De allra flesta av världens regeringar misslyckades i sina responser mot Covid-19, om än på väldigt olika sätt. Det är en av slutsatserna i historikern Niall Ferguson färska bok Doom – The Politics of Catastrophe, där han sätter vår tids pandemi i perspektiv till historiska katastrofer. Mänskligheten får med näppe godkänt.
Coronakrisen har ofta jämförts med krig, särskilt i länder där krigets minne är levande bland befolkningen. Men där krig alltid föder en uppsjö av forskning, böcker och filmer, är det folkliga och litterära minnet om tidigare pandemier rätt så fattigt. En gissning varför det är så, är att sjukdomsepidemier saknar hjältar och koreograferat drama. Det finns ingen aktiv fiende med strategiska mål som man kan stoltsera med att ha överlistat, ingen ärofull nationell insats att besjunga, inget vi mot dem. Pandemier slutar inte med kapitulation och segerparader genom staden. De sjunker in i bakgrunden av våra medvetanden i takt med att infektioner, dödsfall och intresset minskar och blir till slut ickehändelser som få verkar ha haft viljan eller motivationen att minnas och berätta om för barnbarnen – ja, många insjuknade, vissa dog, det var tråkigt för alla. Men epidemier är ingens fel och de saknar syfte. De bara kommer, skördar och går.
Den här gången blev det annorlunda – i över ett år har världen omfamnat coronapandemin som om inget annat fanns, och förvandlat den från en global angelägenhet till internationell tävlan. Med mordbid fascination följer media och medborgare med kurvornas utveckling, och ömsom ängsligt, omsöm sturskt blickar man över gränsmuren till grannen och himlar sig över hur galet de gör, blind för bjälken i det egna ögat. Var det USA:s uteblivna ledarskap eller en backlash av decennier av globalisering, men coronan fick världens länder att instinktiv vända sig inåt, stänga gränserna och hissa flaggan, som medborgarna villigt samlade sig kring. Också EU:s och Nordens realpolitiska impotens blev pinsamt klar då medlemsländernas regeringar var för sig började improvisera med nationella restriktioner och visa ”tuffa tag” mot viruset. Pandemin som egentligen var en utmaning för folkhälsan eskalerades i mediers och politikers retorik till ett existentiellt hot mot hela samhället – ett hot som politikerna själva infriade genom att försöka överträffa grannen i restriktioner och förbud. Och ”VM i corona” pågår fortfarande.
Covid-19 hade kunnat förbli en utmaning för sjukvården, men omstöptes till ett existentiellt samhällshot.
Kanske just för att pandemihanteringen blev så politiserad, har det redan hunnit utkomma en uppsjö böcker (och åtminstone en hårt ratad film) om Covid-19. Eller rättare sagt om politiken kring pandemin. Många är snaskigt rubricerade, opportunistiska pamfletter där författaren söker och finner stöd för sina käpphästar och profetior om hur samhällena kommer att förändras post-corona. Bland dem kan nämnas CNN-journalisten Fareed Zakarias tidiga analys Ten Lessons For A Post-Pandemic World, vetenskapsreportern Deborah MacKenzies The Pandemic That Never Should Have Happened and How To Stop The Next One och den skottisk-amerikanska historikern Niall Fergusons senaste bestseller Doom – The Politics of Catastrophe. Jag bläddrar här i den sistnämnda, som kom ut i början av maj 2021 och sätter vår tids pandemi i relation till andra storolyckor, krig, epidemier och naturkatastrofer genom historien. Ferguson tar det långa tidsperspektivet, och ser hur vi människor som individer och kollektiv, ledare och följare, tenderat att reagera på olika kriser, samt hur vi ofta i stunden misstolkar händelsers betydelse och inte sällan förvärrar dem genom våra tafatta ingrepp, just för att vi är bara … människor.
Bokens bombastiska titel syftar på människans irrationella förhållande till sin egen domedag. Vi fascineras av undergången, vi fruktar den – och vi ignorerar den. Omslagsbilden till bokens amerikanska utgåva är ett känt fotografi från 2017 där ett gäng golfare på en välklippt green står och puttar bollen i hålet, medan en rasande skogsbrand slår lågor över trädtopparna i bakgrunden. ”Så vad då? Det berör inte mig.” Förnekelse är en vanlig mänsklig skyddsreaktion. Ferguson berättar om de brittiska piloterna i första världskriget som brukade sjunga en makaber godnattsång för varandra i barackerna, inför kommande flygräder: ”The Bells of Hell go ting-a-ling-a-ling / For you, but not for me.”
Som människor är vi villigt omedvetna och samtidigt konstant påminda om att något katastrofalt snart kommer att inträffa. Det sker antingen förr eller senare, för det har det gjort i alla tider, det är bara vad som väntar som är oklart. Ferguson raljerar friskt med vår arts hopplöst dåliga förmåga att förutse the next cataclysmic event; När vi står i fören och spanar efter isberg, kommer det en svallvåg från styrbord; När vi rustar oss mot islamisk terrorism, får vi en serie högerextremt motiverade massmord; Medan vi monterar ner kärnkraftverk i Tyskland, sköljer en tsunami över Fukushima; Då man bygger brandmurar mot kinesiskt industrispionage, infiltrerar ryssarna den amerikanska valkampanjen; Och när världen äntligen verkar ha satt fokus på klimatförändringen, får vi istället en global pandemi på halsen. Det så kallade kassandraproblemet – vilken olycksprofet det lönar sig att lyssna på – sysselsätter Ferguson också av personliga skäl: Han var själv en Kassandra på Världsekonomiforumet i Davos i januari 2020. Mellan diskussionerna om hållbarhet och tillväxt försökte han väcka intresse för nyheten om ett nytt coronavirus från Kina. Få lyfte på ögonbrynen, men två månader senare var världen som vi känt den uppriven med rötterna.
Två månader senare var världen som vi känt den uppriven med rötterna.
Människans inkompetens att svara rationellt och rimligt på kriser kan enligt Ferguson förklaras med olika bias, tankefällor, som drabbar oss. Closeness bias, där problem känns mindre ju längre bort de ligger i tid och rum – och vice versa – eller negativity bias, att vi är mer benägna att tro på dåliga nyheter än goda, är bara två bland många tankefällor som vi medvetet identifiera hos oss, och tygla. De sätter vårt normala resonerande ur spel, perspektiv förvrängs och omdömen försvagas, liksom förmågan att beräkna sannolikhet och risk. Tunnelseende och överilade reaktioner kan förvärra vilken kris som helst, och bokens undertitel ”katastrofens politik” spelar här an på just sådana välmenande men biasförvirrade beslut. När det gäller Covid-19-krisen är det allt klarare att det var precis vad som skedde runt om i världen i mars 2020. ”För det första var man alltför sen att reagera”, säger Ferguson, ”så när man väl gjorde det, gick man till överdrift” […] ”Covid-19 var inte pesten, som man först fruktade. Den var inte ens Spanska sjukan 1918, vilket många jämförde den med. Det närmaste vi kommer i jämförelse är den så kallade Asiatiska influensan, som drog över världen 1957–58.”
Det är inte många som minns eller ens känner till Asiaten, trots att A-viruset den gången smittade en miljard människor (en tredjedel av världens befolkning) och skördade 1–4 miljoner själar globalt. I Finland insjuknade uppskattningsvis en tredjedel av befolkningen (ca 1.3 miljoner) varav 1 300 omkom. I Sverige var motsvarande siffror drygt en miljon sjuka och 3 000 döda. I bägge länder stängde man skolor under några dagar – ”boomer-barnen” var i särskild riskgrupp – och vårdapparaterna i både Sverige och Finland såg en viss överbeläggning. Vid militärkaserner inrättades extra fältsjukhus för att husera de sjuka, men ingen kom ändå på tanken att stänga ner hela samhället, i något slags försök att kväsa epidemin. I USA, där man uppskattade dödsfallen från Asiaten till ca 100 000 personer, betonade president Dwight D. Eisenhower genomgående vikten av att hålla samhället funktionsdugligt. Att en pandemi kommer att orsaka viss överdödlighet var något man helt enkelt accepterade.
Lockdown-politiken var ’en desperat sista utväg för västliga regeringar på lerfötter’.
Ferguson provar lite provokativt tesen att Covid-19 var långt ifrån den den värsta, kanske till och med den ”bästa” möjliga coronaviruspandemi man vågat föreställa sig. Med relativt låg dödlighet, tydliga riskgrupper och en hög andel helt symptomfria infektioner, som hjälper till att bygga upp flockimmuniteten. Det tveeggade svärdet var att även symptomfria bärare i någon mån kunde föra smittan vidare, vilket sannolikt var avgörande för den destruktiva respons vi såg i mars 2020, då samtliga människor hade Schrödingers Covid: Vi måste bete oss som om vi alla var smittade, för att inte riskera att smitta varandra, men vi kan inte bete oss som om vi varit smittade, och utvecklat immunitet. Och på grund av att testning inte fanns tillgängligt, var det omöjligt att veta vilket som var fallet. Sannolikheten för att stöta på någon som bar på infektionen låg inte mycket över noll, men av extrem försiktighet, inspirerade av Kina och varandra, kom de europeiska regeringarna en efter en till slutsatsen att skolor, restauranger, och stora delar av samhällsservicen måste stängas ner, och också friska människor isoleras och förhindras att umgås.
Lockdowns av olika omfattning är oerhört grova ingrepp i fria länder, och en kvittens på misslyckande. Ferguson kallar lockdown-vågen i mars 2020 för ”en desperat sista utväg för västliga regeringar på lerfötter”. Det är skäl att framöver undersöka noga vilka reella effekter verktyget egentligen hade i förhindrandet av smittspridningen kontra collateral damage i form av ekonomi och välmående, och inte minst vad gäller juridiska prejudikat, politisk inspiration och den liberal-demokratiska självbilden. Korrelationen mellan åtgärders strikthet och antalet omkomna är inte entydig, och Ferguson tycker sig se att det som mest effektivt motarbetade samhällsspridningen inte var förbuden i sig, utan människors egna reaktioner på den faktiska situationen. Tesen är att när myndigheter rapporterar om stigande smittotal, kommer människor oberoende av förbud att börja undvika sammankomster, i tillräcklig utsträckning för att ökningen ska mattas av. Den här slags mer organiska pandemiutveckling förespråkade också THL:s Mika Salminen inför sommaren 2020, innan Sanna Marins regering gick in för att ingen finländare ska behöva smittas, varje infektion är ett nederlag och coronaviruset bör kväsas med alla medel.
Den finska filosofen Tuomas Nevanlinna träffade mitt i prick med sin kolumn från i fjol våras, då han via begreppen tragedi och katastrof analyserade sjukdomen och politiken. Nevanlinnas poäng – såvida jag begrep den rätt – var att en epidemi alltid är en tragedi (eller många enskilda tragedier), medan en katastrof är ett systemiskt haveri, som vi själva skapar på politisk väg, då vi försöker avvärja själva tragedin. Det relaterar till en ytterligare tankefälla som Ferguson identifierar i coronadebatten; det falska valet mellan att antingen göra inget alls eller göra allt tänkbart (och otänkbart). Rimligt övervägande av smittoförhindrande åtgärder och deras reella effekter kontra kostnader, rättigheter, friheter och välmående är en vansklig ekvation att kommunicera och passar illa in i vår tids samhällsdebatt, som kräver enkla och tuffa ställningstaganden, där varje fråga omvandlas till en överladdad värdekonflikt och splittrar befolkningen i två motsatta, fientliga läger. I USA tog detta rent löjligt uttryck i extrem partibunden identitetspolitisk teater, där republikaner ifrågasatte själva virusets existens, medan demokrater postade selfies med munskydd på hemma.
”Vi kopierade fel Kina.” Med sin oneliner menar Ferguson att västvärlden i pandemiresponsen såg till den illiberala Folkrepubliken Kina för inspiration, då vi egentligen borde ha hållit ögonen på Republiken Kina, även känd som Taiwan. I stället för svepande, klumpiga lockdowns gick Taiwan tidigt in för testning och preciserad smittspårning. Man höll samhället öppet och räknar idag med bara tolv avlidna i Covid-19. (Nu, i medlet av maj 2021, har man en ny infektionsvåg på uppsegling, och nu har man även där stängt skolor och begränsat umgänget lokalt.) Taiwans initiala exempel ger skäl att tro att också Europa, med lite is i magen, trovärdigt ledarskap och mer solidarisk aktion över landsgränserna hade förmått att segla genom pandemin utan att dra hela samhället i sank. Kunde vi ha hållit oss till på förhand uppgjorda planer och uppvisat mer av den tillit till varandra, resiliens och ståndaktighet som var utmärkande för tidigare pandemier, till exempel nämnda Asiaten? Svaret måste till vidare förbli ett rungande ”kanske”.
Att hålla samhället öppet var en central punkt i beredskapsplanerna för en viruspandemi. Vad hände?
Ambitionen att hålla samhällshjulen rullande återkom faktiskt i de moderna beredskapsplaner som många länder hade gjort upp i väntan på en dylik viruspandemi. Till exempel i Norges plan konstateras uttryckligen att stängning av gränser, skolor och övriga samhällsfunktioner är dyrt och ineffektivt, och även om hälften av befolkningen smittas och en fjärdedel blir sängliggande bör man sträva till att upprätthålla normalitet. Istället för att stänga ner och tvinga friska, oskyldiga människor i karantän, var planen att stärka sjukvårdsapparaten, informera aktivt, delge beteende- och hygienrekommendationer och stöda företagslivet. Men så fort coronapandemin kom skrotade man, inte bara i Norge, all planering och drog i nödbromsen – precis det som inte skulle göras. Varför, frågar också Ferguson, och svarar att åtminstone för USA:s del hade pandemiberedskapen hunnit urholkas och demoraliseras under längre tid, och när smittan kom föll hela korthuset samman.
Vår bias, säger Ferguson, är att peka ut the man on the top som den skyldiga, men i några intressanta kapitel redogör han för hur det ofta varit omständigheter och enstaka kuggar i olika maskinerier, tjänstemän och mellanchefer, som varit de verkande orsakerna för att frambringa olyckor, eller förvandla tragedier till katastrofer. Då rymdskytteln Columbia exploderade kort efter uppskjutning i januari 1986, visade det sig att riskanalysen medvetet nedvärderats av en viss Nasa-tjänsteman. Beräkningarna visade att det förelåg en chans på hundra att något skulle gå snett, men han ändrade (två gånger!) siffran till en på hundratusen, och färden fick klartecken, med bekant utfall. Då två Boeing 747 kolliderade på flygfältet i Teneriffa var orsaken delvis dimma, men också en frustrerad pilot som stirrade sig blind på bränslemätaren och ville komma iväg så snabbt som möjligt. Kommunikationen med flygledningstornet ledde till missförstånd, kanske delvis för att man följde med en fotbollsmatch på tv.
Då det gäller responsåtgärderna till Covid-19 pekar vi gärna ut våra synliga politiska ledare som hjältar (eller skurkar), men de verkande orsakerna, som sätter igång händelsekedjor och definierar situationsbilden, är oftare just tjänstemän. För Finlands del har det talats om starka påtryckningar från THL och Helsingfors-Nylands sjukvårdsdistrikt, men hur det kom sig att finansministeriets pensionerade kanslichef Martti Hetemäki blev den som i långa nattliga e-mailtrådar med statsminister Sanna Marin planlagde restriktionerna, vore intressant att få en förklaring på. I Danmark har statsminister Mette Frederiksen tagit åt sig äran för att ha ”räddat landet”, men bakom draperiet har journalister skymtat hennes kanslichef Barbara Bertelsen, en inflytelserik eminens på ”Borgen”. Tillsammans körde Mette och ”BBB” över det danska folkhälsoinstitutet SSI:s rekommendationer om att inte stänga ner samhället, och ljög om det för allmänheten. I Sverige, där politikerna till en början höll sig undan var det statsepidemiolog Anders Tegnell som blev ansiktet för responsen, men bakom honom visade sig hans pensionerade företrädare Johan Giesecke figurera.
I motsats till tidigare pandemier har vi alltså denna gång verkligen något att skriva om för eftervärlden. Kasnke inte så mycket om själva sjukdomen, även om den har sina intressanta symptom, men om hur The Politics of Catastrophe fungerar när ett volatilt världsläge utan trovärdiga ledare och med uppskruvad debattemperatur kolliderar med ett virus från en totalitär stormakt. Hur ska vi i framtiden vara bättre beredda? Kan vi ens det? Ferguson leker med tanken om statligt anställda science fiction-författare med uppgift att måla upp olika hotbilder och dystopier om allt från fientlig artificiell intelligens, vulkanutbrott och jordbävningar, attacker mot elnätet och internet till kärnkraftsolyckor, massmigration, klimatkollaps, asteroider och gräshoppor … Men vem av alla dessa Kassandra skulle vi lyssna på?
”Ekonomer har korrekt spått åtminstone tio av de senaste fem recessionerna”, skämtar Ferguson och ger till slut ett råd: ”Det gäller för stater att hellre vara generellt lite paranoida, än minutiöst förberedda på specifika hot.” En kris avslöjar ett samhälle, dess styrkor, agilitet och svagheter, och nationers såväl som individers moral och karaktär. Det gör det också möjligt att börja reparera nationella svagheter – såvida vi kan komma överens om vilka de är. Det enda vi med säkerhet lär oss av Ferguson och historien är att när – inte om – nästa tragedi inträffar, kommer vi sannolikt att förvandla också den till en katastrof.
______
Janne Strang (f. 1974) är journalist och jobbar som kurator på Förlagets innehållsportal FRLGT.
