Grafikern och illustratören Pentti Otsamo (f. 1967, Uleåborg) har en CV lång som Nilen, men i korthet: Efter studier och examen från ansedda Konstindustriella högskolan i Helsingfors 1996 flyttade Otsamo till lilla orten Maaninka i norra Karelen, där han jobbar som frilansillustratör och grafiker. Vi kontaktade Pentti för att höra hur hans arbete med Zoo-serien går till, och hur hans egna förebilder och tonårsminnen influerat teckningarna.

Pentti Otsamo: ”Det är viktigt att påpeka att Zoo-bokserien framför allt är Teds [Forsström] och Kajs [Korkea-aho] skapelse. Förutom att de skrivit manus till böckerna kläcker de också idéerna till bilderna, vilket för mig som tecknare var en ny upplevelse – vanligen är det jag själv som väljer ut vilka textstycken som ska illustreras.”

Ted Forsström: ”Det jag kanske reagerar mest på gällande Pentti är hur han gång på gång, bara utgående från några raders beskrivning, lyckas leverera teckningar som ser nästan exakt ut som de man hade i sitt eget huvud.”

PO: ”I praktiken har det fungerat så att jag i något skede av bokredigeringen fått ett mejl med manuskriptet och cirka 150 bildidéer. Jag läser manuset och försöker förstå vad det hela handlar om. Sedan kollar jag förslagen till illustrationerna, och försöker förstå vad de handlar om. Många av bilderna verkar vid första anblicken inte ha något att göra med bokens händelser (eller med något överhuvudtaget), medan andra är tydligt kopplade till händelserna i skolan.”

Det nya sättet att jobba var både inspirerande och utmanande, berättar Pantti. Det är länge sedan han själv gick i högstadiet, men han minns sin egen teckningsstil från den tiden.

PO: ”Att slippa hitta på idéer själv var faktiskt rätt befriande – inte bara på grund av mängden bilder – och teckningarna är ju ritade av bokens huvudkaraktär Atlas Frisk, så jag fungerar egentligen bara som kanal för honom. Det är bara att låta bilderna flöda!”

PO: ”Då jag ritar har jag försökt minnas min egen skoltid, vilket tyvärr var mycket länge sedan … Då fanns inget internet eller mobiltelefoner som man kunnat prata via med sin bästis i Nya Kaledonien. Men de häftiga förtjusningarna och känslostormarna i Zoo-böckerna känns bekanta, trots att jag inte sparat några anteckningar med mina egna funderingar från skoltiden. Däremot har jag låtit mig inspireras av hur jag själv tecknade då jag var 14 år. Det är bara ritverktygen som är annorlunda. I min ungdom hade man använt penna och papper, men Zoo-teckningarna är till 100 % digitalt gjorda – så som Atlas sannolikt gjort i dag.”

TF: ”Det är beundransvärt hur väl Pentti lyckas kanalisera känslan av att det är en tonårig pojke som ritar. Han förmedlar avancerade känslor i miner som bara består av väldigt simpla ögon och ansikten, ibland bara streck. Precis som en tonåring verkar han ibland ha bråttom då han tecknar, och ibland sätter han otroligt mycket tid på enskilda teckningar. Till exempel den här teckningen av stormen i havet var nästan biblisk i sin episkhet.”

Men hur fräck kan man vara i en bok för ungdomar? Vad är okej för en 52-årig man att teckna för minderåriga? Det är frågor som Pentti konstant brottas med under Zoo-processen.

PO: ”Man kommer ju inte undan sin egen ålder. Bildidéerna odlar förståeligt nog en massa tonårshumor – bajs och tuttar mm. – och tecknarfarbrorn kan finna sig sitta där och undra huruvida han borde rita kläder åt en storbröstad tjejflodhäst som trampar ner pojkråttor? Eller hur Planet Bröst ser ut? Jag vet inte hurudana visuella lösningar Atlas – som ju främst ritar för att underhålla sig själv och Elliott – skulle ha fastnat för, men när man vet att bilderna kommer att tryckas och spridas måste man också tänka på förläggarens och läsarnas (eller deras föräldrars) reaktioner, och kanske ibland avstå från att förverkliga den allra första bildidén man får …”

Serieteckningar har alltid varit Penttis specialitet och särskilda intresse, ända sen själv var barn.

PO: ”Atlas och Elliotts egna serietidning utgör en stor del av Zoo-böckernas illustrationer, och många andra bilder är också väldigt seriemässiga. Då min egen bakgrund också är serietecknarens, kände jag mig därför som på mammas gata. Som tonåring läste jag tidningar som Ruutu, Non-Stop och Zoom som publicerade franska och belgiska serier, och förstås Tintin, Asterix och Lucky Luke. Science fiction var också ett stort intresse för mig, både som litteratur och i form av serieteckningar. Linda och Valentins äventyr av Jean-Claude Mézières och Pierre Christin fascinerade mig oerhört, liksom Enki Bilals mer dystra verk. På den tiden fanns de tillgängliga i Finland endast på franska och svenska, vilket var motiverande för att studera språk!

Serieteckningar sysselsätter mig också utöver Zoo-böckerna. Jag ritar regelbundet Tapio Tomstens äventyr för tidskriften Tekijä, och Pauli Kallios fotbollsserie FC Palloseura som bland annat publicerats i kvällstidningen Ilta-Sanomat. Enskilda strippar och helsidor blir förhoppningsvis till album i något skede, men jag jobbar också konstant på olika fullängdsalbum. För tillfället är det Minna Canths novell Kauppa-Lopo (1889) som ligger på ritbordet.”

Tack för intervjun, Pentti!