Det är händerna som gör liv till skriv, händerna som samlar in och sen föder, skriver Sofia Elie. Hon är i höst aktuell med debutromanen En gång kände jag.

Mitt största intresse är att intervjua människor.

Inte nödvändigtvis för att lära mig något om dem, snarare för att lära mig något om mig själv. Vad jag tycker om det jag hör? Hur knyter jag ihop det med allt annat jag hört. Om det är en bra dag kanske jag lyckas omformulera någon annans tanke och göra den till min egen. Föda en egen tanke.

Detta har jag lärt mig genom intervjuer: En döende person vill känna beröring. En annan vill röka, då rökandet är det enda igenkännbara på hospis. Kolmonoxid är mindre farligt än att förlora sin autonomi. Tjära i lungorna är liv.

Medan jag skrev på min debut ärvde jag en dagbok. Jag räknar den som en intervju, trots att jag får både frågorna och svaren serverade. Dagboken börjar med att skribentens man diagnostiseras med prostatacancer. Sista inlägget skrivs efter hans begravning. Skribenten byter penna men inte handstil.

Jag skrev till en låtskrivare. Jag ville höra honom tala om byar i södra Spanien i ett vårdammigt Stockholm. Om vad en plats kan betyda och om den betydelsen är relevant för någonting alls. Låtskrivaren sa att affekt är viktigt men att skapandet inte får hända där. Att man ska kunna sätta ord på desperationen för att desperation är värdefullt. Jag ringde till två släktingar och frågade varför de aldrig ringer varandra. Den ene vågade inte, ifall att den andre inte skulle svara. Den andre hade väntat men blev sen arg, tills nu hade hon gärna svarat.

Jag påstår inte att jag är duktig på att intervjua. Jag stod framför en neurokirurgstudent i en krogkö i Ottawa och bad honom förklara hur hjärnan förhåller sig till kartor och litteratur. Jag tryckte på bandspelaren i mobilen. Studenten sa att jag vill att han ska prata om psykologi, att han nog inte kunde svara på mina frågor som jag ville att de skulle besvaras. Jag var besviken. Ett och ett halvt år senare intervjuade jag en psykoterapeut som berättade att hjärnan inte kan skilja på beröring som utförs av en själv eller någon annan. Oxytocinet som utsöndras är det samma. Jag var besviken igen.

Min största idol, en äldre författare, har slutat svara på mejl. Det är flera år sen jag fick ett meddelande från henne, och trots att jag blivit uppmanad att inte ta det personligt kan jag inget annat. I ett av hennes mejl, som känns förbjudna att återvända till nu när dialogen väl är avslutad, skriver hon att man utsätter sig för vansinnigheter när man behöver det, både i liv och skriv. En annan författare sa en gång att skrivandet händer i händerna. Hon visste det för att hon brutit armen under ett viktigt bokprojekt. Att diktera hennes tankar för sin man, som sedan skrev ner dem, tog henne bara halvvägs. Det är händerna som gör liv till skriv, händerna som samlar in och sen föder.