Blinda höns har lägre stressnivå, visar forskning. Borde vi lindra produktionsdjurens lidande genom att föda upp dem helt utan sinnen, hjärna eller nervsystem? Hur skiljer det sig från labbodlat kött? Var går gränsen mellan växt och djur? Journalisten Laura Klingberg öppnar en debatt som behöver tas.
De flesta av oss är säkert ense om att fabriksdjurhållning är problematiskt, både ur klimatperspektiv men också med tanke på folkhälsa och framför allt etik. Virologer och andra experter varnar att den följande stora pandemin kanske redan håller på att utvecklas i de massiva industriella hönserierna runtom i världen. Det är inte heller uteslutet att coronaviruset, som gjort våra liv miserabla sedan början av 2020, ursprungligen härstammar från ansvarslös djurhållning.
För att försäkra att konsumenter har tillgång till förmånligt hönskött lever uppskattningsvis över tjugo miljarder höns i mer eller mindre gräsliga förhållanden. Samtidigt har man också avlat hönssorter som ska växa så snabbt som möjligt och ge så mycket kött som möjligt. De här fåglarna liknar knappt de djur som vi är vana vid att se – de är inga lustiga husdjur att ha på stugan under sommaren utan produktionsdjur, som dessutom lider av diverse beteende- och hälsoproblem.
Produktionsdjuren i hönsindustrin liknar knappt de fåglar som vi är vana vid att se.
Också livsmedelsindustrin och köttproduktionen har blivit globaliserad verksamhet med långa och komplicerade leveranskedjor vilket givetvis gör det svårt för konsumenter att veta vad de egentligen har på sina tallrikar. Relaterat till det här påstod en av mina kurskamrater under en lunchpaus häromdagen att köttet som snabbmatskedjan KFC använder sig av härstammar från huvudlösa höns som odlas i labb. Jag har jobbat med journalistik så pass länge att jag blivit en rätt så rutinerad faktagranskare. Så när jag väl hade kommit hem från universitetet började jag utreda påståendet om huvudlösa höns. Det här var nämligen en konspirationsteori som jag inte hade hört om tidigare.
Den amerikanska filosofen Paul Thomson är inriktad på etiska frågeställningar som har med naturbruk att göra. I en referentgranskad artikel publicerad 2008 reflekterar Thomson kring två rätt så makabra (teoretiska) förslag eller lösningar för att minska sjukdomar och lidande kopplade till fabriksdjurhållning. Den första kallar han för the dumb down approach. I princip är det med hjälp av nanoteknologi möjligt att förbättra människans kognitiva egenskaper. Utifrån det föreslår Thomson att man kunde försämra produktionsdjurens kognitiva egenskaper för att minska deras lidande. Dummare djur, mindre lidande.
Thomsons resonemang är alltså att djuren som lever i massiva industriella hönserier skulle ha en bättre livskvalitet om de exempelvis saknade förmågan att se och på så sätt inte kunde uppfatta fullt ut vad som pågår omkring dem. Visserligen är den här teorin något som ett danskt forskarlag framfört redan 1999. Danskarna hade nämligen kommit fram till att stressnivåerna hos blinda höns är lägre än hos vanliga höns.
Danskarna hade nämligen kommit fram till att stressnivåerna hos blinda höns är lägre än hos vanliga höns.
Thomsons andra och ännu mer högtravande förslag kallar han för the build up approach. Den går ut på att forskare bearbetar djurceller in vitro för att skapa varelser som har förmågan att producera efterfrågade animaliska produkter, exempelvis ägg, mjölk och kött, men helt saknar ett centralt nervsystem och en hjärna. Ingen hjärna, inget lidande. Visserligen påpekar Thomson i samma artikel att vi knappast kommer att se ägg producerade av hjärnlösa cellklumpar eftersom majoriteten av konsumenterna sannolikt upplever konceptet som alltför avskyvärt och äckligt. Men är tanken helt omöjlig?
Inspirerad av Thomsons artikel föreslog arkitektstudenten André Ford år 2012 att man borde helt och hållet avlägsna hjärnbarken, alltså den delen av hjärnan där bland annat olika sinnesintryck skapas, från produktionshönsen. På det här sättet kunde ännu fler fåglar placeras i ett industriellt hönseri eftersom djuren ändå inte kunde känna någon smärta eller lidande. Varför en arkitektstudent lagt tid på att fundera på köttproduktion är oklart, men tydligen har bland annat den här artikeln som Wired publicerat tolkats som någon sorts sanning eller fakta i vissa kretsar.
Hur KFC hör ihop med allt det här har jag inte direkt hittat något svar på. Däremot hittade jag nog en Reuters-notis från 2016 om en rättegång där en domstol kom fram till att tre kinesiska företag gjort sig skyldiga till att sprida falska uppgifter om KFC:s köttproduktion, bland annat i form av manipulerade bilder på höns med extra par ben och vingar. Men de här fåglarna har ändå fått behålla sina huvuden.
Är huvudlösa höns längre djur eller mer som växter gjorda av kött?
Ibland har jag fått frågan om jag kunde tänka mig att äta labbodlat kött i och med att processen inte skadar djur eller skapar klimatutsläpp på samma sätt som traditionell köttproduktion. Jag vet faktiskt inte, och efter att ha tagit del av Paul Thomsons reflektioner känner jag mig ännu mer förvirrad. Min normala, icke-förbättrade kognitiva förmåga räcker inte riktigt till för att greppa huruvida en köttbit som framställts i ett laboratorium är ett djur eller bara en djurliknande produkt. Samma fråga kunde ställas om de huvudlösa hönsen – är de längre djur eller bara djurliknande produkter? Eller mer som växter gjorda av kött?
__________
Laura Klingberg är journalist bosatt i Göteborg. (Foto: Daniel Tuttle / Amirali Mirhashemian, bildbehandling: Janne Strang)
