Jörn Johan Donner (5 februari 1933–30 januari 2020) skrev 68 böcker och betraktade alltid sig själv i första hand som just författare, trots att han också gjorde bestående intryck inom film och politik, för att inte tala om hans inflytande som kulturkritiker och fri intellektuell. Donners litterära livsverk omfattar romaner, noveller, essäer, reportage, korrespondenser, dagböcker, anteckningar, biografier och fakta – från debuten Välsignade liv (1951) till den insiktsfullt betitlade Sista striden (2019).

Donner hann också se sin son Rafael stiga fram som en av det svenska Finlands stora författarlöften, och Förlaget hade äran att verka som bägge Donners förlag. Här är de sista verken av Jörn, och de första av Rafael.

SuomiFinland (2017)

Femtio år efter Nya boken om vårt land och hundra år efter Finlands självständighet var det dags för en ny bok om nationens tillstånd. Donner smädar sorglöst det politiska beslutsfattandet, inte minst landets njugga invandrarpolitik och överdrivna självförhärligande flaggningsseder – finns det alls orsak att hissa finska flaggan?

Gamla tiders idrottsframgångar, som varit en ständig källa till nationalistisk yra ,är nu ett minne blott och det samma gäller ekonomin efter Nokia. Glesbygden blir bara glesare, arkitekturen i Hyvinge är förfärlig (och det är minsann inte den enda fula småstaden). Samtidigt mår vår västra granne präktigt och bryr sig föga om sin gamla östra rikshalva, medan Ryssland är labil och ständigt hotfull. Ändå vill varken folket eller eliten se Finland som medlem i Nato – något Donner länge förespråkat, men samtidigt alltid varit övertygad om att aldrig kommer att ske. Med karaktäristisk frispråkighet ödelägger Donner den finska självtillräckligheten och navelskådandet.

Citat ur boken: Spermakvaliteten hos finska män har sjunkit med åren. Någon heltäckande förklaring till detta har jag inte fått. En fertilitetsklinik (de har blivit flera med åren) använder sig av spermier från danska män, vilket, om det skulle bli allmänt känt, motsäger vissa ibland förekommande stereotypier om danskar. […] Ibland har jag undrat om hela Finlands moderna historia bara handlar om revirförsvar? 

Suomi/Finland II – Sista striden (2019)

Efter uppmärksamheten kring SuomiFinland (2017) utvecklar och avslutar Donner i Sista striden sina tankar om Finland och landets ställning i världen – nu med ett rött omslag, i stället för det tidigare svarta. Men avsikten är densamma, också denna är en paskill, smädeskrift. Bland annat talar han fräscht och med finländska mått ovanligt klart om alliansen med Hitlers Tyskland under andra världskriget, men anlägger också en viss melankolisk och försonande insikt i de goda sidorna av den ”lottovinst” det alltid sagts vara att få födas som finländare.

För Donners egen del är det bokstavligen frågan om ”sista striden”, dels tycker han sig nu ha sagt allt han har att säga om republiken, ända sedan Nya boken om vårt land (1967) och genom de två Perkele-dokumentärfilmerna (1971, 2017). Dels blev detta också hans allra sista, sextioåttonde, bok.

Citat ur boken: 30 januari: Idag jobb och roddmaskin och hårklippning. Kan meningslösheten uttryckas bättre? Knappast. […] 15 mars: Borde skriva mer om döden. Ej slutskrivet än. […] 19 mars: Lägger man sig kl 23, stiger upp efter 6, intar frukost, läser tidningar, duschar varmt och kallt och varmt, klär sig och skiter på Norra Kajen är tillvaron helt acceptabel. 

Blod är tunnare än vatten (2018)

Donners sista roman utspelar sig vid den finsk-ryska gränsen 1918. En judisk man vid namn Alexander har flytt undan bolsjevikerna till sin gamla datja i Finland. Huset visar sig bebott av en ung finska, tillfälligt i området även hon. När Alexander stiger in i villan riktas en pistol mot honom. Den unga kvinnan, Anna, säger sig vara beredd att skjuta.

Blod är tunnare än vatten är en roman om det otrygga livet i efterdyningarna av finska inbördeskriget 1918. Vit eller röd är skillnaden mellan liv och död. Samtidigt är boken också en kärleksberättelse. Anna och Alexander inleder en relation och börjar nysta upp varandras bakgrund. Båda har ett förflutet i Petersburg, en stad präglad av våld, misär, fattigdom, svält och godtycke. Deras öden är nu beroende av en enda man, kallad Kaptenen, som är kommendant över gränsområdet och innehar i detta undantagstillstånd den absoluta makten över allas och envars öde. Sällan har Jörn Donner skrivit lika gastkramande som nu.

Citat ur boken: För dem som önskar träffa personer på bron över Systerbäck skall följande regler tillämpas: Samtal på brin under gränsmyndigheters övervakning tillåtes endast två dagar i veckan, söndagar och onsdagar mellan klockan 12 och 3. […] Gränskommendanten bör övervaka att samtalet rör det syfte som angetts och kan efter två (2) minuter avbryta samtalet eller förlänga det. De samtalande bör hålla sig på minst tre (3) meters avstånd från varandra. 

Innan du försvinner (2018)

”Allt du ville veta om Jörn Donner men inte vågade fråga.”-Göteborgsposten. När Rafael Donner är sexton år gammal vill han bli filmregissör, och där hemma har han det perfekta objektet – en kändispappa, en stor personlighet och ändå en doldis på många sätt. Så här skriver Rafael i följebrevet till läsaren: ”Dokumentärfilmen skulle bli mitt magnum opus: ett personligt, intimt verk om en åldrande kändispappa och en existentiellt konfunderad son.

Något spelades också in, men allt blev till intet. Jag insåg att jag endast kan göra ett verk om min far på hans villkor, genom språket. Idén fick nytt liv i en annorlunda form: En brevväxlingsbok om oss, om mig, om honom, om livet och döden. Den är skriven av själviska orsaker. Den är under inga omständigheter ett fadersmord. Det är entydigt så att jag måste få veta vem min far är, för annars vet jag inte vem jag är själv.” 

Människan är ett känsligt djur (2018)

Rafael Donners debutbok är en essäsamling som öppnar med en text där pappa Jörn ligger på operationsbordet. Det är en hjärtoperation med stora risker. Den unge Donner hör röster, det är känslor som tränger sig på. De talar precis när de vill och är omöjliga att kontrollera. De är svåra att sätta ord på men man kan ta omvägen och beskriva upphovet till kakofonin: skammen över att ha strypt en tupp då hungern efter kött blev för stor. Galenskapen man känner ensam i en fyllecell i Esbo polishus. Stoltheten då Finland vann guld i hockey 1995. Självsäkerheten man återvinner genom att byta namn.

Människan är ett känsligt djur är en stark och ärlig djupdykning i ens personliga minnen av människor och platser, om att växa upp och hitta sin egen röst – och våga använda den. Donners bok är en generationsdefinierande kritik mot samhällets uppenbara orätter och inhumana arrangemang.

Citat ur boken: Efter några timmar är misären för påfallande. Jag skakar av illamående. Det här är inte världens enda township, utan bara en droppe i havet. Producentens faster pekar ut en flicka i matkön: ”Hon blev våldtagen förra veckan.” Som om det var världens naturligaste sak.