara projicerar sig själv på den man försöker se. Dessutom vimlar det av modeller och förväntningar på hur ett liv ser ut och jag har liksom de flesta andra fördomar, rädslor, blinda vinklar och emotionellt bråte som med nödvändighet kommer att infiltrera min klarsyn. Samtidens bärande berättelser och klichéer nästlar sig in i de mest personliga drömmar och förhoppningar. När jag mödosamt stakar ut min egen livsväg och berömmer mig om att vara oberoende och fri sneglar jag oroligt på de givna modellerna. Förstås.
Vi är så anpassningsbara, så översocialiserade, så rädda. Jag märker med stigande förskräckelse hur djupt allt det som jag tror att jag kan ställa mig över egentligen går i mig. Kapitalismen, karriärismen, materialismen, bekräftelsebehovet … jag kan sprattla och svära men jag har dem under huden i alla fall.
Den tyska filosofen Martin Heidegger inledde en berömd föreläsning om Aristoteles med meningen »Aristoteles föddes, arbetade och dog«. Och just så trodde eller hoppades Heidegger nog att han själv skulle få stå inför sin egen livsgärning när han väl var död. Men så blev det inte. Hans läsare är idag allt djupare inbegripna i en brottning med hans vålnad. Vilken betydelse har hans handlingar i samtiden, hans dagbok och hans brev för det filosofiska verket? Om den storslagna mästaren visar sig ha nazi-sympatier och en skuggröst i sina dagböcker som är gnällig och andefattig? Om han skriver långrandigt och självcentrerat utanför sina stora verk? Vad betyder det? Hur kommer vi att förhålla oss till en signatur som vi inte kan sympatisera med? Och vilka delar av en persons avtryck, hennes spår i historien, ska vi anse räknas som en del av det signaturen bär med sig? Bara det som är »text«?
Jag förhåller mig annorlunda, är mer på min vakt, läser mindre tillitsfullt om jag relaterar ett författarskap till en bristfällig, mångfasetterad signatur än om jag tänker mig att verket är en fullständigt autonom text, en ren produkt. Tanken på att inte läsa alls om inte författaren är otadlig är idiotisk. Det finns ingen text som kan läsas på ett tryggt sätt, som om man matades med himmelrikets manna och ens enda uppgift var att svälja. Allt mänskligt är farligt. Mina drömmar och passioner, övertygelser och vanföreställningar är också potentiellt farliga.
All kreativitet har inom sig löftet att låta oss skapa verk, tankar, konst som är större än vi själva. Romankaraktärer med djupare insikt och vidd än sina författare. Dikter med resonans, komplexitet och rymd som vida överträffar vad upphovspersonen någonsin kunde ta i sin mun i vardagliga situationer. Eller ens tänka utanför sitt verk. Det finns poesi som sjunger på andra sidan om det vetbara.
Det är inte gud som skrivit böckerna i våra bibliotek – inte ens Bibeln. Det är människor. Komplicerade, bristfälliga, ibland ondskefulla och själviska, ibland milda och ömsinta, men människor. Det kanske intuitivt känns paradoxalt men jag tror att viljan att läsa enbart texten utan minsta hänsyn till signaturen riskerar att leda till allt för exegetiska, troskyldiga och i förlängningen osjälvständiga läsningar. Efter att ha tvekat rätt länge har jag kommit till att det är klokt att göra sig föreställningar om upphovspersonen, det hjälper mig att läsa med tillräckligt stor uppmärksamhet och med sinne för det komplexa, brutna och fatala. Föreställningar är hala och opålitliga, ett slags fantasier. Signaturen är en byggnad med alla dörrar och fönster öppna. Kanske också med ett hål i taket. Ett slags litteratur bakom litteraturen, en resonansbotten, en dröm. En fråga.
Målet är inte att nå någon form av förståelse bakom texten, få ett »svar« eller kunskap med förklarande kraft utan snarare det motsatta. Att skapa mer rum för oförståelse, rensa upp bland de färdiga modellerna och automatiska bilderna som genast smyger sig in. Göra plats för det oväntade, egensinniga och kluvna. Många fantastiska konstnärer har varit riktigt ruggiga människor. Ondskefulla på riktigt. Elaka. Det är bra att veta, det ger läsningen djup. En bok är inte katekesen. Tvärtom. Litteraturens löfte är att vi kan stiga in i människan, inte i himmelriket.
