Det här är en text om att skriva. En text ur och om just det här författarskapet, som är mitt, och om det som kallas böcker i allmänhet, och i synnerhet om det som ännu inte i september 2015 när jag skrev det här ens var en bok: In Transit.
Den som skapar boken
Innan en bok börjar ha ett liv, så måste den bli till. Innan den kan ta form i världen, tryckas och ges ut som ett föremål, så måste den skrivas, skapas som text, skapas som värld, en värld som skapas av ord. Just det ska jag tänka lite kring nu.
In Transit: Mellan där du är och där du aldrig visste att du skulle vara.
Olika författare har olika sätt, och samma författare skriver olika böcker. Alltså kan också samma författare ha olika sätt att skriva de olika böckerna.
Min tanke var att tala om den skrivprocess jag är inne i just nu, mitt arbete med romanen In Transit. En roman om resande, rörelse, främlingskap och begär.
Jag tänkte också lämna lite plats för frågor. Egentligen är det intressantare med frågor, för frågor leder oftare just till en plats där man inte visste att man skulle vara.
Mellan där du är och där du aldrig visste att du skulle vara
Detta är ett citat ur romanen jag nyss har skrivit färdigt, första versionen. I romanen handlar citatet kanske mest om just livet, att leva, det existentiella, men på något sätt beskriver det mycket väl min skrivprocess, hur jag skriver.
Jag skriver för att komma till
ett ställe där jag inte visste att jag någonsin skulle vara,
ett ställe jag inte visste om att fanns,
ett ställe jag aldrig skulle ha kommit till om jag inte skrivit de där sidorna innan.
Det är ett sökande skrivande, ett upptäckande. Lite som de polarfärder, som går som ett spår genom hela In Transit. Nu när jag tänker på det: mina tankar om livet, om att leva, kommer nära hur jag tänker på skrivandet.
Lite på samma sätt tänker jag på läsandet, hur jag är som läsare. Jag vill inte bli bekräftad, bekräfta mig och identifiera mig i litteraturen – jag söker just de läsupplevelser som tar mig till ställen jag inte visste att fanns, ställen där jag aldrig visste att jag skulle vara.
Jag vill bli omruskad och förbryllad, eller åtminstone för en stund byta perspektiv, se saker från andra håll, oväntade.
In Transit – fortfarande in transit
Eftersom romanarbetet är en process som fortfarande pågår så kommer jag inte att kunna berätta den här berättelsen till slut.
Jag kommer inte ens att kunna berätta den till den punkt då manuset möter sin första läsare. Jag kan nudda vid det, men inte riktigt veta hur det gått. För det är just där jag är just nu.
Hur det börjar
Hösten 2010 kommer min roman Åh, kom och se här ut. Det har varit ett intensivt och ärligt skrivande, rakt ur hjärtat.
Det är också en speciell roman, något av en vattendelare, de som inte tog den rakt till sitt hjärta snarast avskydde den. Tyvärr hörde både Hufvudstadsbladets och Helsingin Sanomats kritiker till den senare falangen, vilket ledde till att romanen föll i glömska.
Jag tror fortfarande på den här romanen, den är kanske min viktigaste och bästa roman hittills, på ett sätt. Men att jag försökte ge bort mitt hjärta och att man inte förstod vad man skulle göra med det gjorde det onekligen svårt att påbörja nästa skrivprojekt.
Den långa vägen
Författarresidens i Indien.
Hösten 2010 samlade jag alltså ihop spillrorna av mig själv, det hör till, det är självvalt.
I januari 2011 åkte jag till Indien, till Sangam house, för en månad; till ett residens mitt i ingenstans, i ödemarken nära Bangalore, till Nrittyagram: där börjar In Transit.
Långt från Finland, i någonting helt annat, kan någonting nytt börja.
Svulten
Efter Indien hade jag sjuttio sidor In Transit. Tillbaka i Finland skrev jag vidare – och i den yran får jag en annan roman, och där, ganska i början av 2011, börjar Svulten (2013).
En tid skriver jag båda romanerna samtidigt.
Men jag inser att jag inte kan ha två så stora projekt jämsides, trots att jag annars tycker om att ha olika skrivprojekt samtidigt.
Jag väljer att skriva Svulten först, den känns brådskande, och som om den borde skrivas snabbt. In Transit lägger jag på is under tiden.
Svulten kommer ut 2013.
Jag skrev alltså färdigt Svulten enligt mina mått mätt rätt snabbt, ungefär 1,5 år (jag är noggrann och nitisk, perfektionist, dessutom) – vilket i mitt fall ledde till en lunginflammation och utmattning, men det är en annan historia och självförvållat.
På väg tillbaka till In Transit
Jag tar itu med In Transit igen, det är svårt, tänker jag.
Det visar sig att det inte är så svårt som jag tror. Omständligt, men inte svårt.
Jag tänker mig att jag kanske måste skriva om, stryka ordentligt.
Jag inser att jag måste stryka en av karaktärerna helt, för att hen känns påklistrad och konstruerad och platt.
Jag får också en insikt om ett temaspår som jag vill skriva in.
Allt det här sker egentligen medan jag bearbetar Svulten och tänker på In transit, utan att röra manuskriptet.
Tillbaka i Transitzonen
När jag verkligen tar fram manuset igen: öppnar dokumentet och läser det jag har, så inser jag:
1 Temaspåret jag ville skriva in finns där.
2 Jag stryker en tiondel av den mängd text jag tänkt stryka. Delvis beroende på följande:
3 Karaktären jag tänkt stryka går inte att stryka. Det är någon som behövs.
Jag tänker först att jag ska förminska den och börjar göra det.
Men börjar skriva om, skriva till, skriva mera.
Och nu: om jag skulle vara tvungen att lyfta fram en huvudkaraktär av de tre centrala karaktärerna. Gissa vem det skulle vara?
Precis.
Korsbefruktning?
Har tematiska spår, kanske till och med motiv runnit in från det ena verket till det andra?
Ja. Helt säkert. Jag är inte själv förmögen att se – eller ska vi säga, jag vill kanske inte ens tänka på det, men jag är rätt säker på att så skett.
Men: det som gestaltas på ett sätt i en vampyrroman som Svulten ser ändå helt annorlunda ut i den värld som In transit är.
In transit är en värld som är den här världen vi lever i, eller åtminstone tar avstamp i den, medan vampyrromanen tar avstamp i någonting som mig veterligen inte ens finns: vampyren.
Det här gjorde skrivprocesserna totalt olika, utan att desto mera gå in på det:
För mig var det mycket svårare och mer smärtsamt att skriva Svulten, som ju är ett slags fantasy och en genreroman – medan In Transit i och för sig tagit tid i anspråk, men för mig varit som hemma, som att skriva mig själv, som att andas. Det har inte varit svårt, inte på det sättet.
Tematik – likheter – främlingskap
Jag vet en likhet, som jag i och för sig tror att finns i det mesta av det jag skriver: detta med främlingskap.
Det finns helt konkret en Främling i Svulten, och det finns också en Främling i in Transit, bikaraktärer som är benämnda så: Främlingen.
Men det slår mig, att de egentliga främlingarna i bägge romanerna nog är huvudpersonerna, kanske mer än Främlingen själv. Möjligen är vi det alla, främlingar.
Det här med tematiska spår som återkommer i författares verk har förstås att göra med centrala livsteman hos författaren, det är rätt klart.
Att skriva ett slut
För ungefär tre veckor sedan skrev jag det allra sista ordet i mitt manus. Jag åkte iväg för tre dagar, isolerade mig fullständigt, för jag visste, så att säga, att slutet var nära. Jag hade en känsla av att det inte var långt kvar. (Ja: alla bilder låter som döden.)
Dag ett
Den första dagen gick som en dans. Bitar föll på plats, jag fick starka impulser om vad som behövdes. Jag skrev mycket.
Dag två
Den andra dagen var likadan. Allt så förrädiskt enkelt, jag visste precis. När det sedan var kväll hade jag kommit till den punkt då jag insåg att det kapitel som återstår att skriva är det sista kapitlet.
Dag tre
Nästa dag var svår. Hela förmiddagen gick åt till att bara sitta, försöka börja, inte kunna. Helt enkelt för att jag inte ens visste hur jag skulle börja. När ungefär halva dagen gått fick jag tag på någonting, sedan lossnade det.
Jag tror att det här är hemskt beskrivande för hur skrivandet går till både för mig och många andra. Det finns perioder av träda som behövs, perioder – timmar, dagar, månader, år – då det ser ut som om inget skulle hända. Man dricker kaffe, stirrar ut genom fönstret, lever sitt liv, gör någonting annat. Du tror att du är overksam, men egentligen är det saker som måste hända, i det undermedvetna, som händer. Sedan rinner det ut (kanske!) som om det alltid hade funnits där, väntat.
Den kvällen skrev jag det sista ordet, det allra sista ordet i min roman. Jag tänkte: kan det här vara det sista ordet? Kan det här verkligen vara slutet? Är det så här som den här romanen slutar nu, här, det visste jag inte. (Trots att jag vetat ungefär var, ungefär hur – i vad – romanen skulle sluta. Men de sista orden visste jag inte, och de är väsentliga.)
Jag var förvånad över hur omtumlande det var.
Det kändes samtidigt som om jag slutit någonting, avslutat, stängt någonting som varit öppet. En värld som pågått i fem år, för mig en parallellvärld, mycket levande, som nu tagit slut.
Jag blev faktiskt sorgsen.
Att ta ett steg bort, ur, ställa sig på sidan
Nästa steg för mig var att göra en första genomläsning.
Jag har ju bearbetat romanen hela tiden, medan jag skrivit, så gör jag, men nu började ett nytt skede: att ta ett steg ut ur världen, ett steg bortåt, och läsa från en annan position, lite utifrån.
För att sedan komma till nästa skede: en bearbetning för att få manuset i en sådan form att jag kunde skicka den till just mina första läsare.
Under dessa fem år har jag alltså varit ensam med manuset. (Jag har läst utdrag högt, samma utdrag, men det är någonting annat.)
Jag hade många saker som jag noterat i mitt huvud, kapitel jag borde bearbeta. Det visade sig att det var kapitel jag redan bearbetat, som jag glömt att jag bearbetat.
Det visade sig att manuset var mycket mera färdigt än jag trodde.
Att påbörja bearbetningen, den med de andra ögonen
Jag har också effektiva system för att bearbeta.
Hafsiga, slarviga, råddiga system, men de fungerar perfekt för mitt sätt att tänka.
När jag läser antecknar jag allt jag lite stannar upp vid. För att få en helhetsöverblick stannar jag inte upp och gör någonting åt det, men jag antecknar och återkommer. Det ger mig en klar bild av helheten och en klar bild av vad som bör göras.
Jag känner mig lite mentalt annorlunda kalibrerad när jag gör det, eller i hur jag ser text.
Jag förstår text så väl, det känns enkelt att röra sig i text, svårt att röra sig i världen.
Jag tycker om att bearbeta, och jag är bra på det.
Min värld blir andras
Det här är alltså vad jag gjort de senaste veckorna.
Det har varit tätt med stora skeden under loppet av en månad: att skriva det sista ordet, att ta steget ut, att ha en färdig första version.
Och framför allt, det jag gjorde i slutet av förra veckan och början av den här veckan: att skicka eller överräcka manuset till mina första läsare. En handfull betrodda.
Samtidigt som den här boken blir till kommer ett besked om att livet för en annan pappersbok tar slut: just Åh, kom och se här, mitt hjärta ska makuleras.
Eftersom jag inte står ut med tanken räddar jag samtliga exemplar av romanen, för jag vill att den ska finnas kvar i världen. Fem år har den funnits till försäljning, nu finns den i min källare. Men den finns.
Och fem personer, livs levande, har nu mitt manus. En tjock bunt på 332 utskrivna sidor. Ingen har ännu läst till slut, förstås, så det enda jag vet är att de läser. Men inte vad den läsningen är, vad texten blir i dem.
Tänk, att den finns, nu finns den här världen, den här textkroppen – men ingen annan än jag har läst den i sin helhet, ingen annan än jag har varit i den här världen.
Jag frågar mig:
Finns den ens – världen, texten – om det bara är jag som känner till den?
Egentligen är det ju så här:
En bok finns inte utan läsare.
Och det här är inte ens en bok ännu.
Jag är fortfarande någonstans mellan där jag är och där jag aldrig visste att jag skulle vara.
________
Hannele Mikaela Taivassalo (f. 1974) är flerfaldigt prisbelönad författare och skrivhandledare. Hennes senaste roman I slutet borde jag dö utkom på Förlaget 2020. (Foto: Niklas Sandström; bildbearbetning: Janne Strang)
