När Virtual Reality-teknologin blir allmänt tillgänglig kommer distanspublik att bli en normal del av teatern, spår Simon Ventus.
ÄRREN FRÅN PANDEMIÅREN är ännu synliga i evenemangsbranschen, och för vissa blöder såren fortfarande. I teatervärlden där jag själv arbetade under covid-restriktionerna, uppstod ett märkligt limbotillstånd då vi förväntades hålla verksamheten igång, men inte tilläts spela för publik.
Givetvis var världsläget långt ifrån normalt, men ibland uppstod situationer som i efterhand ter sig så bisarra att teaterverksamheten i sig själv kunde ha varit en sketch. I början av den globala smittspridningen, medan den samlade kunskapen om viruset ännu stod på rätt skakig grund och knappt någon visste vart det hela var på väg, gjorde aktörerna inom teaterbranschen i Finland allt de kunde för att fortsätta med sin verksamhet.
På Wasa Teater skruvade vi fysiskt bort varannan stolsits i ett rutmönster.
På Wasa Teater skruvade vi fysiskt bort varannan stolsits i ett rutmönster. På så vis kunde vi skapa en handgriplig illusion om att den moderna pesten som dominerade nyhetsrapporteringen inte var så farlig, så länge man inte satt närmare än en meter från nästa medmänniska. En arg kund meddelade att hen inte skulle sätt sin fot på teatern så länge hen inte fick sitta bredvid sitt sällskap i salongen. Det är en förståelig reaktion, oftast går man ju på kulturevenemang tillsammans med dem man också sover med.
Trots att teatrarna under långa perioder inte fick bjuda in publik var signalen från staten att vi ska vara konstant beredda, för snart, snart är det över och då måste vi vara redo att sätta igång. Så teatrarna producerade pjäser men fick inte spela dem. Vissa sattes i förvar och frystes ner för att tinas upp när den bättre morgondagen randades. Jag kommer ihåg en premiär som spelades på Wasa Teaters stora scen inför en fullsatt maxpublik på tio(!) personer. Efter föreställningen uppstod en debatt om vi kunde samlas på scenen för en premiärskål, trots att vi då skulle överskrida den maximigräns människor som Regionförvaltningsverket i sin vishet just då tillät i teaterutrymmen. Att samlas i bistron, som verkade på gatuplan en våning ner, var juridiskt sett inget problem just då – orimligheten fick oss att skåla så som traditionen bjuder.
NÄR PUBLIKEN INTE kunde komma till teatern bestämde sig teatrarna för att komma till publiken. Många teaterhus prövade vingarna och streamade föreställningar hem till publikens soffor och tv-fåtöljer. Enligt min åsikt är den samlade lärdomen av dessa trevande försök att streamad teater är som tv, fast sämre, eftersom en teaterföreställning inte är avsedd för att upplevas genom en skärm som blir en femte vägg.
Streamad teater är som tv, fast sämre.
Det som jag däremot upplever spännande, nästan lite kittlande, är tanken på att kunna uppleva en föreställning som om jag satt i salongen. Jag är inte särskilt engagerad i idrottsevenemang. Jag kan njuta av en bra hockeymatch, imponeras av snookerspelarnas precision och uppskatta nerven i en tajt fotbollslandskamp. Men sannolikheten att jag skulle använda familjens semesterkassaför att åka till Barcelona för att se El Clàsico är mindre än minimal. Däremot kunde jag absolut tänka mig att kränga på mig ett par högkvalitativa VR-glasögon och låta min avatar stå på läktaren tillsammans med andra avatarer och ta del av en match, ifall det kändes som om jag befann på Camp Nou. Jag tror inte att Barcelonas mest trogna supportrar frivilligt skulle avstå från trängseln, ljudet och doften som ett genuint evenemangsbesök kan erbjuda. Men jag tror att det finns många som jag, som kunde tänka sig att ta del av en virtuell version av upplevelsen, om den ens nästan motsvarar den audiovisuella verkligheten.
På samma sätt tror jag att Virtual Reality, när och om den blir alldaglig, kommer att bli en naturlig del av teaterns utbud, åtminstone för en del av publiken. Jag har svårt att föreställa mig att VR-upplevelsen på alla plan kan ersätta det riktiga besöket i salongen. Precis som fotbollsfansen kommer de som älskar musikaler helst att befinna sig på första parkett för att uppleva den unika äktheten som uppstår när en människa talar till en annan människa. Ändå är jag övertygad om att VR kommer att ha en plats i teaterns marknadsmix inom en snar framtid.
Framför allt tror jag att VR kommer att spela en roll när det gäller tillgänglighet inom teatern. Människor som av tidsbrist, avstånd, fysiska hinder eller andra utmaningar inte kan närvara i salongen kommer att kunna ta del av föreställningar hemma i sina soffor. Det kommer inte att ske idag eller imorgon, men det är på väg. Tidigare i veckan presenterade Apples vd Tim Cook en ny produkt som ser ut som ett par elegant futristiska cyklopglasögon. Priset för Apples Vision Pro AR/VR-glasögon – när de väl kommer till Finland – förväntas ligga nära 4 000 euro. Det är för närvarande är en nischprodukt, men det var mobila telefoner också för trettio år sedan.
VR-glasögon är en nischprodukt, men det var mobila telefoner också för trettio år sedan.
DET FINNS EN risk för att VR också kan komma att bli en klassindelare, där de som har råd att se teater på riktigt gör det i salongen, medan övriga får nöja sig med det nästbästa. Under 2000-talet (fram till pandemin) fördubblades medelpriset på biljetter till landets största teatrar*. Om utvecklingen fortsätter, kommer det snart att finnas många som inte kan ta del av ett av landets största folknöjen.
Tills det att tekniken gör teatern brett tillgänglig får vi hoppas att våra kommande regeringar ser till att folket har råd att gå på teater på riktigt. Att konst och kulturbranschens intresseorganisation KULTA ry för en månad sedan valde ex-statsministern Jyrki Katainen (Saml) till ordförande får ses som ett politiskt beslut som förhoppningsvis har någon slags tyngd i förhållande till den regeringskonstellation som partikamraten Petteri Orpo fortfarande försöker sy ihop.
Samtidigt kan teatern inte blunda för de möjligheter som teknikutvecklingen erbjuder. Ifall VR blir mainstream, behöver teatern hitta sin plats också där.
*De 34 största teatrarnas egna intäkter dividerat med deras publikmängd åren 2000 & 2019. Källa: Tinfo, Avoin Data.
__________
Simon Ventus är försäljningschef på Wasa Teater och debuterade våren 2023 som deckarförfattare med boken Den som offrar sig. Mer av Simon och våra andra författare och skribenter hittar man här nedan och på FRLGT. (Foto: Edwin Hopper)
