Den älskade finlandssvenska författaren, komikern och BUU-klubbsprofilen Ted Forsström berättar om att gamifiera litteraturen och undrar varför blodet så sällan sprutar i tonårsböcker.

Ted Forsströms nya bok Den blå flammans följe har redan nu väckt stort intresse. Boken är den första i sitt slag: en svensk originalutgåva i subgenren LitRPG.

Boken, som innehåller illustrationer av Åsa Lucander, lånar element från spelvärlden. Huvudpersonen Benn, som är en halvdemon och försöker rädda livet på sin farfar, tilldelas en quest och går upp i level då han klarar av utmaningar.

Med sig på färden har han timmerkatten Frassi, som talar en utsökt Purmodialekt, och den gåtfulla magikern Moligatha. Tempot är uppskruvat, händelserna tillspetsade och humorn av patenterad Forsströmsk klass.

För att hjälpa skolor, bibliotek och andra instanser på traven har vi tagit fram pedagogiskt material för boken.

Forsström berättar om hur boken kom till:

“Insåg att här fanns något speciellt”

Jag har alltid haft två stora intressen: läsa fantasy och spela spel. När jag stötte på LitRPG, en fantasygenre som gamifierar litteratur, så insåg jag att här fanns något speciellt. Här fanns en potential att via spelvärlden få unga att ge en bok en chans.

Jag har länge bekymrat mig över särskilt pojkars nedåtgående läsintresse, och jag beslöt mig för att försöka skriva en bok som kombinerade tre av mina styrkor: fantasy, spel och humor. Jag tror att just de tre kan vara en lyckad kombination för att intressera pojkar. Hoppas det!

Varifrån kom idén?

Jag är något av en fantasypurist. Jag upplever att det finns bra fantasy och dålig fantasy. För mig är det viktigt att man hedrar de stora namn som redan skapat fenomen som återfinns i populärkultur. Författare såsom Tolkien, Lewis, Le Guin, Sanderson, Martin, Hobb, Pratchett och så vidare.

Jag ville skriva något som följer fantasyreglerna på rätt sätt, och som är en blandning av det jag gillar hos fantasy. Utmaningen blev att få det här att passa med LitRPG-genren, som medför vissa skrivtekniska svårigheter. Men när jag väl kom på hur spelmekanismerna skulle synas i själva texten (via ett sorts superhjältesystem jag kallar för sinne för äventyr) så var det inte svårt att komma på upplägget. Jag visste att det skulle vara ett klassiskt äventyr, med en tydlig hjälte och sidekickar, och både Benn, Frassi & Molly föll på plats nästan genast jag började skissa på karaktärer.

Fantasy med fart

För många kan en fantasybok vara nästan överväldigande. En tjock tegelsten fylld med konstiga namn och världsdelar man aldrig hört om tidigare. För mig var det viktigt att skriva en bok som nästan lurar in en i en värld. På samma sätt som spel tenderar börja väldigt smått (varför inte i ett sovrum?) för att sedan stegvis öppna upp världen, försökte jag skriva en bok som inte känns för utmanande. Det ska vara korta kapitel som snabbt går framåt, där det inte finns risk att man tappar bort sig.

Detta varvat med fartfylld action, där blodet faktiskt tillåts spruta (varför är det så sällan sånt sker i böcker åt tonåringar?), tror jag kan göra att intresset uppehålls så länge att man ger boken en chans. Och en stor dos humor skadar förstås inte heller!