Bärbara digitala hjälpmedel i form av till exempel mobiltelefoner har under de gångna månaderna allt oftare presenterats som en eventuellt nödvändig resurs i spårningen av coronavirus. Samtidigt förs det en aktiv diskussion om riskerna med elektronisk övervakning av individer. I praktiken handlar det i nuläget om appar för kontaktspårning: både sådana som ger en övervakande instans tillgång till personers plats och kontaktdata, och sådana som fungerar decentraliserat för att skydda användarens privatliv.

Bland de stater som redan infört en officiell spårningsapp finns bland annat Kina, Ungern, Australien och Norge – länder med väldigt olika politiska utgångspunkter. Även Amnesty har varit engagerad i frågan och är en av över hundra organisationer som undertecknat en appell med en sju punkters lista på krav som statliga lösningar för spårning bör möta.

Alla är givetvis överens om vikten av att vi kan kontrollera pandemin på sätt som så lite som möjligt påverkar arbete, skolgång och sociala relationer. När man efter den ”första fasen” av karantäner och strikta begränsningar söker lösningar som våra samhällen kan leva med åtminstone ett år framöver, och som kanske på nytt kan tas i bruk vid nya epidemier eller pandemier, är smittspårning det självklara svaret. Och om man nu kan göra det effektivt med elektroniska hjälpmedel, varför skulle man göra det ineffektivt på mer traditionella sätt. Huvudsaken är väl ändå att det görs effektivt?

När man nu söker lösningar för att leva med pandemin är smittspårning det självklara svaret.

Som ofta med påtvingade val av den här typen är det värt att ta ett steg bakåt och fråga vilket slags frågor vi egentligen har att göra med och hur de hänger ihop med annat som händer i vår samtid.

I diskussionen om digitala hjälpmedel för smittspårning strålar en rad viktiga samtidsfrågor samman: frågan om det digitala övervakningssamhället, frågan om demokratins och de mänskliga rättigheternas roll i en framtid som kan präglas av miljömässiga och ekonomiska kriser, frågan om hälsovårdens och folkhälsoarbetets verksamhetsprinciper och frågan om vilka samhällsfunktioner som överhuvudtaget kan överlåtas åt privata aktörer, med mera. Jag tänker här fokusera på den bredare frågan om hälsoappar och kroppsnära teknologi, väl medveten om att den är svår att hålla isär från de andra frågorna.

Elektroniska hjälpmedel för mätning av kroppsfunktioner, och insamling och processande av hälso- och kroppsrelaterad data, är idag en snabbt växande industri som många av oss redan kommit i kontakt med, ofta utan att närmare reflektera över det. Till exempel har de flesta mobiltelefoner en färdigt installerad stegräknare, vare sig man använder den eller inte.

Forskare talar idag om självtracking (self-tracking) och hälsotracking (health-tracking) för att beskriva en rad nyare, digitalt förmedlade redskap och praktiker inom sjuk- och hälsovård, folkhälsoarbete, träning, viktkontroll, wellness och så vidare. Det kan handla om allt från apparater för kontinuerligt mätande av steg, blodsocker eller blodtryck, till appar som användaren regelbundet själv matar med data: om utförda träningspass, symptom, måltider eller sinnesstämningar. Benämningarna omfattar både verktyg som används inom vården och hjälpmedel som privatpersoner använder för att främja sin hälsa, välmåga eller kondition.

Vad alla de här hjälpmedlen har gemensamt är att de samlar stora mängder data som kommer den enskilda brukaren till godo, men samtidigt används på olika sätt också av tjänsteproducenten och eventuella tredje parter. Och det är här som utmaningarna infinner sig: de kroppsdata som vi ger ifrån oss är nämligen potentiellt värdefulla för både offentliga och privata aktörer. Eftersom datainsamlingen ofta är något av en biprodukt av apparaternas och apparnas sätt att fungera, samlas det förmodligen i dagens läge en hel del data som ingen utom brukaren bryr sig om. Men det finns samtidigt ett växande intresse att utveckla service- och verksamhetsmodeller som bygger på insamlade kropps- och hälsodata.

Tillverkarna vill ha våra data för att utveckla nya produkter; stater, kommuner och vårdinstanser vill ha data för att utveckla vården; våra data utgör potentiellt en viktig resurs för forskning; försäkringsbolag är intresserade av våra kroppsdata för att utveckla skräddarsydda försäkringsprodukter; våra data kan användas för att profilera oss som konsumenter. Härtill kommer de företag som skördar och processar de stora mängder av data som samlas in. Kropps- och hälsodata är idag en handelsvara med en stor mängd potentiellt intresserade köpare och ett växande spektrum av olika användningsmöjligheter.

Kropps- och hälsodata är idag en handelsvara med en stor mängd potentiella köpare.

När vi går till läkaren förutsätter vi att utomstående parter inte ska ha tillgång till våra hälsouppgifter om vi inte uttryckligen ger tillstånd att använda dem, till exempel för forskning. Men när det handlar om appar och liknande har vi egentligen ingen koll. Det här kan göra oss individuellt sårbara – kommer något av våra kroppsdata att kunna användas emot oss, om inte nu så i framtiden? Det är något obekvämt med att till exempel arbetsgivare och försäkringsbolag redan idag uppmuntrar sina anställda och kunder till en sundare livsstil med hjälp av kroppsnära teknik.

Det kan också göra oss kollektivt sårbara. Vi vet idag att de stora mängder av data vi lämnar ifrån oss på sociala medier kan användas för att påverka politiska val. Vi har alla skäl att tro att våra kollektiva hälsodata har besläktade tillämpningsmöjligheter.

En del forskare anser att man borde tala om datavakning (dataveillance), det vill säga en form av övervakning som inte sker uppifrån utan där en mängd mindre aktörer har tillgång till och använder sig av våra privata data. Det är inte Storebror som ser oss, utan en mängd småbröder som använder våra data för sina skiftande ändamål. Då bör man förstås komma ihåg att en del av de här ”småbröderna” är stora företag som Google, Facebook och till exempel Nike, som är en ledande aktör inom kroppsnära teknik.

Det handlar inte i främsta hand om att utomstående parter vet allt mera om allt intimare delar av våra liv: den kunskap som samlas in används på olika sätt för att omforma våra vår vardag och våra samhällen.
I en översiktsartikel The Datafication of Health i Annual Review of Anthropology 2017 betonar forskarna Minna Ruckenstein och Natascha Dow Schüll vikten av ett mångsidigt perspektiv på de nya teknologierna. Datavakningsperspektivet är bara ett bland andra; det har också forskats mycket i ämnet ur användarperspektiv, där det blir tydligt att vanliga människor är oförutsägbara, osystematiska och kreativa brukare av teknologin. Dessutom handlar det ju också om verktyg som kan göra mycket nytta. Trots det framstår just övervakningsperspektivet som det mest angelägna när vi funderar på corona-appar.

Hälsoappar och likande produkter säljs eller erbjuds idag till oss som något som bidrar till våra personliga mål: att sköta en diagnosticerad sjukdom på ett effektivare sätt; att främja vår hälsa; att uppnå konditionsmål eller sova bättre. Att vi samtidigt ger ifrån oss data framstår ur brukarens synvinkel, om man alls tänker på det, som en betydelselös detalj eller en del av ett rättvist utbyte. Jag får min hälsovård eller mitt hjälpmedel för välbefinnande, ni får mina data.

Vi accepterar ofta att företag samlar in data om oss utan att veta för vilka ändamål de används.

Ofta accepterar jag att ett företag samlar in data om mig, utan att ha full koll på vilka data de samlar in eller för vilka ändamål de kan användas. Ibland vet jag vet inte vad jag ger ifrån mig till ett företag (eller en offentlig instans), eftersom inte heller mottagaren ännu vet vad de kan göra med mina och andra brukares data. Kanske finns det möjligheter som man med nuvarande lagstiftning inte kan utnyttja, men som längre fram, om lagstiftningen eller till exempel hälsovårdssystemet förändras kan bidra till lönsamma produkter eller verksamhetsmodeller. Eftersom teknologin och sätten att utnyttja data hela tiden utvecklas, ligger det en stor potential i insamlade data. Det finns också en potential i att vänja människor vid att producera och lämna ifrån sig data. På samma sätt som finländare är plikttrogna blodgivare kan de också bli skötsamma datagivare.

Det ligger i själva karaktären av vår digitala närvaro att vi godkänner att olika aktörer samlar in data om oss: våra konsumtionsintressen och behov, våra politiska ståndpunkter, våra nätverk, våra platsdata, och våra kroppsdata. Var och en av oss som rör sig på nätet eller bär på en mobiltelefon ger ifrån sig en så stor mängd data att det tillägg som en corona-app ger kan verka trivialt. Kanske är det trivialt: en liten eftergift för ett överväldigande viktigt ändamål. Det finns ändå en avgörande skillnad mellan att frivilligt använda en hälsoapp och att tvingas eller starkt uppmuntras av myndigheterna att göra det.

Ponera att staten, för att stävja coronavirus eller annan kommande pandemi, skulle kräva eller rekommendera att alla som vill röra sig fritt använder en app för att spåra smittkedjor eller bevaka symptom. (Låt oss bortse från det faktum att det här skulle vara svårt att förverkliga för närvarande, eftersom alla inte har lämpliga telefoner, inte ens i de mest välbärgade delarna av världen.) Då handlar det inte längre om ett frivilligt byte, där jag ger ifrån mig mina kroppsdata mot personliga fördelar. Det handlar om att staten gör anspråk på alla människors kropps-, kontakt- eller platsdata, för att uppnå kollektiva hälsofördelar.

I och för sig är det här inget helt nytt. Välfärdsstatens sjukvårds- och folkhälsoinsatser bygger i hög grad på att myndigheterna vet väldigt mycket om vår kollektiva och individuella hälsa. Vi har alla blivit vägda och mätta och vaccinerade, och ingår i statistiken. Vi är också införstådda med att en epidemi kan kräva extraordinära åtgärder. Ska vi använda en app eller begränsa grundläggande samhällsfunktioner?

Folkhälsoinsatser kräver att myndigheterna vet väldigt mycket om vår kollektiva och individuella hälsa.

Men med den nya digitala teknologin och de stora datamängderna uppstår problem som vi inte har färdiga svar på. Hur bedömer vi till exempel värdet av min datamässiga och kroppsliga integritet gentemot de fördelar som söks? En påtvingad datainsamling ställer också helt andra krav på datahanteringen. I vilken mån kan den överhuvudtaget hanteras av privata entreprenörer, som kanske får, kan och kommer att använda dessa data för andra syften (om så bara produktutveckling)? Vi har under de senaste årtiondena sett staten och kommuner sälja ut delar av vår välfärdsinfrastruktur till privata aktörer, främst till aktieägarnas fördel. Det är också inom den privata sektorn som kunnandet och beredskapen finns, så det är det mer eller mindre givet att en digiövervakning av medborgarnas hälsa i hög grad skulle skötas av privata aktörer. Frågan är om våra politiker klarar av att förhandla villkoren för verksamheten så att våra data inte glider oss ur händerna, bortom demokratisk kontroll. Kan vi lita på att lagstiftningen hinner med, särskilt om det som nu är bråttom? Vi kan också fråga om vi som medborgare förstår utmaningarna tillräckligt bra för att kunna forma en upplyst ståndpunkt.

Eftersom de här problemen är välkända, strävar många av de aktuella approjekten till lösningar som inte bygger upp databaser, utan skickar signaler mellan telefoner. Men till exempel Storbritannien är måna om att ta i bruk ett centraliserat system, eftersom ett sådant har bredare tillämpning i bekämpningen av corona.

I en lång artikel på nyhetswebbsidan The Intercept skriver Naomi Klein om en allians mellan teknologibranschen och politikerna, som håller på att ta form i coronans spår. New Yorks guvernör Andrew Cuomo deklarerade i början av maj att han bjudit före detta Google-vd:n och påverkaren Eric Schmidt för att visionera om digitala lösningar för coronapandemin. Något tidigare hade han även engagerat Bill och Melinda Gates stiftelse för att fundera över digitalt lärande. Målet är en digital framtid där fysiska kontakter lätt kan minimeras utan att ekonomin stannar upp: våra bostäder förvandlas med hjälp av teknologi från hem till arbetsplatser, skolor, shoppingcenter, träningslokaler, läkarmottagningar eller fängelser. Teknologiindustrin ska vara med och forma en värld som i princip är fullständigt beroende av just deras produkter. De starka monopol som redan bildats under senaste årtionde skall nu ytterligare utvidga sina verksamhetsområden, så att ett liv utan deras tjänster inte längre bara är – vilket är fallet i nuläget – utmanande, utan praktiskt taget omöjligt, om inte rent av olagligt.

Ett liv utan digijättarnas tjänster och produkter kan bli omöjligt, om inte rent av olagligt.

Schmidt har enligt Klein redan en längre tid fört kampanj för en framtid som definieras av kompanjonskap mellan den amerikanska staten och ett fåtal stora teknologiföretag. I presentationer för beslutsfattare har han fört fram sin oro över den amerikanska lagstiftningen som enligt honom ger Kina konkurrensfördelar i utvecklingen av artificiell intelligens. Kinesiska företag håller enligt honom på att köra förbi just för att Kina tillåter dataövervakning och investerar i övervakningsinfrastruktur, digitalt kontrollerade smarta städer och liknande. Som Klein torrt konstaterar är det demokratin – ”det obekväma publika engagemanget i utformandet av viktiga institutioner och offentliga rum” – som ser ut att vara det största hindret för Schmidts vision.

Det här låter som rena teknodystopin men i praktiken tycks det i hög grad handla om att företag gör det som de förväntas göra i ett kapitalistiskt system: växa, tävla, konsolideras och lobba för lagstiftning som ska göra det möjligt att växa ännu mera, skapa nya produkter och nya användningsområden för tjänster och produkter. En del gör det bara mer aggressivt, hänsynslöst och fantasifullt än andra – och har mer muskler. Det har talats mycket om hur krisen kan slå ut företag och leda till massarbetslöshet, men mycket mindre om hur kriser också är tillfällen att tjäna pengar på nya sätt. Det är de demokratiska beslutsfattarnas uppgift att fundera på vem man bjuder till sina bord, vilka roller man ger dem och vilka ramar man sätter för näringsverksamheten.

I Europa har det höjts röster för att de data man eventuellt samlar in för coronabevakning bör hållas i europeiska händer och under demokratisk kontroll. Även Klein menar en offentlig infrastruktur för digitala nätverk och datainsamling skulle vara önskvärd: om vi betalar för den med offentliga medel kunde de lika gärna vara i offentlig ägo. Men en offentlig datainfrastruktur kräver också stora investeringar i en tid då världsekonomin ekonomin ser osäker ut. För sådana krävs en tillräcklig politisk vilja.

Vi bör också komma ihåg att det är just rädslan för Storebror, det vill säga statlig övervakning, som ligger bakom mycket av kritiken mot centraliserade corona-appar. I likhet med andra undantagsåtgärder, kräver den digitala övervakningen som införs under undantagstillstånd ett tydligt definierat slutdatum. Sådant blir lätt ogjort, eller görs bristfälligt när man söker lösningar för en akut kris. Som John Naughton noterar i The Guardian, kommer appar inte att befria oss från coronarelaterade nedstängningar, men de kan väl göra slut på viktiga delar av demokratin.

Juridiska och grundlagsmässiga synpunkter har åtminstone i Finland och norden på ett tacksamt sätt fått utrymme i medierna under de senaste månaderna. Men om man tar de offentliga och halvoffentliga debatterna på pulsen, framstår det som om en ganska stor del av befolkningen har ganska dålig koll på sina grundlagsenliga rättigheter, och inte lägger särskilt stort värde på dem när de eventuell står i konflikt med sådant man ser som nödvändigt för att ”bekämpa koronan tillsammans” och att ”rädda liv”.

En stor del av befolkningen har dålig koll på sina grundlagsenliga rättigheter.

De relativt liberala svenska coronaåtgärderna har motiverats med att svenskar är vana att frivilligt agera för det gemensamma bästa. Även om Finland har valt en striktare linje, finns här samma självförståelse, och sociala medier har snarare fyllts av bilder på människor som överpresterar i förhållande till gällande restriktioner än sådana som ifrågasätter dem. Det är ganska lätt att övertyga människor med den här beredskapen om att vi behöver mer kollektiv självövervakning, särskilt om den sker på ett så banalt, redan inövat sätt, till exempel genom en hälsoapp på den telefon som de flesta av oss ändå hela tiden går och fingrar på.

Men det här lilla steget är inte banalt. Vi befinner oss bara i början av en utveckling där allt större datamängder om privata delar av våra liv används för att forma samhället. Både företag och offentliga aktörer har precis inlett en läroprocess, där de utforskar olika sätt att använda mängder och typer av data som det tidigare var omöjligt att vare sig samla eller behandla.

Vi behöver kanske inte avstå från kroppsnära digitala hjälpmedel i arbetet mot corona eller möjliga kommande pandemier, men vi behöver en aktiv, informativ och bred diskussion om de möjliga riskerna med sådana hjälpmedel, och tillräckliga juridiska och politiska bromsmekanismer. Framför allt behöver vi inte ett kollektivt duktighetskomplex där brådska, nödvändighet och en iver att göra rätt kör över en långsiktigare analys och vaksamhet.

Nora Hämäläinen (f. 1978) är filosof och författare. Hennes senaste bok ’Är Trump postmodern?’ gavs ut på Förlaget hösten 2019.