Det råder en särskild ängslighet kring #metoo i Danmark, som vi inte sett i grannländerna. Den uppenbara oviljan att erkänna att också danska drenger från fina familjer kan hysa väldigt mörka tankar om kvinnor, punkterades nyligen i en tv-dokumentär. Också Monika Fagerholms prisvinnande roman Vem dödade Bambi har erbjudit en modell för att förstå fenomenet.
Bakom nojset och dammet av det amerikanska presidentvalet och den dagliga tapeten av coronanyheter kan en idog nordisk tidningsläsare hösten 2020 ibland få en skymt också av den gamla goda #metoo-debatten som under hösten dragit över Danmark, men även fått en svensk knorr med utgivningen av först Åsa Linderborgs avbön Året med tretton månader, och nu i veckan Katarina Frostensons färska bok F.
Där fjolårsverket K handlade om hur hon och maken Jean-Claude Arnault genomled det svenska #metoo-mediedrevet är F en bitter anklagelseskrift mot det som Frostenson upplever som ett hyperkänsligt och moralistiskt Sverige. I Svenska Dagbladet skriver Josefin Holmström att F är ”det märkligaste jag läst i år. Boken är låg, smutsig, så inåtvänd och privilegierad att man baxnar. […] Det här är Frostensons evangelium, eller kanske hennes grekiska tragedi.” Kollegan Sofia Lilly Jönsson talar om Frostenson som en ”kvinna som aldrig levat utanför det bildade, aldrig befunnit sig utom räckhåll för litteraturens förvandlingskraft. Poesin, inte vardagen, utgjorde verkligheten. Moralen blir på något vis annorlunda då.”
F är så låg, smutsig, inåtvänd och privilegierad att man baxnar.
Samma romantiska illusion av livet som en ändlös orgie av rödvin och poesi någonstans i 1800-talets Paris har också parets vän och beskyddare Horace Engdahl bekänt sig till – en semifiktiv tillvaro där den borgerliga moralen alltid underställs en dionysisk hedonism, där njutningen utgör livets mål och mening. Om sedan någon kommer i kläm, kanske våldtas och förnedras av en Arnauldt en kväll, berusad av sprit och lust, så må det vara. Det är bara en detalj i den stora berättelsen om Oss. Andras liv och kroppar är à prendre – tillgängliga och till förfogande. Privilegiet definierat.
Den danska författaren Sille Berthelsen slog i veckan hål på den hittills rätt artiga och försiktiga #metoo-debatten och försöken till en uppgörelse med sexismen i landet. Berthelsen pekar ut ett gäng privilegierade, bortskämda, socialdemokratiska – manliga –ungdomspolitiker som under ett möte 2015 låtit släppa ur sig något av de mest hårresande uttryck för kvinnohat som jag någonsin hört uttalas. Det var i TV2-dokumentären Partiernes skjulte overgreb som det först kom fram hur ”pojkarna” pratat i privata chattrum: ”Kvinnor ska ha kuk, stryk och potatis. Och blir det svårt att ordna, kan de gott vara utan potatis.”Jag vill inte gotta mig i äcklet desto mer, men den här frasen visar tydligt vilket totalmörker som bor i vissa unga – i detta fall danska – män.
Metoo-debatten i Danmark har hittills försökt undvika den svenska förebilden, kanske har man fåfängt tänkt att Danmark är annorlunda och inte lider av samma problem med sexchikane, och i pressen har man varit väldigt noga med att hålla bilden övergrepp nyanserad, avstå från kollektivt skuldbeläggande och försöka hålla siktet på de maktstrukturer som behöver förnyas, hellre än att åderlåta enskilda svin för allmän beskådan.
Andras liv och kroppar upplevs á prendre – tillgängliga och till förfogande.
Här kom årets vinnare av Nordiska rådets litteraturpris Vem dödade Bambi lämpligt in i diskussionen. I Monika Fagerholms roman sker en gruvlig gruppvåldtäkt där förövarna är just de privilegierade pojkarna från bättre familjer, som med samma självklarhet som Arnauld eller de unga danska sossarna tillåter sig se på kvinnor som objekt till hands. Skulden, till och med själva brottet, upplöses och relativiseras då det konfronteras med samhällets invanda strukturer av makt och klass. Vi säger gärna att alla är lika inför lagen, men då lagens bokstav kolliderar med en lika pervers som självklar uppfattning om människors de facto olika sociala värde, blir lagen just bara bokstäver.
Det är de bokstäverna som behöver stöttas upp av konkreta juridiska strukturer och automatiserade processer, i stil med lagändringen att misshandel i hemmen inte längre är ett målsägandebrott, utan polisen måste undersöka alla fall, och den allmänna åklagaren måste åtala förövaren, även om offret skulle motsätta sig rättssak; Att våldföra sig på en enskild person är att våldföra sig på hela det samhälle där det sker. När man förnedrar en viss grupp människor, förnedrar man hela mänskligheten. Därför måste samhällena skydda sig genom att skydda alla sina medlemmar, och särskilt dem i utsatt utgångsläge.
Den danska försiktigheten i att på djupet ta sig an det sexistiska svineriet som ligger under ytan också i hyggets hemvist beror till stor på en rädsla att förstöra något skört och kittlande, den där spänningen som lust och flirt och spel kan krydda tillvaron med. Hur viktigt detta är för den danska identiteten och livsglädjen får man kanske en uppfattning om via det faktum att landets ledande dagstidning Politiken på sina online-kultursidor – jämte böcker, film & tv, musik, konst mm. – också har en underavdelning för erotik.
Vad berättar det att kultursidorna har en underavdelning för erotik?
Samma ängslighet kan man se i diskussionen om samtyckeslagen, och svaret på den är den samma i bägge fallen: Frostensons make sitter i fängelse för våldtäkt, men gemene man hamnar nog inte där för lite flört eller förstulna blickar. Ser man inte skillnaderna mellan sig själv och ett rovdjur som Arnauldt, så ”livsnjutare” han än är, ska man kanske inte gå ut bland folk överlag.
Med den ansträngda nyansering som den danska #metoo-debatten strävar till, kunde man tycka att också den skillnaden kunde på ett självklart sätt kunde formuleras. Fortsättning följer, med all säkerhet.
