I FRLGT:s serie av utdrag ur Förlagets aktuella böcker presenterar vi här Maria Turtschaninoffs vackra historiska roman Arvejord. Vi kommer in berättelsen på 1600-talet i inledningskapitlet kallat Nevabacka.
TORPET STOD TOMT och skogen började vandra in på de små åkerlapparna. Skogen är snabb på att göra det. Den sänder in ett skott eller två, några trevare, nästa år är skotten redan manshöga och många fler, snart går det knappt att se att det en gång legat en åker där, att någon plöjt och harvat och sått.
Det gick några år. Byn längs åstranden växte sig större. De låglänta åkrarna där var mer lättarbetade och gav bättre skörd än steniga små skogstorp. Längs ån transporterades tjäran som brändes i skogen, djurskinn och smör och rågtunnor som skulle betalas i skatt. Där fanns fisk att få, och längs med ån kunde man vintertid gå eller skida ända till Gamlakarleby vid kusten.
I en backstuga, halvt nedgrävd i marken invid ån, bodde en gammal kvinna med sin yngsta dotter, Estrid Johansdotter. Modern var sträng och gudfruktig och lärde sin dotter katekesen och bönerna och höll henne i Herrans tukt och förmaning. När hon upptäckte att flickan hade lätt att lära sig utantill, och därtill hade en klar och vacker röst, lärde hon Estrid alla psalmer hon själv kunde. Estrid tyckte om att sjunga, och när förrådet av psalmer var uttömt letade hon upp alla som kunde visor och ballader i trakten och lärde sig av dem. Men det fick hon göra utan moderns vetskap, för den gamla ansåg allt sådant vara världslig synd. Genom visorna fick Estrid en mängd kunskap om världen hon aldrig skulle ha fått av sin mor, och mångt och mycket handlade om vittror och troll och skogens osedda invånare. Snart var de henne lika bekanta som apostlarna och Guds heliga moder. Estrid blev känd som flickan som alltid sjöng: då hon tvättade i ån, då hon vallade byns får mot en liten slant, då hon badade bastu och då hon sopade stugan.
Då modern fick reda på att Estrid sjöng också världsliga sånger, försökte hon med kvasten prygla henne ren från denna synd, och det var inte första gången hon använde kvasten för att hålla sin dotter på Herrens smala väg. Estrid gjorde som hon brukade, gick ut i skogen och satte sig under en rönn. Att rönnar är skyddsträd visste hon genom de urgamla trollsånger hon lärt sig. Till rönnen sjöng hon om sina sorger, och rönnen, och skogen, lyssnade. Estrid sjöng alla de sånger för trädet som hennes mor förbjudit, och rönnen bevarade dem åt henne.
Då människor fanns i närheten sjöng hon hädanefter bara psalmer.
Så dog modern, och rätten till backstugan togs ifrån Estrid. När begravningen var över och stugan tömd satte hon sig på stenen utanför det gamla hemmet. Hon borde ha varit förtvivlad, moderlös och hemlös som hon var. Men hon kände sig förunderligt lätt. I handen höll hon en klase rönnbär, för det var september och träden höll på att skifta färg.
Hon kunde ta plats som piga. Så gjorde de flesta fattiga flickor. Fick hon ingen tjänst skulle hon komma på rote och få leva på nåder i andras hus och gårdar.
Men Estrid ville inte bli piga.
Hon reste sig och lämnade hemmet bakom sig, utan att se sig om. Hon gick norrut, ut i skogen där hon visste att hon skulle få vara ensam. Snart var skogen omkring henne tät och mörk. Höga furor susade över hennes huvud. Mossan var mjuk och fjädrande under hennes steg. Hon kom till sin vän rönnen, och satte sig under den. Lutade huvudet mot den släta grå stammen. I kronan ovanför henne tjattrade en flock nötväckor. Hon satt så länge, stilla. Rönnen susade, sjöng henne alla de gamla sångerna och visorna hon anförtrott åt den. Estrid lyssnade. När hon återfått dem alla reste hon sig och gick vidare in i skogen. Hon kom till en stig, trampad av skogens folk, och följde den planlöst. Då en ny stig korsade den gamla valde hon den. På så sätt kom hon allt längre bort från sitt forna hem, och var snart helt borttappad.
När hon kom till en liten sänka där en storm hade vält omkull flera jättelika furor var hon säker på att hon inte längre visste var hon var. Hon satte sig ner på en av dessa stammar, helt grå och slät som siden. Inom henne virvlade alla de gamla visorna, men hon sjöng inte. Inte än, tänkte hon. Inte än.
Hon såg en skalbagge som kröp över den döda trädstammen. Den stötte på en myra, som ivrigt viftade med sina känselspröt. Lite längre bort på stammen växte några pyttesmå gula svampar, och då hon lutade sig fram såg hon, att de myllrade av skalbaggar och insekter av olika slag. En vind kom lekande mellan träden. Ljuset höll på att försvinna, kvällen var i antågande. Men Estrid fortsatte att vänta.
En spillkråka ropade till i utkanten av gläntan, och Estrid såg upp. Hon letade med blicken och fick syn på fågelns röda huvud. Hon erinrade sig en berättelse hennes mor berättat, om en snål husmor som djävulen förvandlat till spillkråka med änkeklänning i svart och en röd hätta på huvudet. Men hon kom också ihåg en av visorna en gammal man lärt henne, som handlade om att spillkråkan var släkt med björnen och människan var släkt med bägge. En spillkråka kunde varsla om död. Men döden hade redan besökt Estrids hus.
Fågeln flög inte bort, som hon väntat, utan flög längre ner på trädstammen och kikade på henne med ett blanksvart öga. Så flaxade den en bit in bland träden och satte sig på en björkstam. Estrid reste sig utan att tveka och följde efter. Var gång hon nästan var framme vid det träd där fågeln satt flög den iväg längre in i skogen.
Mörkret började falla. Det var höst, och det blev mörkt mycket fort. Hon gick och gick, utan att riktigt veta var hon satte fötterna eller hur långt hon gått. Hon kunde alls inte förklara varför hon följde den svarta fågeln med det kusliga skriket, det var som om hon gick i en dröm. Inget av det som hänt den senaste månaden kändes verkligt, och detta, att hon följde en fågel in i djupaste skog, kändes varken mer eller mindre verkligt än allt det andra. Känslan av lätthet lämnade henne inte, eller var det kanske tom hon var, eller fri, eller alldeles ensam i världen.
Så sinnrikt och listigt förde fågeln henne, att hon inte märkte att hon kommit ut till en stor mosse.
När hon varseblev det gav fågeln ifrån sig ett skrik och flög med ens rakt som en skjuten pil iväg över mossen och försvann. En måne som nästan var full hängde över skogsbrynet. Estrid stod en stund och såg på månen, och mossen. Natten var tyst och stilla. Den väntade. Hon visste att vad hon gjorde härnäst skulle avgöra allt.
Estrid slöt ögonen och började sjunga.
Jag klär mig i min människohamn
glider in bland skuggors namn
blott månen vet vad natten kan
Och alla kor i hagen
Ingen anar, ingen vet
bortbytingens hemlighet
natten har så lätta fjät
Korna sinar i hagen
Hon hörde någon komma gående mot henne men fortsatte blunda. Först då hon kom till sista versen öppnade hon ögonen. Framför henne stod en ung man med långt ljust hår och skägg och betraktade henne nyfiket. Hon borde ha blivit rädd, men hon kände ingen rädsla. Hon kände ingenting.
Hamnar byts och hamnar göms
i skogens djup de slutligt glöms
bägarn är full om den aldrig töms
Natten går genom hagen
Henric hade lockats av hennes sång. Han hade aldrig hört något liknande, inte under alla sina år med skogens folk. Det var som om den trollbundit honom. Och så fort han sett in i Estrids ögon började han glömma det han varit med om under sina år i utmarkerna.
”Jag är Estrid”, sade flickan. ”Vad har du att ge mig?”
”Jag äger ingenting”, svarade Henric. ”Ingenting annat än ett par starka armar och min ungdom.”
Estrid såg på mannen framför sig och tänkte att där var en framtid hon kunde leva med.
Hon räckte honom sin hand.
__________
Arvejord av Maria Turtschaninoff är en episodroman om fyrahundra år av människoöden i en liten österbottnisk by. Invånarna prövas av krig, farsoter, svält och sorger, och deras relation till platsen där de bor skiftar och lever. Skogen är en vildmark att tämja, en visthusbod, en tillflyktsort, landets gröna guld och ett rum för själen.
Läs flera utdrag ur Förlagets böcker här nedan och på FRLGT!
Johanna Holmström: Utdrag ur Handbok i klardrömmar
Henrika Ringbom: Utdrag ur Av ljuset för ljuset
Ralf Andtbacka: Utdrag ur Dürers hare
Kaj Korkea-aho: Utdrag ur nya romanen Röda rummet
Ann-Luise Bertell: ”Undersökningen” – ett utdrag ur Glöm bort din saknad
