Sofia Torvalds: Mitt hemska psykvrak-högmod

Sofia Torvalds 6 februari, 2023

I högstadiet var hon en ful och otrendig, lägrestående varelse. Idag är det de perfekta, problemfria människorna som är lägrestående varelser för henne. Hon har vänt sitt lidande till en seger. Och nu är hon förtryckaren …

MIN UPPFATTNING OM en perfekt dag: lyssna på podden Mental Illness Happy Hour (varvat med övningar ur appen Healthy Minds) på väg till ett kafé för att träffa någon (kompis eller dotter) och sitta där och diskutera psykiska utmaningar och analysera alla våra viktiga relationer och påminna oss om hur mycket vi hatade högstadiet, varpå jag går hem och klär upp mig och går till en fest där jag fortsätter diskutera exempelvis frågan ”när har du senast känt dig utanför?” (plus samma saker jag diskuterade på kaféet) medan jag dricker mousserande viner och äter något gott.

Mental Illness Happy Hour är en podd som samlar alla nördar som kände sig konstiga när de växte upp/hade mystiska föräldrar/skämdes/hamnade i missbruk och kom ur det/gick i terapi/älskar att gräva i sitt psyke. Och de här, upplever jag, är min flock. Alla de här människorna. En gång om året åker jag på retreat med min flock och diskuterar sådana saker dagarna långa plus dricker rödvin om kvällarna (nästan som att vara i himlen) och en gång i veckan diskuterar jag samma sak, men i en religiös kontext (dvs alla de där samma sakerna + relationen till Gud).

Människor som inte vill öppna sig, som inte har skamfyllda eller såriga grejer, de tycker jag är ointressanta.

Och människor som inte vill föra sådana diskussioner, som inte vill öppna sig eller inte har intressanta skamfyllda eller såriga grejer som de älskar att dela med mig, de tycker jag är ointressanta. De är inte min flock. Typ: de som var vackra och populära i högstadiet och sedan gifte sig och var lyckliga och inte hade motgångar och inte hade problem och inte ens behövde tro på Gud och inte fick ett enda besvärligt barn = inte min flock = ointressanta.

ALLA SOM VILL prata om golf eller sina resor eller båtar eller stugor eller inredning, njaaaah, why not, men bara om de ger mig utrymme att berätta hur rädd jag är när jag seglar och hur rädd jag är när jag inreder och hur jag jämför mig si och så och hur det får mig att känna si och så. Alla människor som vill prata om det här som jag exempelvis kallar ”yta”, de är i min värld lite lägrestående varelser. Jag har vänt upp och ner på allt. I högstadiet var jag lägst i rangskalan. Nu är jag högst. Jag är högst för att jag har djup. Jag är inte rädd för att berätta det värsta. Jag drabbas sällan av skamsköljning för jag har dragit upp mina skämmiga stunder i ljuset hundra gånger och då börjar de blekna och tillslut känns de ingenstans.

Sofia Torvalds

Kaféet

€33.80 Lägg i varukorg

I högstadiet var jag själv en lägre stående varelse för att jag var ful, rodnade konstant, inte vågade prata med någon, hade bara en Lacoste-skjorta och fake-Docksides. Nu är jag en högrestående varelse för att jag hela tiden pratar om mitt psyke och när jag skriver en bok är det naturligtvis en roman där två personer sitter på ett kafé och pratar om sina psyken och där det finns en skum dynamik som kvinnan i boken skulle älta med alla sina bästisar om bästisarna förekom i den här romanen.

Jag är alltså nu en lika ond varelse som alla de som i högstadiet såg på mig som en lägrestående varelse.

Jag är alltså nu en lika ond varelse som alla de som i högstadiet såg på mig som en lägrestående varelse. Jag har vänt mitt lidande till en seger. Och nu är jag förtryckaren, även om förtrycket enbart sker i mitt huvud när jag pratar med någon på en fest och tänker: ”Shit vilken tråkig människa, bara ett skal.” Om personen INTE vill diskutera sitt psyke måste hen åtminstone vara redo att diskutera Ukrainakriget, hur man översätter olika grejer från ett språk till ett annat eller religion. I sådana fall finns det åtminstone hopp.

JAG MÅSTE GÖRA något med mig själv och mitt äckliga, självbelåtna psykvrak-högmod. Jag kan bara inte fortsätta så här. Nördarnas hämnd får ju inte vara lika hemsk som poppistonåringarnas grymhet. De var 13–15 år och det stormar på toppen. Jag har fyllt femtio och är en late bloomer och det stormigaste som just nu händer i vardagen är att jag hjälper och stöder andra (vilket också är vårdande), blir upprörd över att mina familjemedlemmar fyller diskmaskinen på fel sätt eller att min 14-åring ser på mig med avsmak när jag försöker säga något gulligt och vårdande.

Jag måste fatta att alla är olyckliga ibland (det säger de i Healthy Minds-appen). Jag måste fatta att alla bara vill vara lyckliga. De flesta försöker så gott det går. Jag måste fatta att människor har olika defenser och sår och att en människa inte är sämre bara för att hon inte är på ett sådant ställe i livet att hon njuter av att gräva upp luktande grejer ur sitt psykes skräpcontainer.

Jag lovar att verkligen försöka.

__________

Sofia Torvalds är journalist och författare, och regelbunden kolumnist för FRLGT våren 2023. Sofia är aktuell med romanen Kaféet. (Foto: Timothy Eberly)