Förläggaren Tapani Ritamäki skriver om känslan att packa ihop ett diktarhem. Författaren Ulla-Lena Lundberg bodde i Diktarhemmet i Borgå 2018–2026 och hennes tid där präglades av stor gästfrihet, samtidigt som hon hann skriva två viktiga romaner, “trots diktarhemmet”, som Ritamäki skriver. In flyttar poeten Peter Mickwitz – som även han utkommer på Förlaget M.

“Att det är mindre festligt att flytta ut än in är inte överraskande, och allra minst när det gäller Diktarhemmet i Borgå. Den 5 maj tog Emma Juslin och jag avsked av Ulla-Lena Lundberg och vi tog också, på anmodan, några böcker ur hennes privata bibliotek. Vi var inte de första, men nog de sista och ändå fanns det mycket intressant kvar i hyllorna, vilket säger något om pappersbokens utförsbacke – allvarlig som branten utanför Diktarhemmet.

Att se hemmet avskalat och fyllt av papplådor kändes märkligt, lite sorgligt, för det var avslutningen på en historia som inneburit stor glädje – för Emma, men också för mig och alldeles säkert även för Ulla-Lena. Vad hennes närvaro betytt för kulturlivet i Östnyland går inte ens att beskriva! (flikar Emma in, hon låter smått desperat).

Emmas och min insats den 5 maj var blygsam, vi bar ner några böcker från tredje våningen och gick till Clas Ohlson och köpte ett knippe medelstora papplådor för 12,99 (13 betyder otur, det vet Clas). Den stora insatsen gjordes av Ulla-Lenas släktingar, som jobbat inte bara i timmar, utan i dagar med att packa ner och ställa i ordning. Den 6 maj kom flyttbilen från Mariehamn, diktaren åker iväg till sitt tredje hem vid sidan av Borgå och Esbo.

Ulla-Lenas åtta år i Diktarhemmet har inneburit hundratals, kanske tusentals besök av människor från Borgå, från Finland, från Norden och från resten av världen. Hon är sannolikt den mest gästfria författaren huset någonsin haft. Alla som besökt henne, privat eller i samband med de många programaftnarna, författarbesöken, pensionärsträffarna, översättarmötena … vet att hon inte bara varit en utmärkt konversatör och arrangör, utan också sprungit så flitigt i trapporna att hon skulle ha vunnit vilket maratonlopp som helst.
Köket ligger opraktiskt på bottenvåningen i trevåningshuset, men det har aldrig hindrat henne från att bjuda på kaffe och te och goda bakverk och sötsaker – för att inte tala om alla middagar, glöggträffar, skådespelsaftnar. Ulla-Lena Lundberg tycker om gäster och gästerna tycker om henne. Hon har inte sparat på mödan, slitit som en häst, ibland tröttat ut sig.

Trots Diktarhemmet hann Ulla-Lena skriva två viktiga böcker, romanen Lyser och lågar och essäsamlingen Saker som gör det lättare att dö. Båda väckte uppmärksamhet och blev framgångsrika. Långtifrån alla Diktahemmets invånare har klarat av att skriva under sin vistelse i huset, vilket, för att uttrycka sig på diktarhemsvis, stämmer till eftertanke.

För att det inte ska börja likna en nekrolog vill jag vinkla åt ett annat håll. Att Ulla-Lena är stridbar och modig blev klart för alla om inte förr så när hon så gott som på egen hand lyckades rädda Villa Biaudet i Lovisa som stipendiebostad för författare. Det huset kommer ännu att glädja många och där kunde det skruvas fast en plakett över Ulla-Lena Lundberg: ”Räddade detta hus, tillsammans med tidigare invånare och Finlands Svenska
Författareförening”.

Diktarhemmet får hösten 2026 en fin efterträdare i Peter Mickwitz, både som författare
och som värd.

– Tapani Ritamäki

(Ps. En gripande skildring av hur det känns att lämna Diktarhemmet finns i Nina Kihlmans bok Familjen som skalv, som utges i höst)